Hangover III – 2013 – den här är lite annorlunda…

Regi: Todd Phillips

Komedi

Både Hangover och Hangover II var enligt mig fantastiskt roliga filmer. Det är så jag minns dem i alla fall. Båda är regisserade av Todd Phillips och båda har samma skådespelar i de stora rollerna. Det är nästan en nödvändighet om det ska fungera att göra flera filmer på samma tema på det här sättet. Handlingen följer dessutom i varandra som en röd tråd även om de inte fortsätter direkt på varandra som en följetong.

I den här tredje delen verkar det vara så att man är ute efter att ta död på filmserien eller alternativt att krama ur de sista dödsryckningarna. Jag ska inte påstå att det inte finns humor i filmen men det är inte alls på samma sätt som de två föregående filmerna. Det är ett helt annat upplägg här. I de föregående filmerna hade gänget festat loss och gjort en massa overkligt korkade saker som de sedan, passande nog, hade förträngt fullständigt dagen efter. Sedan skulle de ställa allt tillrätta vilket inte var lika lätt som man skulle kunna tro. Det handlade om detektivarbete. De mindes inte var de hade varit eller vad som hade hänt.

I den här är det lite annorlunda. Den blinkar tillbaka på händelser i första filmen och en gangster kliver in och kräver att de ska hitta en massa guld som han förlorade på grund av händelserna i första filmen. Det försiggår alltså inte av något kopiöst festande och således blir det heller inte lika galna situationer som de ställs inför.

Det är helt enkelt inte lika roligt som de föregående filmerna. Karaktärerna känns igen men det är också allt. Förhoppningsvis är filmserien slut efter denna…

5/10

The Face of Rage - 1983 - Danny Glover och John Goodman som väldtäktsmän!

The Face of Rage

Regi: Donald Wrye

1983

Drama

Varje dag utsätts tusentals kvinnor runt om i världen för våldtäkt. Många kommer aldrig över detta oerhört förnedrande övergrepp och många plågas i evighet av mardrömmar där allt upprepas igen och igen. En psykiatriker har nu kommit på ett revolutionerande psykiatriskt experiment som ska få kvinnorna att möta och komma över sin inneboende rädsla. Han har samlat ihop en grupp offer som han nu vill ställa öga mot öga med en samling våldtäktsmän på ett fängelse. Mötet blir naturligtvis oerhört laddat och uppslitande. För några blir det hela närmast outhärdligt, för andra en tankeställare.

För ovanlighetens skull så känns på nått sätt filmens svenska titel ”Våldtäkt” råare och mer lockande. När min sambo hittade den för blygsamma 39kr trodde jag att hon verkligen hittat ett kap inom rape/revenge genren, men filmen bör kanske inte riktigt räknas in i den kategorin då all handling utspelar sig efter själva våldtäkten och dessutom är det inte fråga om någon direkt hämnd på förövaren. Filmen tar sig istället en mycket mer oexploaterad väg och fokuserar framför allt på kvinnornas läkningsprocess, samhällets och omgivningens syn på problemen och de personliga skuldkänslorna.

Filmens första halva är inget vidare men ändå viktig för helheten och handlar mest om kvinnornas problem med samhället och samhällets syn på dem. Ur många synvinklar behandlas DE som boven i dramat. När väl konfrontationen med våldtäktsmännen i filmens andra halva inträffar glimmar det till och filmen blir plötsligt väldigt intressant.  Det är också här de bästa skådespelarprestationerna finns. Det är kul att se både Danny Glover och John Goodman, som senare blivit riktigt kända, som våldtäktsmän i programmet.

Emellanåt anser jag att filmen moraliserar lite väl mycket och det är heller inte helt klart vilket ställningstagande och parti filmen tar, offrens, samhällets eller kanske rent av förövarnas? Man måste vara ytterst försiktig när man behandlar ett så här känsligt ämne så man inte faller på eget grepp. Givetvis framställs våldtäktsoffren som just offer men samtidigt gestaltar man även förövarna på detta sätt vilket kan få en paradoxal effekt. Självklart måste man vara medveten om att det säkert ofta ligger en traumatiserad barndom någonstans i botten. Många vinklingar alltså.

