Danger: Diabolik! – 1968 – Mario Bava for president

Det här är ytterligare en film som stått väldigt länge i min hylla innan jag tog av plasten och slutligen tittade på den. Dessutom hade jag fått lite om bakfoten vad det var för en slags film. Jag har fått för mig att det handlade om någon slags superhjältefilm, eller åtminstone en hemlig agent våffla. Men det visade sig istället att Diabolik är ett slags superskurk som med snillrika metoder rånar och bedrar överheten (staten) på alla sätt och vis, möjliga och omöjliga. Tydligen bygger det hela på en serie som var och fortfarande är väldigt populär i Italien. Man lär sig mycket av att titta på film, låt aldrig någon säga annorlunda!

För mig spelar det inte så stor roll om det finns en litterär förlaga på det viset. Det är klart att jag gillar serietidningsfilmer eller vad man ska kalla dem. Men är man inte bekant med förlagan blir det ändå förstahandsinformation så att säga. Man har inget att jämföra med. Däremot kan jag säga att det omvända är sant. Jag blir oerhört sugen av att kolla in serietidningen när jag har sett Mario Bavas serietidningsfilm. Den har väldigt mycket känsla av serietidning över sig. Något som jag oftast finner vara ganska avskalat.

Jag har sett några stycken filmer signerade Mario Bava vid det här laget. Det finns mycket kvar vilket jag ser som en ynnest. Det är alltid en speciell känsla när man ser en kanonrulle för första gången. Och rent statiskt sett kommer jag att hitta flera kanonrullar i hans filmografi. Detta baserat på mina tidigare erfarenheter naturligtvis. Dock är det min föreställning att hans skräckfilmer skulle vara mer representativ för honom. Jag vet inte om det är mina egna förutfattade meningar som talar eller om det faktiskt är så. Onekligen gjorde Mario Bava filmer utanför skräck genren med stor framgång också.

Det speciella med Mario Bava är att han egentligen inte var regissör i vedertagen mening utan fotograf. Det är kanske andra namn som fått uppdraget tillskrivet för sig men i det här fallet är det ändå Bava själv bakom kameran. Mario Bava var fantastisk med kameran. Han behärskade alla möjliga optiska effekter till fulländning. Det finns montage i filmen som inte är av denna världen. Och hade man inte kommenterat det i kommentatorspåret hade jag inte ens haft en aning om att det var trickfilmat. Så bra är det! Det kan man inte säga om dagens trickfilmningar där det allt som oftast är uppenbart.

Men filmen då? Vad handlar den om? Jo, det handlar om Diabolik, en maskbeklädd skurk som tar tillfället i akt att råna och stjäla på spektakulära sätt. Han har inga superkrafter eller nåt sånt men har sådana egenskaper att hag alltid lyckas med det omöjliga i alla fall. Mot sig har han förstås polisväsendet som han inte dras sig för att förnedra. Det finns onekligen en ton av komik där. Och vad vore väl en Italiensk film från slutet av 60-talet utan en hel del insinuerade erotik? Det är låga vinklar, korta kjolar och snygga ben. Inget direkt naket men fortfarande mycket effektivt. Kanske just därför förresten.

Jag håller inte det här som Bavas bästa film och inte näst bästa heller faktiskt. Men den har något speciellt och även om jag råkade somna när jag såg den och fick se om den igen dagen efter har den en grym underhållningsfaktor. Det är en fel jag kan se om igen när som helst. Är man bara upplagt för laidback underhållning, snygga kameraåkningar och charmiga skådespelare är det här en vinnare alla dar i veckan.

7/10

Cannibal Fog – 2015 – oerhört makabert

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns helt klart premisser som är intressanta här. Skådespelet är heller inte så dåligt även om det förstås är ganska skiftande på den fronten. Kim Sønderholm gör den mest stabila insatsen i mitt tycke. Jag vill inte påstå att det är klasskillnad men han känns mer äkta på något sätt. Det kanske är danskan han talar, jag vet inte…

Eftersom det här är en screener är jag inte helt säker på vad som sägs i vissa scener där det talas på ett språk jag inte behärskar. Men oavsett om det är textad eller inte så går själva budskapet fram. Tänk att man har lyckas få matlagning så sexigt! Det är förstås bara första steget på vägen mot målet i den här erotiskt laddade filmen. Slutmålet är förstås sexuell extas genom kannibalism! Det låter ju oerhört makabert eller hur?

Jag hade önskat att filmen kunde ta sig lite mer på allvar. Förutsättningarna är goda med en sådan historia. Nu tycker jag att det slarvas bort lite i försök till satir eller annan komik. Varför finns det en lust att lustiggöra sig över sådana här perversiteter? Håll det allvarlig och försök chocka publiken istället. Det är min åsikt!

Naturligtvis går det inte att komma runt likheterna med ”den tyske kannibalen” Arwin Meiwes. För ovanlighetens skull överträffar verkligheten dikten.

5/10

Maid in Sweden – 1971 – En sexuellt orienterad handling

När man tittar på extramaterialet, och intervjun med Christina Lindberg, menar hon själv på att hon i princip spelade samma roll i de 15-20 eller om det var 25 filmer hon gjorde i raskt takt vid den här tiden. Som åskådare och autodidakt filmkritiker kan man inte annat än att hålla med. Jag har inte sett alla, långt därifrån, men tillräckligt många för att kunna hålla med om hennes egen slutsats.

Således handlas filmen om Inga, som spelas av Christina Lindberg. Hon åker iväg från det trygga föräldrahemmet för att hälsa på sin syster Greta (Monica Ekman). Där upptäcker hon vad hon är för hämmad att kunna upptäcka hemma kring sina föräldrar, ett sexuellt uppvaknande. Hon träffar en kille och på den vägen är det.

Samtlig dialog är på engelska och det ser verkligen dubbat ut, alltså pålagt eller påbättrat i efterhand. Det stör visserligen upplevelsen något men går att ignorera. Det engelska uttalet är allt som oftast bedrövligt men detta kan ses som en bidragande orsak till underhållningsvärdet. Musiken är klart tidstypisk och framhäver den sexuellt orienterade handlingen. En bra kombo med andra ord.

