Recension: Earthquake - 1974



Earthquake
Regi: Mark Robson
1974
Action/Drama

Vad skulle hända om en av världens största städer plötsligt drabbades av en våldsam jordbävning? Det är precis vad som händer LA i denna film. Hus rasar samman, vägar spärras av och gasledningar exploderar. Dessutom står stadens stora damm i centrum, hur allvarliga skador har den egentligen fått? Hur länge till kommer den att hålla? Livet för invånarna i LA blir aldrig mer sig likt. Byggnadsingenjören Stuart Graff (Charlon Heston) som vänstrar med Denise Marshall (Geneviève Bujold), som är hans före detta kollegas änka. Hans fru Remy (Ava Gardner) som samtidigt försöker att övertala sin far, Sam Royce (Lorne Green), som är Stuarts arbetsgivare att använda sitt inflytande för att stoppa Stuart från att träffa Denise. Lew Slade (George Kennedy) som är polisman och just har blivit suspenderad och är bitter över rättvisans långsamma kvarnar och överväger att sluta i poliskåren. Jody (Majore Gortner) som är en perverterad butiksföreståndare som trånar efter Rosa Amici (Victoria Principal) som är syster till Sal (Gabriel Dell) som i sin tur är assistent till Miles Quade (Richard Roundtree), en motorcyklist som drömmer om att lyckas stort med sina våghalsiga stunts. Alla påverkas de av den stora katastrofen som en jordbävning innebär.

Det som skiljer den här och modernare katastroffilmer som t.ex. Volcano, Dantes Peak, Daylight och Deep Impact, är delvis den stjärnspäckade rollbesättningen. Många av namnen som räknas upp ovan i resumén var riktigt stora stjärnor när filmen gjordes, dessutom ser vi Walter Matthau riktigt kanonpackad i en bar. På grund av olika omstruktureringar är i princip den typen av stjärnsamlingar omöjliga att uppnå idag, inte minst av ekonomiska skäl.

Delvis är det också den genomarbetade historien och vilket fokus som ägnas åt själva katastrofen. Man skulle kunna säga att filmen skulle fungera utmärkt enbart på sitt dramaturgiska innehåll och att jordbävningen bara är ytterliggare en krydda i historien. Man lägger alltså inte speciellt stor tyngdpunkt på själva katastrofen utan berättar en historia om människorna som råkar befinna sig i den.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på här, och det vore väl skam om man skulle behöva det med såna namn i rollistan. Mest imponerar nästan George Kennedy som faktiskt känns helt perfekt i rollen som suspenderad och melankolisk polis. Självklart är filmens stora stjärna (Charlton Heston) också superb i sin roll men man hade liksom bara väntat sig att han skulle vara det. Dessutom tillåter jag mig att anse att han faktiskt ofta spelat i princip samma roll.

Något som också är kul är att man, trots att filmen har ett antal år på nacken vågat experimentera lite men vem som ska överleva katastrofen. Den mäktige företagsledaren som faktiskt inte är så självisk som man brukar framställa honom i den här typen av filmer? Den sköna älskarinnan? Frun? Eller rent av huvudrollsinnehavaren själv?

Se filmen och ta reda på hur det ligger till.

Recension: Friday The 13th part 3 - 1982



Friday The 13th part 3
Regi: Steve Miner
1982
Horror

Skriven av: Linda Snöberg

Chris och hennes vänner är på väg till hennes föräldrars sommarstuga som ligger i Higgins Haven bara en bit från Camp Crystal Lake. På vägen dit kör de förbi ett hus där det står en ambulans som är där för att hämta två kroppar som har blivit mördade. Bara en sådan sak borde göra så man vänder om och åker någon annanstans men inte dessa ungdomar, de är fast beslutna att ha roligt, festa, dansa, ha sex och röka joint. Det verkar vara livets jargong för alla. Deras ide var kanske bra men slutresultatet blir inte som de tänkt sig, en efter en går de mot en säker död. 

Då var det dags för den tredje delen i serien och här får vi följa med till ett nytt ställe som ligger en bit från det berömda slaktarlägret. Ingen tänker på att det skulle kunna hända dem någonting, utan de åker dit glada och lyckliga över att de får spendera tid med varandra. Allt hade väl varit strålande om det inte hade varit för Jason som finns bakom buskarna och studerar varje steg de tar.

Skådespeleriet i denna del var helt okej, det finns inte direkt någon som har blivit något stort inom skådespeleriet efter denna film, möjligen att det skulle vara Steve Susskind som i alla fall har fortsatt sin karriär men inte med så lysande framgångar precis.

Här får vi verkligen tacka manusförfattaren till att han fick snilleblixten att ha med rollkaraktären Shelly med sina skräckskämt och på så sätt fick Jason den berömda hockeymasken som han klär så fint i. Han ser genast mycket grymmare ut med den på sig än den där löjliga tygpåsen.

Musiken här vet jag inte så mycket om ännu, ska ta och lyssna på den igen för att komma med ett utlåtande senare och byta ut detta stycke helt.

