Witchouse 3: Demon Fire - 2001 - Den tredje filmen i trilogin!


Witchouse 3: Demon Fire
Regi: J.R. Bookwalter
2001
Horror

Annie (Tanya Dempsey) har blivit misshandlad av sin pojkvän för sista gången och flyr till sina två vänner Stevie och Rose (Debbie Rochon och Tina Krause).  De berättar för henne att de håller på att filma en dokumentär om häxkraft och övertygar hennes snart att sitta med i en seans framför kameran. Det som var menat att vara fejkat blir snart bister verklighet när något ont verkligen släpps löst av deras riter. De tre vännerna jagas och plågas av något de inte kan se och något de egentligen inte heller tror på – häxan Lillith.

Totalt poänglös uppföljare. Tveklöst sämst i serien, åtminstone så långt. Om jag ska vara helt seriös så kan jag inte hitta mycket i den här filmen som jag verkligen gillade. Visst är produktionen mera professionell än den förra, men brottas också med problemet av sämre skådisar och sämre manus. Man har lyckats att göra Häxan Lillith nästan helt överflödig och det var väl ändå inte riktigt meningen?

Liksom tvåan i serien har den här inget med det tidigare att göra rent handlingsmässigt, bara namnet från häxan i de två tidigare filmerna återstår och handlingen känns tämligen fånig. Kanske ligger den mera i tiden och kanske har man försökt att utveckla storyn till en modernare version men det funkar inte. Samtidigt hade det naturligtvis varit ett misslyckande att göra en karbonkopia av de tidigare filmerna.

Tråkig, förutsägbar spökfilm som inte bjuder på en enda spöklik miljö, bara det känns som ett misslyckande. Det är en massa smågrejor man retar sig på. Varför fylls rummet plötsligt med rök när strömmen försvinner? Kan inte häxan visa sig annars? Var Sminkjobbet SÅ dåligt? Filmen är inte ens rolig att titta på av ”fel” anledning, dvs. den har inte ens något kalkonvärde, den blir aldrig spännande och inte rolig heller. Sminkjobbet som faktiskt funkat i tidigare delar funkar inte alls här, det ser väldigt amatörmässigt ut men kläderna funkar förvånansvärt bra och är nog den bästa ingrediensen i filmen!

Enda anledningen att se den här filmen är egentligen för att komplettera de övriga två filmerna, men eftersom den inte tillför något till handlingen kan man lika gärna lägga ned en och en halv timma av sitt liv på något roligare – som att dammsuga till exempel.

1/10



Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs - 2003 - Asiatisk skräck!


Wishing Stairs
Aka: Whispering Corridors 3 – Wishing Stairs
Regi: Jae-Yeon Yun
2003
Horror

Utanför flickskolan finns den så kallade Fox-trappan. Den har 28 steg men ibland tycks ett 29:e trappsteg träda fram och det sägs att när man nått just detta trappsteg uppfylls ens innersta önskningar. En efter en går flickorna upp för trappan och framför sina önskningar, men man måste vara säker på att man vill ha det man önskar sig, för passar man sig inte så kan man mycket väl få det!

Redan i början av den här filmen började jag hitta likheter med andra filmer. Kanske inte så stora likheter, men stora nog att reflektera över. Sådana tankar kan t.ex. röra Dario Argentos Suspiria, som egentligen bara har baletten gemensamt med den här, förutom att det händer en massa mystiska saker då förstås. Missförstå mig inte nu, jag tycker inledningen, eller kanske t.o.m. första halvan är riktigt bra även om det kan kännas orättvist att jämföra med mästerverket Suspiria.  Man känner att historien oundvikligen förs framåt, om än långsamt. Snabbt berättande är ju som regel inte asiaternas stil. Filmen följer också den asiatiska mallen med kliniska och iakttagande kameravinklar, snarare än snabba klipp och sekundsnabba effekter.