Det går ju heller inte att komma runt att kommentera den kvinnliga fägringen, tuttar alltså. Det finns några scener då de visas upp i all sin prakt och jag vore väl galen om jag påstod att det inte såg bra ut. Jag gillar det skarpt! Det ger filmen en tillbakalutad erotisk ton. Och för att inte bli missförstådd måste jag poängtera att det ingalunda finns några pornografiska scener i filmen. Den gökas här och där men det hela hålls klart rumsrent. Ok, man får väl se en buske här och där i ”full frontal nudity” shots. Detta är ju trots allt en film som gjordes i en tid när det rådde ett annat skönhetsideal och när porrtofsen, eller den helrakade musen ännu inte var uppfunnen.

Ska vi prata om teknisk kvalitet på själva filmen är den förhållandevis god, med tanke på hur lite material det finns att tillgång för själva överföringen till DVD. Jag måste åter igen lyfta på hatten för Klubb Super 8 som ger oss den ena kulturklenoden efter den andra!

7/10

Der Samurai – 2014 – Från Last Exit Entertainment

Först och främst måste jag konstatera hur glad jag är att vara medlem på Facebook. Utan det medlemskapet hade jag nämligen aldrig hört talas om Der Samurai och knappast kunnat kontakta distributören, det utmärkta svenska bolaget Last Exit Entertainment som vid det här laget har gett ut tre filmer om jag har förstått det rätt.

Der Samurai är ingen film för den breda massan, så mycket kan vi säkert komma överens om allihop. Faktum är att jag tror att få tyskspråkiga filmer går hem hos den stora publiken i Sverige. Och så sitter vi och gnäller på amerikanarna som inte orkar läsa undertexter och därför gör om filmerna till engelska. Nyinspelningar alltså. Vi kanske inte är bättre själva om vi inte kan öppna ögonen och se en bra film bara för att det råkar vara på ett ”udda” språk.

För hur man än vänder och vrider på det är Der Samurai bra! Den är udda och det kanske inte är helt tydligt vad som verkligen händer och vilken symbolik som laddar den. Men det finns en närvaro och en nerv i den som jag gillar. Faktum är att jag fick se den ett par gånger innan jag kunde tränga under skalet på den riktigt. Jag inser att detta på sätt och vis är en negativ upplevelse, att man som åskådare inte riktigt hänger med första gången. Men samtidigt kan man också se det som ett högre andrahandsvärde. Något som allt som oftast är tämligen långt när det gäller spänningsfilm, thrillers och liknande. När man väl vet hur det går är det liksom inte spännande längre. Här kommer man ifrån det.

Det beror också på att det faktiskt är en film som ser oerhört bra ut. Det är ingen stor hollywoodproduktion och förväntar man sig det är man fel ute. Det betyder att en film faktiskt kan se bra ut utan dyrbara explosioner varannan minut. Men det behöver jag förstås inte tala om för läsarna av den här bloggen. Det är väl ganska välkänt vid det här laget vad jag egentligen tycker om originalitet och hur originellt jag tycker det är med dussinactionfilmer.

Jag ska inte ens gå in på vad filmen handlar om eftersom jag tror att tolkningsmöjligheterna är så pass stora. Fast det är klart, den enkla ytliga handlingen är i tjuv och polis tema. Det är mindre viktigt. Det som är riktigt väsentligt är formen. Jag kan tänka mig att filmen kan verka oerhört provocerande på en del personer och är man homofob kanske man bör undvika den helt och hållet. Det finns nämligen ett erotiskt skimmer över hela produktionen och man räds inte för lite hederlig erektion heller.

8/10

SS Operation Wolf Cub – 1980 – av regissören till Fäbodjäntan!

När man får nys om en film av Joseph Sarno – regissören som gav oss Fäbodjäntan förväntar man sig trots allt vissa saker. En av förväntningarna är, hur man än vänder och vrider på det, att det ska vara erotik i någon form. Det behöver inte vara explicit pornografi som i fallet med Fäbodjäntan, men lite lätt retsamt bör det vara i alla fall. Och faktum är, att det här är en film som fyller den förväntningen till 100 %! Det finns i princip inget naket i den alls, några tuttar är det väl i samband med en badscen och kanske något mer, men det är definitivt inget pöka någonstans.

Detta trots att Harry Reems spelar huvudrollen. Jag är inte bekant med hela hans historia som skådespelare men det är onekligen så att han är starkt förknippad med Deep Throat, alltså Långt ner i halsen, i alla fall för mig. Jag måste dock hävda att han är en riktigt anständig skådis. Han gör bra ifrån sig och har en närvaro i rollen som få av de andra besitter. Han har också, i egenskap av amerikan, en annan förutsättning för det engelska språket.

För det är något som verkligen skiner igenom, den vansinnigt låga nivån på framförandet av repliker på engelska. Några, eller ett par stycken, klarar väl det hjälpligt men de flesta är verkligen under all kritik. Det låter som att man har gjort en poäng av hitta människor med så uselt uttal som möjligt. Det inser jag förstås att man inte har gjort men man får onekligen det intrycket.

Men alldeles oavsett den språkliga begåvningen finns det faktiskt ett element som verkligen fungerar, otroligt nog. Det är faktiskt en ganska stor portion erotisk laddning över filmen. Det är verkligen inte beroende på att det är några heta brudar i den, det är helt enkelt Joseph Sarnos förtjänst. Det är helt och hållet hans talang att filmen är lagom retsamt erotisk. Det är så jag ser på det hela i alla fall. Det är sannolikt också hans förtjänst att filmen, trots att det har alla förutsättningar emot sig är tämligen underhållande. Man kan inte vara nog tydlig med att påpeka att det kräver en speciell typ av åskådare för att uppskatta den, men är man tillräckligt speciellt finns det definitivt ett underhållningsvärde att ta till vara på här!

7/10

Barbarella – 1968 – Queen of the Galaxy

Regi: Roger Vadim

Sci-Fi/Fantasy/Komedi

Barbarella får i uppdrag att spåra Dr Duran Duran som har lyckats utveckla något så fruktansvärt som ett vapen. Vad nu det skulle vara bra för? Världen är ändå en enda lycklig plats där kärleken regerar. På sin resa, sanktionerad av jordens president, träffar hon på många underliga figurer och hamnar i märkliga situationer och miljöer.