Jag tycker också att morden börjar bli riktigt coola och uppfinningsrika och inte så enformiga som de har varit i de tidigare delarna. Det som är kul med denna del är att rollkaraktären Chris har varit i kontakt med Jason tidigare och undkommit honom, ska hon lyckas undkomma honom en gång till eller blir hon köttad hon också. Man märker också att Jason har förståndet kvar fortfarande, för han känner igen att han har mött Chris tidigare och vid ett tillfälle syns det verkligen då han lyfter på masken och hon säger ”det är du”.

Har du inte sett serien så börja med den nu, helst i rätt ordning det brukar bli bäst så, men det funkar säkert på annat sätt också, men se den bara säger jag, annars missar du något bra.

Recension: Dværgen - 1973



Dværgen
Aka: The Sinful Dwarf
Regi: Vidal Raski
1973
Drama/Horror

Olaf och hans mamma driver ett nedgånget vandrarhem där gäster utan allt för höga krav på komfort kan övernatta relativt billigt. Detta är dock en täckmantel då den verkliga verksamheten istället handlar om bordellverksamhet med kvinnor som Olaf helt enkelt har kidnappat från sina vardagliga liv och håller inspärrade som sexslavar på vinden för att tillfredsställa diverse torskars innersta sexuella fantasier. För att hålla dem i schack förser han dem också med lagom mycket heroin, detta håller dem lugna och ökar deras foglighet. När ett yngre par checkar in för några nätter inser de att kvinnan skulle vara ett lyckat tillskott på vinden…

Det här är en kultrulle av stora mått och Njutafilms har åter igen begått en riktig kulturgärning genom att släppa den på DVD. Det är en mycket märklig historia som är minst sagt absurd och tämligen svår att beskriva. Till det yttre har den formen av vilken europeisk skräpfilm som helst, men när absurditeterna, eller kanske snarare exploitationvärdena, staplas på höjden växer också underhållningsvärdet och kultstatusen är ett faktum. Lägg också till en hel del nakna kvinnokroppar i sadomasochistiska sammanhang och succén måste vara ett faktum.
                     
Fast kultvärde behöver ju inte med nödvändighet innebära kvalité, det räcker, åtminstone i viss mån, att en film är tillräckligt omtalad så måste alla ha den oavsett om det finns några kvalitativa egenskaper eller inte. När det gäller den här får jag ibland lite vibbar av samma smaklöshet som kantade John Waters Pink Flamingos. Det vill säga att den har sin charm men lider av många stora problem. Skådespeleriet är en sak till exempel, det är bedrövligt dåligt, men man vänjer sig faktiskt och även om man skulle kunna önska att alla var lite mer trovärdiga så funkar Torben Bille faktiskt ganska bra i rollen som Olaf. Han ser så där härligt gåtfull och diabolisk ut och man är aldrig helt säker på om han står där framför kameran med glimten i ögat eller inte gestaltar dvärgen med ett gravallvarligt allvar.

Något som jag måste erkänna att jag blev en smula besviken på, var att det faktiskt inte förekommer speciellt mycket sadistiska lekar i filmen. De vindsinspärrade sexslavarna verkar vid flera tillfällen inte heller särskilt motvilliga till att erbjuda kunderna den älskog de är ute efter. Fast det är klart, det är väl knarket som kontrollerar dem förstås. Till absurdisterna måste räknas Olafs barnsliga fascination för leksaker, låt vara att knarket smugglas in i nallebjörnar, men det finns alltid något uppvridbart eller liknande närvarande, nästan hela tiden i alla fall. Om detta ska symbolisera Olafs lekfullhet och han inte riktigt tar de aktiviteter han driver med mamman på fullt allvar vet jag inte, men det är helt klart en möjlig tolkning.

Så vad ska man ge en film av det här slaget för omdöme då? Kasst skådespeleri till trots så har filmen en lockande absurditet. Några av scenerna är väl utförda rent dramaturgiskt även om man naturligtvis förstår att fokus har legat på sexploitationingredienserna. Manuset verkar vara skrivet av en barnunge och är både förutsägbart och långsökt, men är ändå så pass absurt att det är lockande. Det här är en usel film, därom råder det inget tvivel men den tar sig inte på allt för stort allvar och kalkonvärdet är fantastiskt!

Recension: 2001 - A Space Odyssey - 1968



2001 - A Space Odyssey
Regi: Stanley Kubrick
1968
Sci-Fi

Skriven av: Roger Persson

Tidigt i den mänskliga utvecklingen, på gränsen mellan apa och människa, dyker mystiska, svarta monoliter upp som verkar ha någon form av inverkan på människans evolution. Tusentals år senare hittar människan åter en av de mystiska monoliterna, denna gång på månen. Dess ursprung och funktion är höljd i dunkel, men det visar sig senare att det verkar finnas någon form av koppling till Jupiter. En expedition skickas 18 månader senare iväg mot Jupiter. Ombord finns tre nersövda forskare, astronauterna Bowman och Poole samt den senaste superdatorn med artificiell intelligens, H.A.L. När de närmar sig expeditionens mål börjar dock H.A.L. att uppföra sig märkligt…
          
