Recension: VILL SÅ GÄRNA TRO - 1971

Vill Så Gärna Tro

Regi: Gunnar Höglund

1971

Drama

Lillemor följer med sin väninna till en dansklass. Där träffar hon på den mörkhyade Robert och påbörjar en förälskelse med honom. Omgivningen är inte särskilt förlåtande mot romansen som de allra flesta tycker är ”olämplig”. Några tycker inte att man kan lite på en svartman medan någon faktiskt har en alldeles egen förälskelse i Robert att ta hänsyn till. I vilket fall som helst är det inte allmänhetens intresse att deras relation avslutas fortast möjligt!

Som vanligt när det gäller filmer utgivna av Klubb Super 8 finns det en erotisk ton över det hela. Inte något anmärkningsvärt med dagens mått mätt kanske men anno 1971 var det kanske mer ögonbrynshöjande med bröstvisualiserande duschscener än idag. Det är egentligen inget märkvärdigt men Christina Schollin visar upp sina behag i en snabb scen tillsammans med Helena Mäkelä som insinuerar lesbianism. Det ska väl vara en konstrast mot den, av Christina Schollin accepterade, romansen med en svart man antar jag. Det ena ska enligt filmens budskap vara helt ok medan det andra (lesbianismen) fortfarande är tabu.

Får man tro extramaterialet, som för en gångs skull är ganska klent, är inte Christina Schollin särskilt förtjust i filmen själv. Hon säger det väl inte rent ut men om man läser lite mellan raderna är det åtminstone vad jag får fram. Hon menar också att hon inte behövde speciellt mycket regi medan hon fick dra fram Johnny Nashs talanger. I så fall har hon gjort ett bra jobb för jag tycker att han överglänser henne mest hela tiden. Kanske beror det på att hon får fuska sig fram på bruten engelska medan han har et naturligt försprång på grund av sitt modersmål. Jag tycker också att han är mera naturlig än vad de flesta av de svenska aktriserna och aktörerna lyckats med och det beror inte på språkproblemen. Snarare på att dialogen är så tydligt daterad och att teaterskådespeleri inte riktigt funkar på film alla gånger.

Men bara genom sin närvaro förhöjer ändå Christina Schollin filmen. Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon lämplig bild från filmen att använda i samband med recensionen på denna milf men hon är fruktansvärt vacker och attraktiv tvärs igenom alltihop! Jag räknar på mina fingrar ut att hon bör vara i trettioårsåldern när filmen gjordes och jag finner den märkligt att det är så ont om bilder på nätet från denna tid. Även Niclas Wahlgren medverkar men jag kan inte säga att jag har lagt manken till för att hitta någon lämplig bild på honom som barn. Han är sig lik och jag måste sig att han är otroligt charmig som barn. Självklart spelar han Lillemors son – Claus.

Eftersom jag hittills nästan bara kommenterat hur fantastiskt het Christina Schollin ser ut i filmen antar jag att jag får leva med att bli betraktad som en kåt gubbe men det bryr jag mig inte om. Själva handlingen är tämligen enkel och det är en skön film att titta på. Själva rasdebatten som den möjligen en gång var en del av känns ganska lam nuförtiden även om det förstås fortfarande är ett viktigt ämne. Det är inte ett lika laddat tabubelagt ämne med blandäktenskap som det var på 70-talet, det är bara att inse. Man får väl säga att vi har kommit en bit på väg! Kanske var filmen en viktig del av resan, kanske inte. Helt klart är i alla fall att filmens soundtrack har blivit något av det mest förknippade med filmen och i Klubb Super 8’s utgåva finns det också med som bonusdisk. Det är musik av Johnny Nash själv samt av en ännu inte världsberömd Bob Marley!

7/10

Recension: Night of the Living Dead – Re-Animation – 2012

Det här är definitivt ingen zombiefilm för nybörjare! Inte för att den skulle vara speciellt avancerad eller otäck utan för att det refereras tillzombiemytologi på ett sådant sätt att det underlättar betydligt om man är bekant med den sedan tidigare. Två ikoner spelar huvudrollerna Andrew ”Wishmaster” Divoff och Jeffrey ”Re-Animator" Combs och de sköter sig båda väldigt bra! Den senare tillhör mina absoluta favoritskådespelare – alla kategorier! Historien i sig, om två bröder som tvistar om den nyligen avlidna pappans arv är ganska tramsig tyvärr.

Det finns ingen direkt själ i filmen, den är ganska platt och (haha) livlös. Det som är kul med den är att det är lite metafilm över den. Man refererar flitigt till vad som har hänt i tidigare zombiefilmer; Night of the Living Dead, Dawn of the Dead, Return of the Living Dead, Pittsburgh etc. och jämför med vad som håller på att hända just nu I den här filmens universum.  Filmens makeupeffekter är ibland onödigt skulpterade medan de ibland är riktigt trevligt utförda, aningen ojämna alltså!

Totalt sett mer negativt än positivt även om den mer välgjord än hafsig. Det är helt enkelt för tråkigt och med alldeles för mycket komiska försök att lätta upp stämningen.

4/10

Hillmanthrillern - RYTTARE I BLÅTT - 1959

Ryttare i Blått

Regi: Arne Mattsson

1959

Thriller

John Hillman ska hjälpa Scottland Yard med ett fall och hans fru ska passa på att besöka Strömsholms slott. Freddy får i uppdrag att tacka nej till alla fall som kan tänkas dyka upp i deras frånvaro men längtan efter att på egen hand lösa mysterierna blir för stark och Freddy tar på sig att lösa ett mord som ingen tror har begåtts, nämligen mordet på den blå ryttaren!

Jag är ett stort fan av Arne Mattsons filmer och av Hillman-serien. I synnerhet filmen som föregick den här – Mannekäng i Rött. Jag tycker även om Damen i Svart och införskaffade boxen med alla Hillman-thrillrarna för många år sedan. Allt som oftast kommer det annat emellan men efterhand betas filmerna av och nu har alltså turen kommit till den tredje i ordningen. Karl-Arne Holmsten medverkar endast sporadiskt den här gången då han ger sig av till Scottland Yard i filmens inledning. Det gör mig inte så mycket då jag gillar att fallen löses av hans fru som spelas av Anna-Lisa Ericson. Den klumpige och stammande Freddy vill mer än vad han klarar av och blir en komisk sidogren. Han spelas som alltid av den fantastiske Nils Hallberg!

Det här skulle kunna vara en film som toppar listorna över kluriga och mystiska mordgåtor men efter några dagar är jag inte längre säker på att jag förstår hur det hela hänger ihop. Kanske har man försökt att krångla till det mer än nödvändigt? Det är den uppfattningen jag får i alla fall. Dessutom är jag av den uppfattningen att Arne Mattsson leker alltför mycket med de komiska ingredienserna här, det blir liksom aldrig spännande! Istället för en synnerligen effektiv thriller som skulle kunna gå till historien blir det aldrig mer än en lustig liten film med en hel massa mystiska intriger där vem som helst kan vara skyldig till vad som helst.

Vidare vågar jag hävda att fotot inte är lika trollbindande som i de två första filmerna. Det är liksom mera standardiserat på något sätt. Det är få saker, förutom Freddys stammande, som känns unika för filmen – tyvärr. Det är fortfarande en sevärd film som bör finnas i varje filmälskares medvetande men inte något referensverk av dignitet som de tidigare filmerna! Jag känner att jag blir mer och mer upprepande och negativ ju mer jag skriver men det speglar å andra sidan de monotona intryck jag får av filmen, det här är helt enkelt inte lika bra som jag hade hoppats på med de två första filmerna i bakhuvudet.

Förresten medverkar Björn Gustafson d.ä., som han numera bör benämnas i en liten roll. Den är dock stor nog för att man ska lägga märke till honom och kunna konstatera att påståendet om att han är en av landets bästa skådespelare inte är helt felaktigt i alla fall!

6/10