Frågan är om det finns någon annan film som är mera sexualiserad än den här? Inledningsscenen kan knappast beskrivas som något annat än en strippscen i tyngdlöshet och den som blir av med plagg efter plagg är förstås Jane Fonda, som till slut inte har en tråd på kroppen. Det är i sig inte en särskilt sleazig film. Det visas inte upp några obsceniteter utan man får tänka sig det mesta men situationerna som Barbarella hamnar i kan inte ses som något annat är sexuella. Hon byter kläder flera gånger under äventyret och några av hennes outfits är så sexistiska att det hade blivit ramaskri om filmen hade gjorts idag.

Samtidigt får man vara på det klara med att det är frågan om exploatering, av kvinnokroppen inte minst. Hela produktionen är hur ostig som helst och det kräver nog att man har ett brinnande intresse för hur man såg framtiden på sextiotalet. Det är en oerhört futuristisk film men det är också uppenbart vilken era den gjordes i. Det är alltså frågan om en tidstypisk betraktelse av framtiden som idag känns väldigt daterad.

Jag hade önskat att det var frågan om en mer seriös framtoning är vad det visar sig vara. Det är möjligt att man hade en seriös intention en gång i tiden men i så fall har den gått förlorad över tid. Det som återstår är i bästa fall ett spoof över science fiction filmer som genre. Jag tror inte att filmen någonsin har tagit sig själv helt på allvar men det är i alla fall omöjligt att göra det nu. Miljöerna och de fantastiskt fantasifulla apparaterna är en njutning för en sann 60tals-sci-fi-freak.

Men egentigen borde jag inte gilla det här. Det är för tramsigt och för medveten sexualiserat. Jag hade nog gillat om man hade valt att tona ner sensualismen en smula och kört med subtilare antydningar, som det är nu blir det lite för mycket. Det är alltsammans på en gång och det finns lite utrymme för avvikelser. Men det är något som gör att jag trots allt attraheras. Det är på något sätt oerhört stiliserat. Det är helt utan kompromisser och det är faktiskt en mycket vacker film i all sin ostighet.

7/10

SS Experiment Love Camp - 1976 - Mer sex och nazister

SS Experiment Love Camp

Aka: Lager SSadis Kastrat Kommeandantur

Regi: Sergio Garrone

1976

Drama

I Nazitysklands främsta intresse existerar det ett läger där experimenten uteslutande går ut på att stärka den ariska rasens fortplantning. Detta sker genom olika medicinalsexuella experiment, dvs. impregnering, under olika förutsättningar, av kvinnliga fångar. De manliga befruktarna utgörs av den tyska gräddan av eliten när det gäller soldater. Detta är lägrets officiella uppdrag… Dock finns det ytterliggare en ytterst personlig målsättning, som lägrets kommendant – Överste von Kleiben (Giorgio Cerioni) försöker förverkliga. Detta sker genom olika experiment där lyckade äggstockstransplantationer är vitala för slutresultatet. Allt för att översten så småningom ska kunna lägga sig själv under kniven, och med hjälp av donation från den virilaste soldaten, återställa sin egen manlighet.

Först och främst går det ju inte att låta bli att kommentera nakenheten i filmen. Det känns som om man tar varje tillfälle i akt att visa tuttar och lite buske. Eller rättare sagt, rejält mycket buske, den här filmen gjordes långt för porrtofsarnas tid och det är väl tur det. Det skulle inte bli vidare trovärdigt annars. Detsamma kan gälla flickornas armhålsbehåring, hur oattraktivt det än kan tyckas vara för oss i detta moderna tidevarv, känns det ändå som en del av realismen. Det som dock inte känns vidare realistiskt är att fångarna, statens fiender, får leva under sådana förhållanden som de faktiskt tillåts leva under. Det är ingen brist på mat och de behandlas snarare som gäster än som strikt hållna fångar på ett koncentrationsläger.

                                                          

Under filmens initiala scener går tankarna till den hänsynslösa Men Behind the Sun och dess grymma experiment, men allt eftersom märker man att filmens fokus snarare ligger på sexualitet än på grym tortyr, om än i vetenskapligt intresse. Detta tycker jag är lite synd, för precis som jag skrev i Men Behind the Sun recensionen, behandlar filmen en tid i mänsklighetens historia som är fullständigt avskyvärd, men som under inga omständigheter får glömmas bort eller förringas.

Nu menar jag inte att man direkt bagatelliserar andra världskrigets fasor, men sex är en klart viktigare ingrediens än experimentella hemskheter. Vi har till exempel en orgie i filmens mittenparti som framställs som en smula paradoxal när den ackompanjeras av något som påminner om Santa Claus is Coming to Town.

Dock kan man se likheter med andra filmer där man blandar sex med nazism, såsom Salong Kitty och Ilsa – She Wolf of the SS, man tar varje tillfälle i akt att förlöjliga nazisterna och låta dem förödmjukas genom sexuella avarter. Här tar det sig formen av impotens, vilket givetvis betyder att den mest sympatiske av de tyska soldaterna, ja den enda som visar sig vara någorlunda mänsklig faktiskt, får offra sin manlighet för att återställa överstens. Detta är givetvis ofrånkomligt och ökar tittarens sympati för de inblandade, samtidigt som avskyn mot de ledande personerna bakom experimenten stärks, och trots filmens lättsamma och lätt humoristiska ton finns det ett par sadistiska karaktärer som verkligen tänjer på gränserna, och gör sitt yttersta för att säkerställa att det statistiska underlaget är adekvat för experimentens slutsats.

SS Camp 5: Women’s Hell - 1977 - Sexuell lusta och naziploitation

SS Camp 5: Women’s Hell

Aka: SS Lager 5: L'inferno delle donne

Regi: Sergio Garrone

1977

Drama

En ny omgång kvinnliga fångar anländer till nazisternas experimentläger nummer 5. De vackraste och mest attraktiva väljs genast ut för att ingå i den interna bordell som drivs inom området och som ska underhålla de tyska soldaterna och officerarna. De, som enligt urvalsprincipen, inte duger till prostitution blir istället föremål för diverse experiment med målet att effektivt kunna behandla brännskador på de tyska soldaterna. Det är en smärtsam process som innebär höga förluster av råmaterial, dvs. färska fångar. Experimenten fortsätter dock under förevändningen att arbete är värt alla förlusten om man så bara kan bota en enda tysk soldat…  

                                       

Det ligger väl nära till hands att jämföra den här filmen med samme regissörs tidigare alster – SS Experiment Love Camp från året innan. Eller ja... det råder väl delade meningar om den saken. Enligt vissa uppgifter spelades de in direkt efter varandra, medan andra hävdar att de faktiskt spelades in samtidigt! Hur det än är med den saken kan man konstatera att det faktiskt, i väldigt stor utsträckning, handlar om samma skådespelare i de väsentligaste rollerna. Detta innebär dock inte med nödvändighet att de spelar samma typ av roll här, även om det i flertalet fall förhåller sig just på det viset. Vidare är det i stort sett samma miljöer som används vilket får mig att tro att Sergio Garrone, på samma sätt som den ökände Jess Franco, passade på att göra ytterligare en film när han ändå hade åtgång till rekvisitan och skådespelarna, och var på plats helt enkelt.

