The Face of Rage
Regi: Donald Wrye
1983
Drama
Varje dag utsätts
tusentals kvinnor runt om i världen för våldtäkt. Många kommer aldrig över
detta oerhört förnedrande övergrepp och många plågas i evighet av mardrömmar
där allt upprepas igen och igen. En psykiatriker har nu kommit på ett revolutionerande
psykiatriskt experiment som ska få kvinnorna att möta och komma över sin
inneboende rädsla. Han har samlat ihop en grupp offer som han nu vill ställa
öga mot öga med en samling våldtäktsmän på ett fängelse. Mötet blir
naturligtvis oerhört laddat och uppslitande. För några blir det hela närmast
outhärdligt, för andra en tankeställare.
För ovanlighetens skull så känns på nått sätt filmens
svenska titel ”Våldtäkt” råare och mer lockande. När min sambo hittade den för
blygsamma 39kr trodde jag att hon verkligen hittat ett kap inom rape/revenge
genren, men filmen bör kanske inte riktigt räknas in i den kategorin då all
handling utspelar sig efter själva våldtäkten och dessutom är det inte fråga om
någon direkt hämnd på förövaren. Filmen tar sig istället en mycket mer
oexploaterad väg och fokuserar framför allt på kvinnornas läkningsprocess,
samhällets och omgivningens syn på problemen och de personliga skuldkänslorna.
Filmens första halva är inget vidare men ändå viktig för
helheten och handlar mest om kvinnornas problem med samhället och samhällets
syn på dem. Ur många synvinklar behandlas DE som boven i dramat. När väl
konfrontationen med våldtäktsmännen i filmens andra halva inträffar glimmar det
till och filmen blir plötsligt väldigt intressant. Det är också här de bästa
skådespelarprestationerna finns. Det är kul att se både Danny Glover och John
Goodman, som senare blivit riktigt kända, som våldtäktsmän i programmet.
Emellanåt anser jag att filmen moraliserar lite väl mycket
och det är heller inte helt klart vilket ställningstagande och parti filmen
tar, offrens, samhällets eller kanske rent av förövarnas? Man måste vara ytterst
försiktig när man behandlar ett så här känsligt ämne så man inte faller på eget
grepp. Givetvis framställs våldtäktsoffren som just offer men samtidigt
gestaltar man även förövarna på detta sätt vilket kan få en paradoxal effekt. Självklart
måste man vara medveten om att det säkert ofta ligger en traumatiserad barndom
någonstans i botten. Många vinklingar alltså.
Det här är förstås inte den enda film som fokuserar på
problematiken efter en våldtäkt. Det mest kända exemplet är kanske The Accused
med bland annat Jodie Foster. Kvinnans skuldkänslor förstärks av det
samhällssystem som tycks existera även utanför filmens värld och själva
skuldfrågan läggs nästan på henne - offret. Hennes egna funderingar rör tankar
som om hon kunde ha gjort mera motstånd, mindre motstånd eller något annat som
kunde ha förmildrat händelsen. Samhällets inställning tycks ofta vara att hon
får skylla sig själv när hon betedde sig så eggande eller klädde sig i så
utmanande kläder.
En intressant film som eventuellt kan tolkas olika beroende
på vilken åsikt och inställning man utgår ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar