Recension: [●Rec] - 2007

[●Rec]

Regi: Jaume Balagueró, Paco Plaza

2007

Horror

Angela (Manuela Velasco) och hennes kameraman Pablo ska bevaka ett helt vanligt arbetspass hos den lokala brandstationen för en lokal TV-kanal. Programmet heter ”Medan Ni Sover” och är i sig inget annat än en sorts reality-show. Till en början går allt lugnt till väga och Angela intervjuar brandmännen och ställer en massa frågor för dem att svara på. Hon får till exempel veta att av alla larm som kommer in har cirka sjuttio procent ingenting med bränder att göra. Det kan vara allt från läckande vattenledningar till husdjur i nöd som måste räddas. Men så går larmet och Angela och kameramannan får följa med på ett av dessa vanliga uppdrag som ligger under brandkårens ansvarsområde, en kvinna har ramlat i sin lägenhet och nu behöver polisen hjälp med att få upp dörren. Föga anar de att de just hamnat i ett enda inferno av våldsamma zombieliknande varelser och att mardrömmen just har börjat.

Det har kommit en hel del film som utspelar sig i kameraperspektivet de senaste åren, det vill säga att vi i publiken ser, det som den som håller i kameran ser. Själva kameran har således en viktig roll i dramaturgin och befinner sig i händelsernas centrum. Det är svårt att säga vilken film som egentligen dragit i gång den här moderna trenden, men helt säkert är att omtalade Blair Witch Project existerar som någon form av referensverk i bakgrunden, det är också uppenbart att Cannibal Holocaust fanns i åtanke när man gjorde den. Den här spanska filmen påminner dock mer till sitt upplägg om Cloverfield där, till skillnad från pionjärerna, det händer mycket runt omkring kameran hela tiden i kontrast till de mer mystiska äldre filmerna.

                     

Dock återfinns inte så mycket av problematiken i Cloverfield här. Det är inte lika märkligt att någon fortsätter att filma samtidigt som de flyr för sina liv. Här handlar det om en nyhetsbevakning och om allmänhetens rätt att få veta vad som försiggår, snarare än en amatör som springer omkring med en kamera. Dessutom har man löst de sista trådarna med motivationen att det är bara kamerans inbyggda lampa som fungerar i det totala mörker som uppstår. Ganska kloka val tycker jag som definitivt höjer känslan av realism.

För det är realismen en film som den här bygger på, börjar man med alltför uppseendeväckande specialeffekter a la Hollywood skulle filmen falla på sin egen dumhet. Istället håller man det här på en sådan nivå att det faktiskt skulle kunna vara helt verkligt och jag har sällan sett en så hysterisk film behålla en sådan spänning under så lång tid. Kanske beror det delvis på att filmen faktiskt inte är särskilt lång, omkring sjuttiofem minuter, vilket gör att tempot kan bibehållas och inga onödiga sidospår behöver följas. Det är stilrent och fokuserat på själva kärnhandlingen. Den är också filmad på ett sånt sätt att undertecknad faktiskt vid flera tillfällen hoppade till av överraskningsmomenten, vilket tillhör ovanligheterna, man brukar kunna räkna ut långt i förväg när och var de ska dyka upp i bild. Men inte bara det, ibland tar filmens handling så oväntade och kontroversiella vändningar att man sitter som förstummas, ja nästa chockad över händelseförloppet. Även ljudet är synnerligen viktigt för upplevelsen så vad du än gör, det inte filmen med volymkontrollen för lågt ställd! Skådespeleriet är i toppklass och det är inte svårt att förstå varför både filmen regissörsduo och huvudrollsinnehaverskan Manuela Velasco fått otaliga utmärkelser för sina insatser.

Men trots att filmen fokuserar på själva situationen, att ett helt hus spärras av utav myndigheterna och sätts i karantän innebär det naturligtvis inte att man helt åsidosatt att komma upp med en rimlig orsak till epidemin, för regelrätta zombies, det vill säga levande döda, är det inte frågan om. Denna orsak tänker jag dock inte avslöja mer om här utan uttrycker istället mina varmaste rekommendationer att se filmen.

Recension: Hierro

Spanska skräckthrillerfilmer brukar kunna attrahera mig betydligt mer än amerikanska sådana. De brukar kunna bjuda på en betydligt bättre och mer genomtänkt stämning än vad amerikanarna klarar av. De ligger någonstans emellan det som brukar kunna komma från Asien och kanske främst Japan och USA när det gäller märklighet och stämning. Tyvärr blir det lite för mycket denna gång och det blir lite rörigt. Det känns inte som om man riktigt har bestämt sig för vad man ville göra och man har helt enkelt försökt för mycket och det blir sälla bra. Det är för mycket vändningar och för mycket som händer i den ganska limiterade handlingen. Ska man göra en film om det mänskliga psyket och om posttraumatisk stress ska man antingen vara mycket påläst eller vara medveten hur man utnyttjar dramaturgi och jag tycker inte att filmen lyckas med någotdera. 

4/10

Recension: [Rec 2]

Jag gillade verkligen den första filmen skarpt! Man hade lyckats att få inspelningarna riktigt verklighetstrogna och man hade fått illusionen komplett av varför man egentligen filmade från första början. Kort sagt skulle man kunna säga att det fanns ett motiv till själva formen av filmen – subjektivt via första person och en kamera, vad kameran filmer är det vi ser. Därför var mina förhoppningar stora när uppföljaren äntligen kom. Men det var inte utan tvivel jag tog mig an uppgiften och ganska snart besannades mina farhågor – Filmen levde inte upp till förväntningarna överhuvudtaget! Det var i stort sett samma upplägg och lyckligtvis får man reda på lite mer bakomliggande information, men motivationen till varför man filmade filmen genom en ensam kamera var som bortblåst. Räddningsteamet som kommer in i byggnaden är alla utrustade med kameror, vilket gör att det finns lite mer valmöjligheter att visa flera saker samtidigt, ur olika vinklar och där folk inte råkar vara just då. Man har också blandat in ytterligare en kamerautrustad grupp som förvillar och förstör illusionen. Överlag är det rörigt och väldigt ospännande, filmen är på tok för seg för sitt eget bästa och eftersom man inte förmår uppehålla spänningsmomenten faller det ganska hårt på den biten. 

5/10

Recension: No-Do aka The Haunting

Spanien har producerat en hel del intressanta skräckfilmer de senaste åren. Ok, det har varit en del filmer som varit hellre än bra också, men det känns som om man har fokuserat på en stil som tilltalar mig personligen. Det är inte bara en massa blodsdrypande effekter utan snarare en spänning som byggs upp i dessa filmer. Företrädesvis handlar det om spökhistorier i någon form och det här är inget undantag. Historien kretsar kring ett par som flyttar in i ett gammalt hus (intet nytt under solen precis) där det inträffat något av övernaturlig karaktär. Kyrkan, som har varit inblandad och dessutom äger fastigheten vill dock inte veta av att det hänt någon märkligt alls i huset tills en av prästerna som varit med vid de gångna händelserna börjar gräva i saken. Det blir väl inget revolutionerande av det hela och filmen är inledningsvis ganska seg, men någonstans på mitten börjar det bli riktigt intressant. Det är väl i samband med att tempot trappas upp och fokus på själva spökhistorien kommer i centrum. Det finns nämligen ett par sidospår som förvisso också är intressanta och som visar sig ha en hel del att göra med upplösningen, som det ägnas en hel del tid åt också. Hur som helst så håller inte spänningen i sig och efter ett tag återgår filmen till sin initiala sävlighet. Jag ångrar absolut inte att jag såg den, och det finns absolut något att hämta för den spökfilmsintresserade. Jag har dessutom ett stort intresse för filmer där kyrkan konspirerar för att dölja mörka hemligheter från det förgångna och i och med detta kanske inte kan vara helt objektiv i min bedömning av underhållningsvärdet.  

5/10

Blue Eyes of the Broken Doll - 1974 - En klassisk gaillo... från Spanien!

På många sätt en klassisk giallo även om en sådan, enligt de flesta definitioner ska komma från Italien och inte Spanien som här. Bildspråket är estetiskt tilltalande och de enkla melodislingorna, som är så typiska för genren funkar hur bra som helst. Kanske är historien lite för komplicerad med lite för många lösa ändar för min smak. Jag menar, visst gillar jag när man lockas på villospår av alla möjliga konstiga ledtrådar men här blir det liksom lite rörigt. Det är många intressanta karaktärer och många intressanta intriger dem emellan, men det blir som sagt lite mycket av det. Det spretar åt alla håll liksom. Morden är för övrigt snygga även om blodsfärgen inte riktigt är det rätta, man känner dock igen estetiken och gillar man gialli, lär man komma bra överens även med den här. – 6/10.