Men hur lika är då filmerna? De är ganska lika på många sätt, men ändå olika. Den här är mycket allvarligare till sin natur och även om det givetvis förekommer en hel del sex i den här också, tuttar och vildvuxna buskar, blir det aldrig lika lättsamt som i föregångaren. Det finns också ett par episoder i filmen som verkligen rycker tag i tittaren och som faktiskt har något att säga, det är inte ren exploitation rakt igenom utan ett budskap finns att hitta. Detta handlar framförallt om två gånger, dels i en scen där man använder sig av autentiska bilder från andra världskrigets koncentrationsläger, i samband med detta gör man också en synnerligen osmaklig uträkning av vad varje fånge är värd i pengar om man utgår från en medellivslängd på cirka nio månader. Det andra tillfället låter vänta på sig men visar sig vara en ytterst värdig avslutning på filmen och konstaterar att vi ska visa vördnad för de som gav sitt liv för att upplysa framtiden om vad som egentligen försiggick i lägren.

Det är också mer fokusering på vidriga experiment här, visserligen kan man tycka att man kunde ha tagit ut svängarna och varit mer innovativ, men att skapa vidrigheter för vidrigheternas egen skull kanske inte är rätt väg att gå i en film som denna? Dock lyckas man få det att krypa längs ryggraden under filmens starkaste tortyrscener. Dessa har alltså inget med något experiment att göra utan för att dra ur fångarna sanningen och för att avslöja sina medfångars ”brott”.

Något som jag finner ovanligt är dock, utan att på något sätt påstå mig vara någon expert på nazisploitaionrullar, är att nazisterna inte framställs på något speciellt förnedrande sätt när det gäller det sexuella. Detta om inte själva förnedringen består i att Överste Strasser (Georgia Serione) förälskar sig i den färgade kvinnan Alina (Rita Manna) som utifrån hans synvinkel sett torde vara av en betydligt lägre stående klass än hans egna ariska ras.

Swedish Wildcats - 1972 - Av regissören till Fäbodjäntan!

Swedish Wildcats

Aka: Every Afternoon

Regi: Joseph Sarno

1972

Drama/Erotik

Margaretha (Diana Dors) driver en framgångsrik bordell i Köpenhamn. Hon har många flickor under sitt tak, men speciellt framgångsrika är de svenska systrarna Susanna (Cia Löwgren) och Karin (Solveig Andersson) som är omåttligt populära bland gästerna. De är på många sätt varandras motpoler och Karin visar mer öppet sin avsky mot sig själv och vad hon håller på med än sin syster Susanna. Hon drömmer sig å andra sidan bort med fantasier när hon varje dag går till parken för att mata fåglarna och för att fly vardagens tristess. Där träffar hon en man – Peter Borg (Peder Kinberg) som påstår sig vara testpilot och som hon förälskar sig i. Hon själv, å andra sidan, påstår sig vara en balettdansös vis namn Natasha. Ska deras kärlek hålla för ett ömsesidigt avslöjande av sanningen eller är det dömt att misslyckas redan på förhand?

Premisserna låter lite väl billiga i mina öron och det känns verkligen som om det här är en i raden av filmer som bara vill exploatera kvinnokroppen till varje pris. Men trots att det är Joseph Sarno (Lifterskan, Baby Love, Fäbodjäntan) så håller sig filmen helt klart inom ramarna. Det blir aldrig pornografiskt på något sätt och faktiskt ganska smakfullt framställt.

                                           

Innovation saknas inte heller och den kroppsmålning flickorna initialt presenteras med är faktiskt smått fantastisk! Vi ser, förutom de två svenska systrarna som tigrar, en svart panter, en leopard och en zebramålad flicka. Leoparden spelas förresten av Christina Lindberg som jag verkligen älskade i Thriller – En Grym Film. StudioS Entertainment har givit ut fler filmer med henne i större roller än den här, för det är inte särskilt mycket hon medverkar, men jag har inte sett så mycket med henne faktiskt.

Den stora rollen spelas förstås av Cia Löwgren och hon gör ett ganska bra jobb. Det är klart att det inte är frågan om några ekvilibristiska utsvävningar, men jag tycker det funkar ganska bra. Dessutom är hon snygg att titta på och det är ju alltid ett plus när det gäller sexploitationrullar som den här.

Själva konfrontationen mellan Susanne och Peter är förstås ofrånkomlig och den blir inte mindre uppenbar när det visar sig att han arbetar tillsammans med en av bordellens stamkunder. En riktigt sadistisk och självupptagen man som också åtrår Susanne och som dessutom visar sig syssla med olagligheter som Peter nyligen har avslöjat. Att skrämma honom till tystnad genom att hota honom med att skada Susanne – eller Natasha som han känner henne som är såklart ett säkert kort.

Allt som allt klart mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. En film som både behandlar kärleken samtidigt som den exploaterar temat. De sadistiska scener som finns i filmen, och som man mer eller mindre skryter med på omslaget, är ganska mesiga om man ska vara helt ärlig. Men samtidigt ska man komma ihåg att filmen gjordes redan 1972 när synen på dessa ting kanske inte var riktigt lika liberal som den är i dag!

Ta mig i dalen - 1977 - Erotik av Torgny Wickman

Ta mig i dalen

Aka: Countryside

Regi: Torgny Wickman

1977

Erotik

George har lite problem med det motsatta könet. Därför skickas han till den erfarne godsägaren Richard som sannerligen inte har några som helst problem, vare sig med att få tjejerna på rygg eller att hitta tillfällen som lämpar sig för lite skoj i sänghalmen. Flickorna tycks vara mer än villiga att låta honom behandla dem som han vill. Men hur går det egentligen för George?

Jag hade verkligen inte förväntat mig att filmen skulle vara så pass pornografisk. Tuttar och fejkad softcore kanske, men inte penetration och könsdelar i närbild. Det finns till och med ejakulering faktiskt. Men det finns en handling också, även om den är tunn. Det är ingalunda pornografi med dagens mått mätt, akterna förefaller mer naturliga och vi har besparats från falskstönanden. Jag antar att det är meningen att man ska hetsas upp av det här och det gjorde man kanske 1977, vad vet jag?

För min del hade jag gärna sett att filmen vore gjord på svenska. Inte för att köns- och fula ord låter bättre på svenska, snarare tvärtom faktiskt. Det låter oftast oerhört styltat när, man försöker sig på sådant. Men jag tycker faktiskt att det hade bidragit till atmosfären här – atmosfären av svensk lantluft. Dessutom låter det lagom styltigt när svenskar försöker tala engelska hellre än bra och med porrepliker som var uttjatade innan de skrevs.

Likväl är detta ihop med: Fäbodjäntan, Kärleksön och Honälskade en sommar, en av filmerna man ska se om man ska bilda sig en uppfattning om den svenska synden. Jag är inte särdeles bekant med alla Torgny Wickmans filmer men jag har förstått att flera av dem ligger på gränsen, den här passerar denna gräns. Ska du se en trevlig film med svärmor kanske du inte bör välja den här men gillar du porrvåfflor från det glada sjuttiotalet kommer ju saken i ett helt annat läge.

Du kan köpa filmen på:
Discshop

Slaughter Disc - 2005 - en film som inte döljer något!

Regi: David Quitmeyer

2005

Horror

Mike älskar pornografi, man skulle kunna säga att han är besatt av det. I sitt sökande efter högre höjder och starkare kickar beställer han en ny film. Det ska enligt vad han har hört vara det värsta och grövsta som finns på marknaden. Den är dyr, men när han väl hittar den officiella hemsidan på nätet tvekar han inte att beställa ett ex av den. Några veckor senare ringer det på dörren och hans order har äntligen anlänt. På dvdn finns Andromeda Strange, pornografi på det allra sjukaste sättet.

Redan i den visserligen amatörmässiga inledningen står det ställt bortom allt tvivel att den här filmen inte kommer att dölja något. Knappt har förtexterna rullat färdigt förrän penetrationen är ett faktum. Vissa filmer balanserar på gränsen mot pornografi men slaughter disc går ett steg längre – den ÄR pornografisk!

Men oavsett hur pornografiskt innehållet än är så saknas allt erotik och det passar faktiskt bra tillsammans med filmens svepskäl ”porn kills”. För visst känns det lite löjligt att göra en antipornografisk film så pornografisk? Utan att avslöja allt för sliskiga detaljer så kan jag ju nämna att bondage, mord och lemlästning, kannibalism och nekrofilism alla ingår som böjelser i filmen. Även emetofili berörs vagt i filmen även om det ingalunda är lika påträngande som i den hypade filmen Slaughtered Vomit Dolls .

Men trots alla sexuella avarter som filmen speglar, eller kanske tack vare dessa, tydliggörs Mikes allt djupare nedåtgående spiral i dekadansen, förfallet och psykosen. Pornografin betyder allt för honom och han blir av med sina vänner, sitt jobb och sin flickvän. Allt som betyder något är Andromeda Strange och vilka gränser hon ska tänja ut och splittra i nästa scen på den sprängfyllda dvdn.

Slaughter Disc kostade runt tiotusen dollar och tog två veckor att spela in. Den är helt unik. Jag nog kan garantera att Ni inte sett något liknande förut. Men oavsett om man älskar eller hatar den, så lämnar den ingen oberörd. Visst är upplägget snarlikt både det i David Cronenbergs klassiska Videodrome och i den modernare Brainscan, med utsuddade gränser mellan fantasi och verklighet både för filmens karaktärer och för åskådaren. Den betraktar, som jag nämnde inledningsvis, pornografi negativt, liksom Videodrome fokuserade negativt kring sina samhälliska problem.

Kanske ska vi vara glada att det ursprungliga manuset låg och väntade i tio år på att bli filmat. Från början innehöll det nämligen tio gånger mer gore och porr. Vi ska också vara glade för att filmen inte är mer trovärdig än vad den är, då skulle den säkerligen klassas som våldspornografi och vara tämligen olaglig!

Jag – En kvinnas Dotter – 1970 – den tredje delen i serien från Klubb Super 8

Aka: 3 slags kærlighed

Regi: Mac Ahlberg

1970

Drama/Erotik

Den här gången är inte fokus bara på Siv – en kvinna, utan även på hennes dotter Birthe. På baksidan av oslaget skriven man bland annat att mamma Siv älskar sex medan den 17-åriga dottern är frigid. Men även att henne sexualitet ska väcka till liv, att filmen innehåller en massa naket, danska Hells Angels, gogo-dans, lite lesbiskt och rasmotsättningar. Den här filmen är tydligen så gammal att det är ok att använda N-ordet eftersom det används i samband med dotterns relation med en färgad man. Det är väl halv om halv menat som en nedvärdering men inte helt och hållet.

Just rasfrågan är ett hett ämne i filmen, även i homosexuell kontext. Det förekommer sex mellan två kvinnor och det är väl lite nytt kanske. Visserligen var väl 70-talet den svenska syndens guldålder så vad som var chockerande eller inte för tidsepoken kan man väl diskutera.

Filmens danska titel är som ovan angivet 3 slags kærlighed [3 sorters kärlek, min översättning] och det är egentligen en mycket bättre titel än den svenska som cashar in på de två tidigare filmerna Jag – En Kvinna och Jag – En Kvinna II, som jag inte tycker har så mycket med den här att göra. Det är bättre att gå på den danska vägen och frärma dem från varandra. Som jag ser det är det väl ungefär karaktären Siv som binder samman filmerna till en begriplig trilogi. Det här är inte en film som utmanar kvinnlig sexualitet på samma sätt, det handlar i det här fallet mer om samhällelig sexualitet.

För min personliga del är jag inte lika underhållen av den här filmen som de två föregångarna. Det är minst lika mycket nakna kroppar här som tidigare och visst är det exploaterande av kvinnokroppen precis som tidigare men jag tycker inte att det är lika intressant eller rättare sagt lika karismatiskt som tidigare. Det är svårt att sätta fingret på vad det är och det är väl i sådana fall bara att konstatera att man inte kan tycka om allt även om det vimlar av nakna kvinnor.

