Recension: JAG - EN KVINNA - 1965

Jag – en Kvinna

Aka: Jeg – en kvinde

Regi: Mac Ahlberg

1965

Drama/Erotik

Siv är en mycket sexuell varelse och trots att hon är kvinna bejakar hon sin sexualitet. Men inte nog med det, hon kommer också från en strikt religiös familj. Hennes pojkvän vill vänta till efter giftermålet men hon inser snart att hon inte kan förmå sig till att leva ett monogamt förhållande, och allt eftersom hon erövrar mäns hjärtan har hon också en tendens att krossa dem. Hon är inte intresserad av giftermål trots att karlarna är som tokiga i henne och friar till henne efter bara några veckor till samman. Till slut träffar hon en karl som inte är som de andra. Han är inte ute efter ett varaktigt förhållande utan är, som hon, endast ute efter att leva ut köttets passioner.

Ska sanningen farm så hade jag faktiskt inte särskilt höga förväntningar på den här filmen. Jag har sett någon eller några filmer med Mac Ahlberg som regissör sedan tidigare, men inte många, så jag borde ha varit beredd på ungefär vilket upplägg filmen skulle ha. Att det skulle röra sig i de mer erotiska kvarteren var förstås väntat men jag hade inte räknat med att det skulle vara en så närgången film. Det är i första hand drama och det förekommer inget explicit snusk i den, frånsett några nakenscener förstås. Men ändå lyckas Mac fånga den sexuella känslan. Den är närvarande som ett skimmer genom hela filmen. Det är visserligen uttalat att det handlar om sex, men det kan det ju göra utan att stämningen för den sakens skull dryper av sexualitet. Ingen har varit bättre än Essy Persson på att gestalta lidelsefull kättja!

Det som drar ned filmen en smula är dialogen som under stundom känns oerhört styltat och konstgjord. Hade det inte varit för detta lilla misstag skulle filmen kanske till och med ha kunnat passa utan en enda invändning. Det är lite för mycket teatersvenska över det ibland samtidigt som man inte drar sig för svordomar i några replikskiften. Det är som om man blandar 30-tal men det 60-tal när filmen faktiskt är gjord.

Skådespelarinsatserna i sig kan jag inte invända emot. Essy Persson är, som redan sagts, magnifik i rollen som Siv. Karlarna hon får ihop det med är även dem bra men de har inte riktigt den rollkaraktär som gör att de behöver vara lika intima med kameran. Det är runt Essy allt kretsar!

Detta får mig att dra några slutsatser som känns lika aktuella nu som de var på 60-talet. Kanske ännu mer aktuella nu faktiskt. Det här med kvinnlig sexualitet är fortfarande ett tabubelagt område på många sätt. Att som kvinna bryta mot den utstakade könsrollen och ta för sig är inte accepterat. Trots att båda könen har drifter ska det ena kuvas… jag får inte riktigt ihop det. Jag ser i alla fall det här som ett inlägg i debatten oavsett om det var filmens tanke eller inte. För vill man kan man förstås se filmen som en ren exploatering, det vore väl i så fall den lättaste vägen att gå. Att inte bekymra sig om underliggande budskap och endast njuta av den kvinnliga fägring filmen bjuder på. Jag, som inte riktigt tycker om att ta denna – enklare väg – ser det som en riktigt bra och meningsfull film! Vad tycker du?

8/10