Man skulle också kunna säga att filmen har vissa likheter med amerikanska Wishmaster, åtminstone i det avseendet att ens önskningar visserligen slår in, men alltid vrängs till på ett sätt som man som önskare inte hade kunnat förutse. Visserligen är det mycket mer subtilt här än i Wishmaster, men man kan helt klart se tydliga likheter. Som vanligt gäller det alltså att verkligen önska i korrekta ordalag och det är ett tema som jag, som självutnämnd ordvrängare, kanske tycker är lite extra intressant.

Trots detta tycker jag inte att det håller hela vägen. Någonstans spårar det ut och man kan se tydliga tendenser till västerländskt tänkande, på gott och ont. Framförallt i de skrämseleffekter som filmen trots allt visar prov på och som är designade för att folk ska hoppa till. Det känns inte riktigt som de hör hemma här och även om filmen, i mångt och mycket, egentligen är en spökhistoria skulle jag mycket hellre sett att man varit konsekvent och utvecklat historien istället.

En film som också passerade hjärnbarken under den här filmen är Carrie med sitt mobbingtema. Ett sånt tema finns även här och det sammanfaller naturligtvis med den obligatoriska byfånen, här maskerad till tjock elev som minst sagt inte har riktigt full koll på livet. Om hennes beteende beror på många års mobbing eller om hon helt enkelt är lite bakom är något tittaren själv får filosofera kring.

För övrigt innehåller filmen en del scener som inte känns helt logiska och som endast verkar vara inskrivna för att framkalla skräck hos tittaren. Själv känner jag inte att jag går på sådana knep men det kan trots allt fungera för vissa tittare. Slutligen vill jag säga att när ”spöket” till slut blir ordentligt tydligtgjort finns det på tok för mycket likheter med Ringu för att man ska känna sig upprymd. Om det är medvetet plagierat eller bara en tillfällighet tänker jag inte filosofera kring, men att det förtar mycket av effekten tycker jag är helt klart.

5/10


Winning London - 2001 - Tvillingarna Olsen


Winning London
Regi: Craig Shapiro
2001
Komedi

Efter att ha vunnit den amerikanska delfinalen i en tävling som går ut på att simulera en FN-delegation, åker tvillingarna Chloe och Riley (Mary-Kate & Ashley Olsen) till London för att tävla i den åtråvärda stora finalen. När de väl kommer fram handlar det inte längre bara om tävlingen, där finns också den vackra staden London och alla dess söta killar. Chloe blir kär i James var far är av nobel börd och inte tycker sin som ska beblanda sig med simpla amerikaner. Chloe tänker emellertid inte låta sig besegras utan är fast besluten att vinna James hjärta.

Till en börja verkar den här filmen bara vara gjord som en slags ursäkt för att visa Londons allra främsta sidor, ett slags reklamfilm alltså. Skådisarna är ganska dåliga och manuset verkar nästan obefintligt. Så här långt är det alltså i princip kalkonvarning här, för underhållande är den onekligen! Det känns tämligen ofattbart att tvillingarna nåt den celebritetsstatus som den faktiskt gjort, för de är sannerligen inte några toppskådisar. En del tycker väl att de är söta och gulliga antar jag.

Efter ett tag och efter att filmen har kommit igång lite mera kommer den romantiska handlingen igång. Den är väl inget utöver det vanliga, man räknar snabbt ut vem som ska få vem men vägen dit är ganska komisk. Filmen börjar nu få en tydlig prägel av familjekomedi, vilket är precis det den utger sig för att vara. Där finns konflikten mellan den gulliga pojken och dennes pappa. Där finns också en viss schism mellan Chloe och Riley även om blod tydligt är tjockare än vatten när det väl gäller. Inte sällen sitter man med en fuktig ögonvrå och begrundar sentimentalismen och faktum är att det faktiskt tycks funka trots att filmen är så dålig.

Det finns en del scener i filmen som antingen kan betecknas som geniala eller otroligt dumma. Som när man befinner sig på Abbey Road och går över övergångsstället precis som Beatles en gång gjorde på sitt berömda album. Onekligen underhållande!

4/10