5/10

Du kan köpa filmen på:

Jag – en kvinna II: Äktenskapet - 1968

Jag – en kvinna II: Äktenskapet

Regi: Mac Ahlberg

1968

Drama/Erotik

Siv är nu gift med antikvitetshandlaren Holm. Han är ett riktigt svin som slösar bort deras pengar och som tvingar Siv att ligga med hans affärskontakter. Hon känner sig som en hora och han känner att han har makt över henne. För att ha råd att betala räkningarna, som samlats på hög av Holms frikostiga leverne, tar Siv åter anställning som sjuksköterska för att klara av den ekonomiska situationen. Erotiken kommer på nytt in i Sivs liv när hon upplever gamla bekantskaper på nytt. En dag kommer en självmordspatient in på avdelningen där Siv arbetar, det är antikvitetshandlare Holms förra fru…

Sadistisk voyeur, smaka på orden – sadistisk voyeur… Så beskriver man antikhandlare Holm på baksidan av DVD-fodralet. Det är en fantastiskt bra beskrivning på vad man upplever redan i mycket tidigt i filmen. Det är väl inte uttalat redan från början men med Lars Lunøes fantastiska skådespeleri råder det snart ingen tvekan!

Det här är en lite annorlunda film jämfört med den första. Det handlar inte så mycket om sexuell frigörelse som äktenskapets bojor och jag får tidigt i filmen vibbar av Nattportiern och drar stora jämförelser till den. Det är någon sorts sadomasochistiskt förhållande mellan Siv och antikvitetshandlaren. Det kanske inte alltid sker på ömsesidiga premisser men ett udda förhållande finns det allt. Jag tycker att man fokuserar mer på karaktären Holm än på Siv i den här filmen, eller är det så att det är det intressantaste av de två. Det verkar hela tiden som att han döljer något och det är väl upp till Siv att avslöja vad det är kan man tänka.

Siv gestaltas den här gången av Gio Petré och jag upplever inte att hon är lika fängslade som Essy Persson var i föregångaren Jag - en Kvinna. Det kan förstås också bero på att de nakna scenerna inte är lika närgångna i den här filmen men jag tror nog att jag kan se förbi sånt. Det är helt enkelt inte en lika intressant historia att centrera det hela kring. Det finns inga religiösa undertoner och själva kraften av den kvinnliga frigjordheten är inte närvarande. Det är dock fortfarande en vacker film, och rent tekniskt sett mycket tilltalande.

Men en sak har jag svårt för när det gäller de här danska-svenska filmerna. Det är naturligtvis jag som överanalyserar men jag får inte riktigt ihop släktbanden när en del talar svenska och andra danska. Jag tänker främst på Hjördis Petterson, som gör rollen som Holms mamma. Hon är svensk medan han är dansk. Å andra sidan kan han ju han en dansk pappa förstås… Nåja, det verkar som att mamma är den som sitter inne med alla hemligheter och det är också den karaktären som gör att man inte riktigt får fullt grepp på hur det slutar. Vad som ligger bakom hela problematiken så att säga.

Avslutningsvis tål det att upprepas att det inte är en film som påminner om den första. Det finns klara sadomasochistiska tendenser och Lars Lunøe är helt fantastisk. Det är något i hans känslokalla blick som gör honom mystisk och intressant. Vad är det för hemlighet han bär på?

7/10

Recension: JAG - EN KVINNA - 1965

Jag – en Kvinna

Aka: Jeg – en kvinde

Regi: Mac Ahlberg

1965

Drama/Erotik

Siv är en mycket sexuell varelse och trots att hon är kvinna bejakar hon sin sexualitet. Men inte nog med det, hon kommer också från en strikt religiös familj. Hennes pojkvän vill vänta till efter giftermålet men hon inser snart att hon inte kan förmå sig till att leva ett monogamt förhållande, och allt eftersom hon erövrar mäns hjärtan har hon också en tendens att krossa dem. Hon är inte intresserad av giftermål trots att karlarna är som tokiga i henne och friar till henne efter bara några veckor till samman. Till slut träffar hon en karl som inte är som de andra. Han är inte ute efter ett varaktigt förhållande utan är, som hon, endast ute efter att leva ut köttets passioner.

Ska sanningen farm så hade jag faktiskt inte särskilt höga förväntningar på den här filmen. Jag har sett någon eller några filmer med Mac Ahlberg som regissör sedan tidigare, men inte många, så jag borde ha varit beredd på ungefär vilket upplägg filmen skulle ha. Att det skulle röra sig i de mer erotiska kvarteren var förstås väntat men jag hade inte räknat med att det skulle vara en så närgången film. Det är i första hand drama och det förekommer inget explicit snusk i den, frånsett några nakenscener förstås. Men ändå lyckas Mac fånga den sexuella känslan. Den är närvarande som ett skimmer genom hela filmen. Det är visserligen uttalat att det handlar om sex, men det kan det ju göra utan att stämningen för den sakens skull dryper av sexualitet. Ingen har varit bättre än Essy Persson på att gestalta lidelsefull kättja!

Det som drar ned filmen en smula är dialogen som under stundom känns oerhört styltat och konstgjord. Hade det inte varit för detta lilla misstag skulle filmen kanske till och med ha kunnat passa utan en enda invändning. Det är lite för mycket teatersvenska över det ibland samtidigt som man inte drar sig för svordomar i några replikskiften. Det är som om man blandar 30-tal men det 60-tal när filmen faktiskt är gjord.

Skådespelarinsatserna i sig kan jag inte invända emot. Essy Persson är, som redan sagts, magnifik i rollen som Siv. Karlarna hon får ihop det med är även dem bra men de har inte riktigt den rollkaraktär som gör att de behöver vara lika intima med kameran. Det är runt Essy allt kretsar!

Detta får mig att dra några slutsatser som känns lika aktuella nu som de var på 60-talet. Kanske ännu mer aktuella nu faktiskt. Det här med kvinnlig sexualitet är fortfarande ett tabubelagt område på många sätt. Att som kvinna bryta mot den utstakade könsrollen och ta för sig är inte accepterat. Trots att båda könen har drifter ska det ena kuvas… jag får inte riktigt ihop det. Jag ser i alla fall det här som ett inlägg i debatten oavsett om det var filmens tanke eller inte. För vill man kan man förstås se filmen som en ren exploatering, det vore väl i så fall den lättaste vägen att gå. Att inte bekymra sig om underliggande budskap och endast njuta av den kvinnliga fägring filmen bjuder på. Jag, som inte riktigt tycker om att ta denna – enklare väg – ser det som en riktigt bra och meningsfull film! Vad tycker du?