Det här är förstås inte den enda film som fokuserar på problematiken efter en våldtäkt. Det mest kända exemplet är kanske The Accused med bland annat Jodie Foster. Kvinnans skuldkänslor förstärks av det samhällssystem som tycks existera även utanför filmens värld och själva skuldfrågan läggs nästan på henne - offret. Hennes egna funderingar rör tankar som om hon kunde ha gjort mera motstånd, mindre motstånd eller något annat som kunde ha förmildrat händelsen. Samhällets inställning tycks ofta vara att hon får skylla sig själv när hon betedde sig så eggande eller klädde sig i så utmanande kläder.

En intressant film som eventuellt kan tolkas olika beroende på vilken åsikt och inställning man utgår ifrån.

Recension: Coyote Ugly - 2000

Coyote Ugly

Regi: David McNally

2000

Komedi

Skriven av: Linda Snöberg

När Violet (Piper Perabo) äntligen följer upp sin dröm, om att bli en känd låtskrivare, flyttar hon till New York. Alla försök hon gör med att få en producent att lyssna på hennes demo verkar helt hopplösa, som om inte det vore nog så blir det inbrott i hennes lägenhet och hon förlorar allt hon hade. Av en slump hamnar hon på Coyote Ugly, en nattklubb där bara snygga, sexiga kvinnor bestämmer. Violet får ett tillfälligt jobb på baren. En dag kommer Bill (John Goodman) som är hennes pappa in och ska överraska henne, men till sin fasa får han se henne hälla vatten på sig själv uppe på bardisken, det är inget som han uppskattar och han tycker hon beter sig som en hora. Det hela slutar med att de blir ovänner.

Detta är en typisk romantisk tonårskomedi, inte speciellt intressant, utan man vet ungefär på direkten vad som kommer att hända. Den lämnar inte mycket till att fundera över, utan den bara flyter på. Kan ju hända att killar ser denna film enbart för den har sexiga tjejer som dansar och rör sig sexigt på bardisken, med mycket vatten. Det som skulle kunna vara bra med denna film är ju att du kan se den med din kille för just de sexiga delarna i filmen, annars är det mycket tjejgrejor i filmen.

Piper Perabo gör en bra skådespelarinsats som Violet, hon passar bra för rollen. Jag tycker dock att filmen är en aning för lång och hade mått bra av att kortas ner 10 minuter. Det som är kul med filmen är att den är hämtad ur verkligheten. Dvs. Baren finns och även personerna som gestaltas i filmen.

Tyra Banks rollkaraktär blir behandlad värst, hon bara lämnar baren men dyker upp utan någon som helst förklaring till varför. Goodman lyckas inte så bra i den här filmen, fattar faktiskt inte varför han valde att ens medverka i den och man kan ju hoppas att han fick bra betalt för att göra sån roll i alla fall.

Det som också är bra med denna film är givetvis att kvinnorna är starka och kan ta hand om sig själva. Det är också väldigt skön musik som du får njuta av om du ser filmen.

Recension: C.H.U.D - 1984

C.H.U.D

Regi: Douglas Cheek

1984

Horror

Skriven av: Linda Snöberg

Människor försvinner överallt i New York City, fast ingen tänker så mycket på det. Det är mest hemlösa som försvinner och ingen som saknar dem. En reporter vid namn Murphy (J.C. Quinn), tipsar fotografen George Cooper (John Heard), om en regeringskonspiration som involverar dumpning av kärnvapenavfall i kloakerna. När George sökt nere i kloakerna stöter han på C.H.U.D vilket står för ”Cannibalistic Humanoid Underground Dwellers”. De har blivit groteska monster efter att ha kommit i kontakt med giftigt avfall. Under tiden söker polisen Captain Bosch (Christopher Curry) efter sin försvunna fru tillsammans med A.J. ”The Reverend” Shepherd (Daniel Stern), en soppkökskock. Monstrerna börjar att dyka upp lite här och var efter att ha tröttnat på att vara i underjorden.

CHUDs är baserad på en modern legend, en myt om kannibaler som lever i kloakerna i New York och andra stora städer. Idéerna är att det är en sorts hemlösa missfoster som skulle bo där. Det var en story skriven i Time om detta och de fann att en del rapporterade fall var sanna. C.H.U.D. är en klassik monsterfilm med en nutida exteriör och en väldigt beslutsam kärna. Filmen har en bra story, coola läckra monster och en massa kända ansikten. De klaustrofobiska underjordslandskapen är verkligen bra presenterade. Det ser ut som en hel mörk stad som ligger under New York City och filmen drar in tittarna i denna värld.

Detta är en lågbudgetfilm, men historien håller. Daniel Stern är fantastisk som kocken i köket, han undrar var alla hans hemlösa gäster har tagit vägen. Christopher Curry är också han väldigt bra som polisen som letar efter sin försvunna fru. Scenerna med Stern och Curry är roliga och det är trevligt att se en vänskap växa fram mellan dem, under tiden som de försöker att tar hand om CHUDs.

Jag gillar verkligen hur historien möts upp från alla vinklarna: polisen, kocken, fotografen och reportern.  Detta är inte som en slasher, inte heller en film med mycket nakna kvinnor. Detta är helt enkelt en bra film med lekfulla, spännande och otäcka scener. En film med en titel som denna förtjänar att bli prisad, CHUD (Cannibalistic Humanoid Underground Dwellers). Ingen vågar sig på att använda en så klassisk titel nu för tiden. Detta är en film som är värd att titta på, det finns en uppföljare, fast den ska inte ha så mycket med originalet att göra och sägs vara rätt dålig. CHUD är värd att hyra eller att köpas och även om du skulle hata filmen så kan du njuta av John Goodman i hans tidiga karriär. Missa inte när han spelar polisen som blir slaktad inne på restaurangen.

Recension: Red State - 2011

Red State

Regi: Kevin Smith

2011

Thriller

Tre collagekillar bestämmer träff med en medelålders kvinna för att ha gruppsex med henne. Allt verkar frid och fröjd och hon verkar sannerligen med på noterna men plötsligt faller killarna ihop en efter en. De har blivit drogade! De vaknar upp inplastade i gladpack bland en församling religiösa fundamentalister som ser synden i den mesta, och definitivt i ett sexuellt avvikande beteende. Det blir snart uppenbart att de inte kommer att släppas levande därifrån…

Filmer med religiös anknytning brukar alltid vara intressanta på ett sätt eller ett annat. Den här är inget undantag! Vi måste förstås särskilja vad som är religiös övertygelse eller fanatism och när det handlar om rent bibliska berättelser. I den senare fallet kan man väl hävda att det finns en objektivitet och att historierna oftast berättas utan att någon tar ställning för rätt eller fel. När det gäller fundamentalism och/eller fanatism finns det två sätt att förhålla sig. Antingen tar man ställning för eller emot det som händer i filmen. Här är det uppenbart att man vill höja ett varningen pekfinger för vad som kan hända om man inte stävjar sådana beteenden i ett tidigt skede. Man får en sektliknande struktur på församlingen och allting kan förklaras med religiösa föresatser.

Åsikterna som dessa fundamentalister uttrycker i den här filmen är så absurda och ålderdomliga, rent av korkade, att man får en något komisk effekt av dem. Inte att man skrattar som åt en komedi och kanske inte heller som om det vore traditionellt tragikomiskt men man kan inte låta bli att skaka på huvudet och känna ett visst medlidande för de som låtit sig förledas av predikanten.

Men det är inte en film enbart om denna fanatism även om den ligger till grund för allt annat som händer också. Det finns en spaningsverksamhet som pågått en längre tid och som tills slut innebär att man slår till mot kyrkan med misstankar om olaga vapeninnehav. Hela helvetet bryter ut och eldstriden som följer eskalerar till dess att order kommer att kyrkan och dess medlemmar ska anses vara en terroristcell. Att det finns barn i byggnaden gör inte så mycket. Cellen måste helt enkelt utrotas!

Har kommer alltså problematiseringen om huruvida det är rätt att verkligen döda alla dessa människor på grund av sin religiösa övertygelse, även de barn som uppenbarligen bara har blivit itutade av sina äldre släktingar vad som är rätt och fel. Det kan absolut tolkas som en bitsk kommentar till hur terroristlagarna fungerar och när man närmar sig slutet ännu mer blir det till och med ännu tydligare att myndigheterna säger en sak officiellt och gör en annan i det fördolda. Men det är i filmens värld, hur det ser ut i verkligheten har jag ingen aning om (sic!).

John Goodman gör en bra roll som det operativa befälet vid tillslaget och de religiösa fanatikerna kunde vara hur äkta som helst. Det är helt enkelt en bra rollbesättning och en utmärkt personregi. Underhållningsvärdet är kanske inte jättehögt, men det finns en hel del att tänka på efter att man har sett filmen och det finns även underliggande ironier och poänger som man kanske vid första ögonkastet inte lägger märke till.

6/10