Recension: Reykjavik Whale Watching Massacre - 2009

Reykjavik Whale Watching Massacre

Regi: Julius Kemp

2009

Horror

Platsen är Island, en brokig skara människor, från japanska turister till inhemsk befolkning samlas på en sightseeing. De ska ut på valsafari, eller valskådning som det också kallas för. Det går trögt med valskådandet och efter en olycka ligger kaptenen livlös och genomborrad på däck medan resten av besättningen flyr platsen. Turisterna få således klara sig själva och lyckas så småningom ta sig ombord på en annan båt, en gammal valfångare. Nu börjar den verkliga mardrömmen, ombord finns en familj blodtörstiga kannibaler som inget hellre vill än att döda dem. Det blir nu en kamp på liv och död med de brutala kannibalistiska valfångarna. Döda eller dödas, det är frågan.

Får man tro omslaget så är det här Islands första splatterfilm. Men jag skulle inte riktigt kalla det för en splatterfilm egentligen, det finns visserligen några scener där blodet skvätter rikligt, men det är aldrig så där överdrivet komiskt så att det blir löjligt. Det är alltså enbart positivt i mina ögon. Men om det inte är en splatterfilm, vad är det då? Ja, jag skulle vilja kalla det för en slasher egentligen. Det är visserligen ingen maskerad och/eller okänd mördare men en efter en går offren sitt öde till mötes. Vidare ske filmen tydligen vara någon sorts hyllning till The Texas Chain Saw Massacre och visst, räknar man alla filmer med galna familjer som vill mörda för köttets skull så finns det förstås likheter. Nu är det väl inte direkt övertydligt att familjen vill åt köttet i just den här filmen, man får läsa lite mellan raderna. Har man sett några filmer på temat känns det dock tämligen uppenbart.

                                                   

Jag var under själva inledningen lite orolig över hur det engelska språket skulle förvaltas. Tyvärr är jag ju lite allergisk mot engelsk dialog för sakens egen skull, bara för att göra filmen mer attraktiv på den internationella marknaden. Men jag tycker inte filmen fastnar i den fällan, det är nämligen inte bara engelska i filmen även om det är den information som finns på baksidan av fodralet. Jag skulle snarare vilja påstå att engelska används bara för att kommunicera när japaner, amerikaner och islänningar talar med varandra. Filmens egentliga huvudspråk är otvivelaktigt isländska, vilket gör att man kommer undan med vissa uttalsproblem.

Bland skådespelarna märks kultskådespelaren Gunnar Hansen, vilket tycks vara filmens stora dragplåster. Annars är det inga namn jag känner till i alla fall. Men det behöver det inte vara, faktum är att filmen faktiskt tjänar på mer okända skådespelare. Det gör att äkthetskänslan förstärks och själva huvudskurken, eller vad man ska kalla honom för, är mycket karismatisk! Det finns flera innovativa mordsekvenser och själva avslutningen känns genomtänkt och kanske lite nyskapande. Galghumoristiskt är det i alla fall!

Jag tycker att även om filmen till en början känns lite seg och oinspirerad så kommer den igång efter ett tag och blir framåt slutet klart upplyftande och underhållande och en film som jag verkligen rekommenderar. Den är lite annorlunda och det är riktigt roligt att se en sådan här film från Island, det är man sannerligen inte van vid!

Recension: Monkey Trouble - 1994

Monkey Trouble

Regi: Franco Amurri

1994

Komedi

Skriven av Linda Snöberg

Eva (Thora Birch) är en tjej som känner sig utanför efter att hennes lillebror har kommit till världen. En dröm hon har är att få äga ett husdjur, vilket är väldigt frustrerande för Evas mamma (Mimi Rogers) och hennes allergiska make (Christopher McDonald). När Eva hittar en liten apa, kan hon inte motstå utan tar hand om Dodger, som apan heter. Hon gömmer honom på sitt rum. Men vad Eva inte vet är att Dodger har rymt från sin ägare Azro (Harvey Keitel) som har tränat upp Dodger till att bli världens skickligaste ficktjuv. Och han är den absolut gulligaste! Azro får nys om att Eva har Dodger, så nu tillsammans med några andra skummisar jagar de efter Dodger över hela stan. Eva och hennes nyfunne håriga vän dras in i ett hissnande äventyr i full fart för att undkomma skurkarna… och Evas pappa som är allergisk mot pälsdjur!

Detta är en intelligent välproducerad familjefilm som vänder sig till alla. En underbar historia, som alla kan tycka om, det spelar ingen roll hur gammal du är, bara du ger den en chans.

Den lilla karaktären, en apa vid namn Dodger är fantastisk att se på. Jag undrar just hur mycket träning och hur många omtagningar som behövde göras för att apscenerna skulle bli perfekta. I alla fall var det värt all möda.

Thora var bara 12 år då denna film spelades in, men hennes prestationsförmåga var enastående och man förstod att hon skulle fortsätta med film. Hon har medverkat i filmer som American Beauty, Ghost World och The Hole. Hon har hejdundrande talang, det förstod man när man såg henne i denna tidiga roll som Eva.

Filmen var rolig, rolig med just den rätta smekningen av äventyr och apan Dodger som spelades av Finster. Harvey Keitel är underhållande och ger oss en helt makalös insats som skurken. Mimi Rogers gör ett bra jobb som Evas mamma.

Apan spelade rollen som perfekt kompletterade Thoras prestation. Jag är helt säker på att de älskade varandra och hade en underbar tid under inspelningen av filmen.

Kameran fångade Thora perfekt. Speciellt attraktiv var belysningen som gjorde hennes gyllene hår till en sorts gloria av ljus. Hon är väldigt mänsklig och en ypperligt bra skådis.

Idag i filmhistorien...

...skulle självaste Ingmar Bergman ha blivit 95 år!

Recension: Red Eye - 2005

Red Eye

Regi: Wes Craven

2005

Thriller

Efter att har deltagit vid sin mormors begravning i Dallas är nu Lisa (Rachel McAdams) på väg hem och hon ska ta det beryktade ”red eye” flyget. Hon träffar på en främling (Cillian Murphy) som hon börjar prata med och attraktionen mellan dem är kanske mer än vad hon först hade väntat sig. Till sin stora förvåning hamnar de också i stolarna intill varandra på planet och ganska snart står det klart för Lisa vilka planer han egentligen har. Han är inte alls lika vänlig som hon först trott och det som hon tidigare avfärdat som skämtsamma lögner verkar nu mycket verkligare än hon hade vågat drömma om. Han har kidnappat hennes far och om hon inte gör exakt som han säger kommer pappan att dö. Lisa förstår innebörden av sitt handlande och hamnar i ett svårt dilemma – vem ska dö och vem ska leva?

Redan från början känns den här filmen ganska svag, men grips aldrig med i historien och man kommer på sig själv flera gånger med att hellre och sitta och prata om filmen än att egentligen se på den. Ger man sig dock till tåls lite förändras detta och det är framförallt när den karismatiske främlingen, Jackson Ripner kommer in i bilden. Cillian Murphy har förmågan att trollbinda och även om hans avsikter är mystiska är de långt ifrån glasklara.

På detta följer filmens bästa del, själva maktkampen mellan kidnapparen och Lisa. Hur hon på alla vis försöker att lösa situationen utan att behöva göra som hon blir tillsagd och hur Jackson hela tiden försöker ha saker och ting under kontroll och genomskåda Lisas dubbelspel. Detta parti innehåller filmens bästa skådespeleri och man kan nästan känna Lisas ångest inför det val som hon tvingas göra.

Känner man ett visst agg emot filmklichéer ska man definitivt tänka sig för innan man ger sig på den här filmen. Själv tycker jag att, även om det fanns en hel del av den, så passar de bra in i produktionen. Det är en typisk film utan några oväntade ”twists and turns” och det ska gå till på ett visst sätt. Jackson ska upptäcka Lisa fiffel på de allra klichéfylldaste sätt och vi ska kunna skratta lite åt det. Det är en del av filmens charm.

Ska man då ge ett övergripande omdöme om filmen så vill jag påstå att det här är ganska tråkigt. Det är ingenting som inte provats på film förut och slutet är så fånigt helylleamerikanskt så det är inte klokt. Filmen har några intressanta och bra scener med inte tillräckligt för att väga upp det övriga.

Wes Craven, min barndoms hjälte, har misslyckats igen…