8/10

Recension: Sacred Flesh - 2000

Sacred Flesh

Regi: Nigel Wingrove

2000

Drama/Erotik

Abbedissan på ett kloster lider av svåra mardrömmar som står i begrepp att utredas av kyrkan. Behövs det en regelrätt exorcism eller handlar det helt enkelt om undertryckta sexuella fantasier som kommer upp till ytan av en eller annan anledning? Som ledsagare genom synerna och visionerna finns Maria Magdalena som talar för ett bejakande av sexualitet och ett fördömande av den katolska kyrkans inställning, samt en motsvarande karaktär med motsatta åsikter.

Det tar inte särskilt många minuter förrän man tröttnar på den amatörmässiga känsla som denna film lider av. Att ämnet, kontroversiella framställningar av nunnorna i diverse sexuella konstellationer, och även kyrkan som helhet, är intressant hjälper visserligen upp det en del, men inte tillräckligt för min smak. Det finns inte riktigt samma nerv som i de äldre nunsploitationfilmerna från genrens storhetsperiod och det är kanske lite däri problemen ligger. Man är inte så intresserad av briljant skådespeleri eller fantastiska kameraåkningar utan snarare av känslan att filmen är gjord på allvar, med motivet att, antingen uppröra eller åtminstone skapa någon form av poäng och ståndpunkt. Här får man istället känslan av att det är en imitation av vad som gjordes under storhetsperioden, måhända en hyllning men inget som egentligen står på sina egna ben.

                                           

Sleaze finns det förstås gott om även om det många gånger känns som om det finns med i filmen för sin egen skull. Poängen verkar vara att visa så mycket bröst och annat som möjligt i stället för att göra en poäng av det. Dessutom har man gjort handlingen ganska lätt för sig. Filmen utspelar sig egentligen i episoder, där varje del består av de visioner som abbedissan tycks lida av just då. Jag kan förresten avslöja att det inte längre handlar om några större buskar, som under storhetsperioden, utan snarare om välansade porrtofsar när det kommer till de nedre regionerna.

Så det här balanserar verkligen på gränsen för det som torde vara av intresse för inbitna nunsploitationtraditionalister och de som endast söker erotik där blasfemin står i centrum. Jag är personligen mer förtjust i de alster där man inte nödvändigtvis fokuserar på att ha allt sleaze visuellt utan insinuerar stora delar. Jag finner det förfaringssättet långt effektivare, men det torde väl inte vara någon överraskning för de som läst några av mina tidigare recensioner i alla fall.

Är man inte tidigare bevandrad i genren är den nog inte den bästa inkörningsporten, men för komplettister är den naturligtvis ett måste!

FÄBODJÄNTAN - 1978 - Falukorv blir aldrig mer detsamma!

Fäbodjäntan

Regi: Joseph W. Sarno

1978

Erotik

Låt oss tala klarspråk, finns det någon svensk hårdpornografisk film som satt sig i folksjälen så är det den här! De flesta känner till själva grundpremissen, hornet som gör att alla kvinnor störtkåta. Legenden kring det där hornet som filmens Monika hittar, är något i stil med att översteprästinnan i gamla tider blåste i det när deras vikingamän var på väg hem så att kvinnorna skulle vara förberedda. Det känns som att själv legenden kring det hela förändras, eller snarare förstärks ju längre in i filmen man kommer. Monika skarvar mer och mer om vad som egentligen är sant om legenden. Även midsommarnatten är viktig och det framkommer att fyra av prästinnorna skulle ha dött av för mycket älskog med fallossymboler fästa i marken just den natten. Självklart centrerar sig handlingen kring just fyra kvinnor och visst eskalerar orgierna allt eftersom!

Jag tycker det är synd att filmen trots allt blivit mest ihågkommen för en speciell scen med en falukorv… Det är mer till filmen än så. Att hitta bättre pornografi är inte svårt, det är väl i stort sett bara att knappa in valfri webbadress och porrsurfa lite. Men skillnaden är att det här är en hel långfilm, det är inte bara en scen här och där. Det finns kontinuitet i det hela. Skådespelarna är faktiskt inte så usla heller! Visst, de stakar sig lite ibland men det är ändå hyfsat övertygande. Det är inte någon överdriven betoning på de ekivoka orden som skulle vara en lätt fallgrop att falla i. Det är mycket bättre och mer äkta på det här sättet!

Det är mycket sex i filmen, det finns inte så många scener som inte leder till det på ett sätt eller ett annat. Vi ska inte hyckla, det är en pornografisk film! Men det finns också en handling och dialog som inte är helt hopplös. Självklart handlar mycket av dialogen om sex men samtidigt finns det något mer där som är omöjligt att sätta fingret på. Faktum är att jag gillar den här filmen mer än vad jag egentligen vill erkänna. Det finns helst klart kvaliteter som inte vanligtvis finns i genren. Men å andra sidan är jag ingen expert så vad vet jag?

7/10

Extramaterial:

Ett antal trailers på andra Joe Sarno filmer är ganska ointressant tycker jag. Däremot finns det en 55 minuter lång dokumentär om Sarnos filmskapande som är betydligt intressantare! Det visas klipp ur andra av Joe Sarnos filmer, diskuteras med kritiker och andra regissörer sant med mannen själv. Hans hustru kanske lägger sig i lite för mycket enligt min smak, avbryter honom och låter honom inte prata till punkt, men det finns säkert en anledning till det och budskapet går ju fram så varför gnäller jag?

Men vänta… det är ju en skiva till med godsaker! På den andra disken som liksom den första är prydd med en falukorv finns ytterligare två filmer. Detta förutom mera bilder, postrar av sexploitaionrullar och Joe Sarnos filmografi! Först ut är Kärleksön från året före Fäbodjäntan. Det är i princip samma handling, sexgalna ö-innevånare vars lustar inte begränsar dem till någon enskild partner. I centrum står åter en sexgalen flicka som får hela ön att blomma ut i älskog. Det är gott om tillfällen då voyeuren kan får sitt lystmäte tillfredställt då mycket av sexscenerna består av att någon smygtittar på akten, något av Joe Sarnos signum.

Jag tycker inte riktigt att dialogen och skådespelarna håller samma klass som i fäbodjäntan men klart över förväntningarna och ser man filmen ur ett pornografihistoriskt perspektiv är den faktiskt intressant. Liksom Fäbodjäntan hittar man numera enkelt bättre pornografi, men det finns något speciellt med de gamla 70-talsrullarna som numera inte existerar. De hade en handling och här är det heller inte frågan om att exploatera allt för mycket penetrering. Fellatio finns det och cunnalingus också, men penetration är det som sagt ont om.

Det kan man dock inte säga om utgåvans andra bonusfilm – Hon Älskade en Sommar, som jag faktiskt såg i min ungdom. Det här är en mycket mer typisk pornografisk film till sitt upplägg. Skådespelarna är riktigt dåliga, i synnerhet under sexscenerna då de tenderar att spela över så in i helvete… Det märks att det faktiskt fanns en ambition att göra en pornografisk thriller eller något sånt av den men det misslyckades ju kapitalt. Jag vet att jag har använt den här filmen som referens när jag tidigare har skrivit om erotisk film men nu har jag alltså filmen i färskare minne och lär förmodligen vara mera restriktiv med dylika anspelningar. Dock vill jag vidhålla att filmen är en riktig klassiker när det kommer till svenska sexfilmer, samt att Joe Sarno alltså inte ligger bakom denna…

Salon Kitty - 1976 - Verklighetsbaserad!

Salon Kitty

Regi: Tinto Brass

1976

Drama

Salong Kitty är ett glädjehus mitt inne i Berlins och maktens centrum. Glädjeflickorna är i själva verket nationalsocialistiska tvångsrekryteringar gjorda av SS-officeren Helmut Wallenberg (Helmut Berger) och deras uppgift är att rapportera in allt som yppas i sänghalmen, allt som kan tänkas vara viktigt för tredje riket. Men som om det inte vore nog med flickornas skriftliga rapporter så avlyssnas också hela horhuset och blir därmed en enda stor hemlig källa för känslig information. Denna hemliga avlyssning uppdagas dock så småningom av Bordellmamman Kitty Kellerman (Ingrid Thulin) och glädjeflickan Margherita (Teresa Ann Savoy) som planerar att hämnas på den makthungrige Wallenberg.

Till att börja med måste man väl säga att varken den här, eller någon annan film av Tinto Brass passar alla. Å andra sidan så passar väl varken Ingmar Bergman eller Lars Von Trier alla heller, utan att någon för den skull någonsin skulle anklaga dessa båda välansedda herrar för att syssla med pornografi. Med Brass är det annorlunda, hans nakna filmer med kontroversiella ämnen misstolkas lätt som både det ena och det andra. Troligen beror detta till mångt och mycket på folks trångsynthet och oförstånd att ta åt sig nakna kroppar utan att för den delen fantisera ihop mer än som faktiskt visas i filmerna. Brass egen inställning är solklar och hans definition av skillnaden mellan erotik och pornografi är svår att missförstå ”Pornography is there to give you an erection. Erotica is there to give you emotions”.

Salon Kitty är definitivt en sån film! Att blanda ihop både sex och nazism i samma film kräver mod och en synnerligen bra ursäkt om man inte vill bli lynchad, åtminstone om man vill att ens film ska gå till historien och inte bara bli vilken naziploitationrulle som helst. Det är precis vad Tinto Brass lyckas med i Salon Kitty. Han använder sig av en stor portion satir och förlöjligar hela det nazistiska konceptet på ett synnerligen komiskt sätt. Inte minst genom att låta högt uppsatta officerare ägna sig åt diverse löjeväckande perversiteter, som att använda kvinnokläder under uniformen eller att slicka och suga på en brödbit gjord för att efterlikna ett erigerat kön, samtidigt som Viljans Triumf projekteras över scenen. Dessutom återfinns element av undergivenhet som egentligen kanske inte är helt ovanlig hos personer i betydande maktställningar. En del kan säkert tycka att mycket av ovanstående påminner om Ilsa – She Wolf of the SS och jag håller faktiskt med! Det var också producenternas ursprungliga intention att efterlikna detta flaggskepp inom nazisploitationgenren, men i och med att Brass tillträdde som filmens regissör skrevs manuset om.

Det är troligen tack vara detta som filmen är så snygg som den är och det märks att inte all fokus gått åt till att välja ut snygga flickor till bordellen, så ytlig är den då rakt inte. Ofta slås man av hur stiliga sång och dansnumren är och jag tycker verkligen filmen kommer till sin rätt under dessa scener. Man skulle utan vidare kunna jämföra med vilken musikal eller showfilm av klassiskt snitt som helst, där kanske Cabaret ligger närmast till hands!

Något som tyvärr inte alltid är lika lyckat är att filmens manus gör alla möjliga avstickare. Det är svårt att koncentrera sig på den egentliga handlingen när man inte riktigt vet vilka sidospår som är väsentliga och detta gör också att filmen drar ut på tiden och får sin längd emot sig (lite över två timmar). Å andra sidan är filmens andemening och sensmoral glasklar, att nazismen enda mål är egocentrisk makt och ve dem som inte vaknar upp och inser detta. I samband med detta kan man nämna ett klockrent citat från filmen ”The most important thing is to be on the winning side!”. Det säger väl en del om att göra det lättaste av situationen, blunda för verkligheten och följa med strömmen!?

Det finns också en klar likhet med Tinto Brass nästa film, hans mer kända Caligula. De är båda helt klart en skildring av ett imperium i dekadent förfall och i likhet med den finns det också i Salon Kitty några riktigt groteska och motbjudande sexscener. Till exempel när flickorna testas, med diverse groteska sexpartners, så de verkligen håller måttet inför uppdraget.

Skådespelarmässigt fungerar filmen mycket bra och de tre stora rollerna är mycket trovärdiga. Bergmanaktrisen Ingrid Thulin axlar titelrollen med den äran och Helmut Berger är utmärkt som SS-officer, dessutom klär Teresa Ann Savoy av sig och springer omkring lättklädd mest hela tiden. Men vad hade du förväntat dig egentligen, det handlar ju trots allt om ett horhus!

Vacker och oförglömlig men aningen seg på sina ställen.