Witchouse 2: Blood Coven - 2000 - Den andra filmen i trilogin!

Witchouse 2: Blood Coven

Regi: J.R. Bookwalter

2000

Horror

Ett antal omärkta gravar upptäcks i samband med ett bygge av ett nytt shoppingcentra, samtidigt har man också funnit ett videoband som visar mordet av två kärlekskranka ungdomar i närheten. Det blir Professor Sparrow (Ariauna Albright) och hennes elevers uppgift att undersöka saken. På platsen där man tänkt bygga ligger ett gammalt hus som dessutom säga vara hemsökt, det beger sig teamet och slår upp sitt högkvarter. När teamet gräver djupare och fler mystiska saker börjar inträffa Intervjuar de stadens historiska expert som avslöjar att några hundra år tidigare brändes en häxa på bål i staden, hennes namn var Lillith och hon bodde i det hemsökta huset.

Det här är väl egentligen inte fråga om någon egentligen fortsättning på filmen från 1999. Man har på sin höjd lånat lite av historien och häxans namn är detsamma. Den här filmen är mycket mer kompetent gjord även om baksidan av det är att den samtidigt blir betydligt tråkigare.

Den finns dock en poäng med den här filmen. I kölvattnet av succén Blair Witch Project har man uppenbart valt att försöka rida på den framgången och man verkar inte skämmas för det heller. Detta sker genom ”dokumentärfilmning” men också genom rena referenser och gliringar angående BWPs marknadsföring. Dessa partier är helt klart de bästa i filmen samtidigt som det är lite tråkigt att man ska behöva ta till sådana grejor för att göra det underhållande. Det är ju inte på den egna filmens bekostnad så att säga.

Sminkjobbet är inte alls lika bra här men skådespelarna är å andra sidan betydligt bättre, rent av trovärdiga på sina ställen. Inte för att de kan se rädda ut men de kan i alla fall oftast leverera en trovärdig replik.

Här fokuserar man inte lika mycket på att spökhistorien hände just nu som i tidigare filmen. Självklart pågår den under filmen, men samtidigt undersöker man bakgrunden till varför saker är som de är och på så sätt skapar man ett visst intresse för själva legenden. Man skulle med lite livlig fantasi kunna säga att man lånat även denna del av filmen från BWP även om den inte heller var först med detta och sannerligen inte har patent på konceptet.

Ett intressant manus som tyvärr rider på en annan films framgångar. Trots detta, sevärd minst en gång.

4/10

The Whip and the Body - 1963 - Jag har skådat ljuset!

The Whip and the Body

Regi: Mario Bava

1963

Horror

Kurt (Christopher Lee) är en sadistisk och hänsynslös adelsman som återvänder hem efter många år. Konflikten är oundviklig och omedelbar med både den invalidiserade pappan (Gustavo De Nardo) och den till synes ryggradslösa och fega brodern Christian (Tony Kendall) som dessutom är gift med Kurts före detta älskarinna och tillika kusin Nevenka (Deliah Lavi). Snart hittas Kurt emellertid död i sitt rum med halsen avskuren, detta hindrar förstås inte honom från att gång efter annan uppsöka Nevenka. Är det ett spöke hon set eller är han verkligen död och i så fall – vem mördade honom?

Skulle en film enbart bestå av skrämmande foto och atmosfär skulle det här vara mästerverket framför alla andra. Tyvärr är det ju inte så enkelt och man måste, trots att det rör sig om Mario Bava, bita i det sura äpplet och medge att det finns några saker som inte alls funkar särskilt bra i filmen också. Framförallt är det skådespeleriet som inte är bra alls. Detta naturligtvis med undantag av Christopher Lee som briljerar och dominerar i varenda scen han medverkar i! Dock anser jag att avsaknaden av ekvilibristiskt skådespeleri är tämligen lättförlåtligt när det kompenseras med ett så krypande, ja rent av läskigt bildspråk!

                                                  

Det finns en sadistisk, erotisk och spöklik ton över hela filmen som, förutom att hämta inspiration från en av mina personliga favoritförfattare - Edgar Allen Poe, även för tankarna till den ökände Markis De Sades berättelser. Det är inte utpräglat explicit som i fallet Saló or the 120 Days of Sodom utan snarare kolossalt subtilt. Bara som en extra nyans i spökhistorien.

För även om det faktiskt även rör sig om en mordhistoria, där man på bästa giallomanér döljer vem mördaren är in i det sista, är det här först och främst en spökhistoria och att jämföra med andra av Bavas ”spökfilmer” som Baron Blood eller Black Sunday ligger nära tills hands! Kanske kan man tycka att The Whip and the Body står sig något kort i så förnämt sällskap men det är egentligen väldigt små detaljer som skiljer dem åt. Daliah Lavi är helt enkelt ingen Barbara Steele och slottet är inte Kreuzensteins fästning – en ren smaksak egentligen!

Filmen behandlar sadomasochistiska ämnen som visserligen känns tama i dagens vågade filmklimat men man kan tänka sig vilket ramaskri dessa orsakade 1963. Inte för att det blir mindre intressant i våra dagar då det förgylls av kusligt vackra bilder och skrämmande spöklika miljöer. Det är tydligt vilken inspirationskälla filmen varit för senare filmskapare och den hör helt klart hemma bland Mario Bavas allra bästa filmer!

Jag har skådat ljuset och dess namn är Mario Bava!

8/10

Windmills of the Gods - 1988 - Mer Sidney Sheldon!

Windmills of the Gods

Regi: Lee Philips

1988

Drama/Thriller

I ett försök att dra igång ett nytt projekt försöker USA:s president övertala collageprofessorn Mary Ashley till att bli den nya ambassadören i Rumänien. Samtidigt agerar en ytterst hemlig organisation i det fördolda som också har vinning av Marys utnämning till ny ambassadör. Båda parter blir förkrossade när Mary, trots övertalningsförsök, tackar nej till uppdraget. När hennes make omkommer i en olycka några veckor senare kommer dock saken i ett annat läge, hon har inget som binder henne hemma i Kansas längre och tackar ja till posten efter att ha omprövat sitt beslut. Hon kastas in i en värld av intriger och falskspel där det inte är helt självklart vem man kan lita på eller om den bästa vännen faktiskt är ens fiende. Och vad värre är, hon har ett pris på sitt huvud.

Tittar man på en film, eller miniserie gjord för TV som det faktiskt oftast handlar om, baserad på en bok av Sydney Sheldon förväntar man sig en viss form av intriger. Dessa brukar inte sällan vara väldigt lika de som återfinns i diverse såpoperor vilket i sig inte behöver vara någon nackdel. Det finns väl få sätt att gestalta en historia lika komplicerat som i en såpa och det brukar finnas rejält med utrymme till just intriger. Tyvärr blir det lite fattigt med dessa just i denna men den stoltserar å andra sidan med en ganska känd skådespelararsenal istället.

                        

Jag kan väl inte påstå att de beter sig som virtuoser i sammanhanget men det funkar i alla fall förvånansvärt bra. Många kända namn medverkar, såsom Jacelyn Smith och Robert Wagner i huvudrollerna samt Ian McKellen som alltid är en fröjd att se. Förutom dessa hittar man en mängd kända ansikten som man kanske inte kan placera ihop med ett namn utan vidare men som onekligen har en enorm rutin, åtminstone vad gäller TV-film. Den som är intresserad kommer också att finna den gamle kultskådisen Franco Nero i en mindre roll samt Michael Moriarty, som imponerade stort med sin medverkan i förintelsen, även om han ingalunda är lika bra här!

Själva grundtanken är alltså ett politiskt maktspel och man har förstås blandat in lite kärleksrelationer i det hela. Dessa går dock aldrig riktigt till överdrift även om det faktiskt tenderar att bli lite segt emellanåt. Däremot är det lite för enkelt, karaktärerna är lite för träiga och när man sett färdigt på alltihop känner man sig faktiskt lite små lurad. ”Jaha, vad det här allt jag fick” tänker man och det är ingen positiv egenskap i sammanhanget.

Jag tror att man, mer än någonsin när det gäller Sidney Sheldon filmatiseringar, måste uppskatta såpoperans dramaturgi om man ska ha en chans att uppskatta den här. Det ligger helt enkelt lite efter de andra filmatiseringarna, åtminstone de som jag har sett och recenserat och det har blivit några stycken vid det här laget – If Tomorrow Comes aka Tracys Hämnd, Memories of Midnight aka Catherines Dröm och Master of the Game aka Spelets Härskare. Den är dock tillräckligt intressant för att jag ska tråna efter fler filmatiseringar, livet är märkligt – eller hur?

6/10