Recension: Lucker the Necrophagous - 1986



Lucker
Aka: Lucker the Necrophagous
Regi: Johan Vandewoestijne
1986
Horror

John Lucker, en beryktad och mycket farlig seriemördare, ligger i koma, bedövad av mycket starka doser bedövningsmedel. Åtminstone är det var sjukhuspersonalen tror att han gör… Dock dröjer det inte särskilt länge innan han vaknar upp mördar de som står i vägen för hans flykt och blir fri att fortsätta med sina sjuka och groteskt perverterade böjelser, som innefattar både våldtäkt och nekrofili. Anledningen till att han från början var inlåst var nämligen att han, för tre år sedan, dödat och torterat flera unga flickor, för att sedan våldta liken – flera veckor efter de ursprungliga dåden så kropparna blivit riktigt genomruttna…

Handlingen i den här flamländska filmen är faktiskt precis så grotesk som ovanstående antyder. John Lucker är en mycket sjuk man med, vad vi vanliga människor skulle kalla, vidriga böjelser. Han finner stort nöje i sexuella aktiviteter med ruttnande lik och är också osedvanligt uthållig i sin väntan på sin partners mest perfekta konsistens. Tankarna vid det här laget går naturligtvis till Jörg Buttgereits Nekromantikoch Nekromantik 2 men, som liksom med Nacho Cerdas Aftermath, ligger mycket mer åt det konstnärliga hållet. Här tycks istället fokus ligga på själva chockelementen och filmens regissör medger också detta i extramaterialet. Recensionen avser förresten den nyligen släppta directors cut, som är en restaurerad version av originalet med både bortklippta originalscener, för ett bättre flyt i tempot, och inklippta nya scener, som ursprungligen klipptes bort då de ansågs allt för vågade av distributionsbolaget.
                                                         
Skådespelarmässigt finns det en hel del att önska, men vem ser egentligen en film av det här slaget för sina eminenta skådespelartolkningar, eller för den delen för sin djupa logik? Det förekommer nämligen några direkta fel i filmens tidslinje som man helt kan ignorera. Att John Lucker behållit ett lik i fyra veckor i sin vänta på rätt konsistens och att detta sedan refereras till som endast en vecka är tämligen oviktigt. Dessutom gäller det ju här att äntligen få ta del av en omtalad kultrulle som redan när den var helt ny hade oerhörda problem med att få distribution.

Samma sak kan gälla den, rent ut sagt korkade, polismyndighet som inte hittar honom, trots att man gått ut med tydlig information i media om var Luckers enda överlevande offer från förra våldsturnén bor idag. Lägg till detta de fyra veckor jag talade om här ovan så förstår Ni hur inkompetent polisen måste vara. I extramaterialet talar förresten filmens regissör om en ny version av Lucker, ett omskrivet manus helt enkelt som ska vara en mer straightforward och mainstreamsk berättelse där polisens arbete ska få en klart mycket större del av handlingen. Det vore naturligtvis trevligt om en sådan kunde bli av, det finns alldeles för få nekrofilistiska mainstreamfilmer idag…

När det gäller gore är det allt som oftast väldigt välgjort och det är till och med så vid vissa tillfällen, att jag tycker att man inte tagit i tillräckligt. Våldet är så utstuderat att det inte räcker med den, förvisso realistiska, visualisering man skapat. Som karaktär är Lucker härligt känslokall även om man samtidigt får tydliga inblickar i hur dåligt han egentligen mår. Han är besatt av den överlevande kvinnan och måste till varje pris ha tag i henne.

På samma sätt kan man resonera när det gäller själva filmen. Nu när det finns en restaurerad utgåva tillgänglig, finns det inte längre någon ursäkt att inte äga den längre. För det här är helt enkelt en kultfilm som man måste ha i sin ägo innan man dör…