The Face of Rage - 1983 - Danny Glover och John Goodman som väldtäktsmän!


The Face of Rage
Regi: Donald Wrye
1983
Drama

Varje dag utsätts tusentals kvinnor runt om i världen för våldtäkt. Många kommer aldrig över detta oerhört förnedrande övergrepp och många plågas i evighet av mardrömmar där allt upprepas igen och igen. En psykiatriker har nu kommit på ett revolutionerande psykiatriskt experiment som ska få kvinnorna att möta och komma över sin inneboende rädsla. Han har samlat ihop en grupp offer som han nu vill ställa öga mot öga med en samling våldtäktsmän på ett fängelse. Mötet blir naturligtvis oerhört laddat och uppslitande. För några blir det hela närmast outhärdligt, för andra en tankeställare.

För ovanlighetens skull så känns på nått sätt filmens svenska titel ”Våldtäkt” råare och mer lockande. När min sambo hittade den för blygsamma 39kr trodde jag att hon verkligen hittat ett kap inom rape/revenge genren, men filmen bör kanske inte riktigt räknas in i den kategorin då all handling utspelar sig efter själva våldtäkten och dessutom är det inte fråga om någon direkt hämnd på förövaren. Filmen tar sig istället en mycket mer oexploaterad väg och fokuserar framför allt på kvinnornas läkningsprocess, samhällets och omgivningens syn på problemen och de personliga skuldkänslorna.

Filmens första halva är inget vidare men ändå viktig för helheten och handlar mest om kvinnornas problem med samhället och samhällets syn på dem. Ur många synvinklar behandlas DE som boven i dramat. När väl konfrontationen med våldtäktsmännen i filmens andra halva inträffar glimmar det till och filmen blir plötsligt väldigt intressant.  Det är också här de bästa skådespelarprestationerna finns. Det är kul att se både Danny Glover och John Goodman, som senare blivit riktigt kända, som våldtäktsmän i programmet.

Emellanåt anser jag att filmen moraliserar lite väl mycket och det är heller inte helt klart vilket ställningstagande och parti filmen tar, offrens, samhällets eller kanske rent av förövarnas? Man måste vara ytterst försiktig när man behandlar ett så här känsligt ämne så man inte faller på eget grepp. Givetvis framställs våldtäktsoffren som just offer men samtidigt gestaltar man även förövarna på detta sätt vilket kan få en paradoxal effekt. Självklart måste man vara medveten om att det säkert ofta ligger en traumatiserad barndom någonstans i botten. Många vinklingar alltså.

Det här är förstås inte den enda film som fokuserar på problematiken efter en våldtäkt. Det mest kända exemplet är kanske The Accused med bland annat Jodie Foster. Kvinnans skuldkänslor förstärks av det samhällssystem som tycks existera även utanför filmens värld och själva skuldfrågan läggs nästan på henne - offret. Hennes egna funderingar rör tankar som om hon kunde ha gjort mera motstånd, mindre motstånd eller något annat som kunde ha förmildrat händelsen. Samhällets inställning tycks ofta vara att hon får skylla sig själv när hon betedde sig så eggande eller klädde sig i så utmanande kläder.

En intressant film som eventuellt kan tolkas olika beroende på vilken åsikt och inställning man utgår ifrån.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar