Jösses! Det var länge sedan jag
var så har underhållen av en film! Underhållen av rätt anledningar dessutom.
Men att beskriva den här filmen så att det blir rättvisande är inte det
lättaste. Nåväl, jag gör väl ett försök då…
För det första förklaras väl
filmens titel bäst genom att hänvisa till klassisk japansk dockteater. Det
innebär förstås inte att film i sig är dockteater eller något däråt.
Introduktionen är det och det räcker egentligen för att man ska bli helt hooked
på konceptet. Resten av filmen är med riktiga skådespelare och är en fartfylld
berättelse om hämnd, kampen mot det onda och samhällets sätt att korrumpera sig
självt.
Men det är inte handlingen isig
som här så häpnadsväckande. Det är hur den berättas och det är också det som är
så svårt att förklara. Det är surrealistiskt, vackert, sagolikt, under stundom
blodigt och med serietidningskänsla. Allt i orden absolut bästa bemärkelse och
som en västern utan revolvrar. Jag antar att man måste vara på rätt humör för
att uppskatta den, eller åtminstone vara på det klara med att det inte kommer
att vara en realistisk film man tittar på. Man måste acceptera den här filmens
universum för att uppskatta den till fullo.
Den stoltserar med namn som Woody Harrelson, Ron Perlman och Demi Moore,
men ingen av dem har någon särskilt stor roll. Viktiga kanske, men inte stora.
De största rollerna innehas istället av Josh
Hartnett och Gackt som de goda
förkämpar kan man säga. Premisserna är egentligen ganska enkla. I filmens
universum regerar banditgäng världen. Starkast av alla gängen är det som leds
av Nicola (Perlman) och det står de
andra fritt att när som helst utmana honom om makten. Detta leder till mycket
död förstås. Hartnett och Gackt har båda personliga skäl att söka
upp Nicola, vilket är lättare sagt än gjort. Det är ungefär det men när man
beskriver det så här känns det så oerhört och onödigt torrt och det gör
verkligen inte filmen rättvisa!
Det är som en blandning mellan Jodorowskys El Topo och en obegriplig
asiatisk film med samurajer och makthierarkier . Det är oerhört vackert trots
att man valt att förlägga scenerna i ytterst sparsmakade miljöer ibland.
Miljöer som gör det väldigt tydligt att det är kulisser det är frågan om och
inte äkta vara. Det är en del av charmen så klart och bidrar också till
serietidningskänslan. Det är dessutom ett högt tempo i filmen och skådespelarna
är alla av yppersta klass.
Enda problemet är att det höga
tempot inte förmår hålla i sig riktigt hela de två timmarna som filmen varar.
Det känns som att det slaknar lite på slutet när, så att säga, säcken ska
knytas ihop och filmens sensmoral summeras. Det finns alltid någon starkare än
en själv lyder andemeningen och även om det egentligen faller på sin egna
paradoxala orimlighet så är det ändå sant på nåt sätt.
9/10