Låt mig konstatera en sak direkt, detta är en fantastisk film. Stanley Kubrick var en i många avseende fantastisk regissör, men enligt mitt förmenande är detta det bästa som han har åstadkommit. Han lyckades med mycket små medel skapa en smygande, isande spänning med hjälp av ett suveränt bildspråk, där människan och dess maskiner ofta ställs i relief mot det väldiga, svarta och tysta universum som de är på väg att utforska. Dialogen i filmen är väldigt återhållen och det finns långa passager som inte innehåller någon dialog alls, men detta är ett helt medvetet drag från Kubrick som använder det till sin fördel. Detta stärker nämligen bara känslan av den enorma utsatthet som astronauterna Bowman och Poole och dess följslagare, superdatorn H.A.L., har att tackla.
                                                                   
Manuset av Kubrick och Arthur C. Clarke väcker även oerhört intressanta frågor ur en rent filosofisk synvinkel. Det verkar som om mystiska krafter (i form av de svarta monoliterna) på något sätt är delaktiga i människans evolution, allt emedan människan själv så småningom utvecklar sin egen överman i form av artificiell intelligens, superdatorn H.A.L. Denne börjar dock efterhand bete sig mer märkligt, vilket kulminerar i en tvekamp mellan Bowman och H.A.L. Det visar sig dock paradoxalt nog strax innan filmens slut att H.A.L. nästan framstår som mer mänsklig och empatisk, än vad människorna själva gör, när den förmodat ofelbara H.A.L. inser att Bowman är på väg att stänga av honom. I ett närmast desperat försök att rädda sig själv från undergång försöker en mycket ödmjuk H.A.L. att övertyga Bowman om att han är medveten om att han har gjort fel och ber om förlåtelse, dock utan att hörsammas
från en tillsynes mycket hämndlysten Bowman.

Det avslutande mötet mellan Bowman och den mystiska kraften där livets cykel sluts på en plats där tid och rum verkar ha förlorat sin traditionella mening är briljant och lämnar dörren öppen för många alternativa tolkningar av dess innebörd. Är det slutet på människans evolution som vi bevittnar, eller kanske början på evolutionen av en ny form av intelligens? Eller är det kanske rent av en varning från den mystiska kraften till människan att det är detta väsens uppgift av skapa intelligens i universum, inte människans? Och om så är fallet, så är det kanske också en påminnelse om att evolution är något oundvikligt och att människan för eller senare kommer att konkurreras ut av någon ny form av överlägsen intelligens. Detta lämnar naturligtvis även fältet öppen för en intressant tolkning av människans förhållande till H.A.L. och A.I. överhuvudtaget, nämligen att människan har fullgjort sin evolutionära utveckling i och med skapandet av H.A.L. Detta skulle i så fall inte ha skett i trots mot monolitkrafterna utan det skulle i så fall innebära att H.A.L. hela tiden har varit det mål som vår evolution oundvikligen för eller senare skulle ha resulterat i. I filmens början ledde monoliternas påverkan till att apan utvecklades till människa, i slutet leder de människan till A.I. genom utvecklandet av H.A.L. i sitt sökande efter monoliternas innebörd.

Svaret kan förstås mycket väl vara en kombination av alla, men personligen tror jag att Kubrick och Clarke hade för avsikt att låta slutet vara just tvetydigt och öppet för tolkningar. Clarke själv har faktiskt påstått just detta, att varken han själv eller Kubrick under arbetet med manuset hade någon egen klar idé om vad den "sanna innebörden" i historien faktiskt är, annat än att det ska återknyta till idén om ständig evolution i universum.

Nå, alldeles oavsett vilken tolkning man vill göra, så kan i alla fall jag till slut bara konstatera att denna film är ett genuint mästerverk, utan tvekan en av de absolut bästa som någonsin gjorts, alla kategorier!

Recension: Deadly Friend - 1988



Deadly Friend
Aka Pin…
Regi: Sandor Stern
1988
Horror

Leon (David Hewlett) och Ursula (Cynthia Preston) växer upp med moderns (Brownen Mantel) städmani i ett pedantiskt skött hem. Faderns (Terry O’Quinn) uppfostringsmetoder är lite annorlunda och eftersom han är läkare använder bland annat en medicinsk docka för sina uppfostringssyften. Denna docka, som går under namnet Pin (Pinocchio) tar större och större plats i barnens liv och det är framförallt Leon som mer och mer ser denna docka som en vän och en konfident. Han börjar prata med dockan och fast den aldrig sagt ett knyst utan faderns närvaro får han till slut svar. Åren går och en kväll tar syskonens liv en plötslig och våldsam vändning när deras föräldrar omkommer i en trafikolycka. Leon hämtar hem Pin och behandlar honom allt mer som en riktig människa, han låter honom styra deras liv mer och mer. Pin talar om för Leon vad han ska göra…och vem han ska döda.

Någonstans har man jämfört den här filmen med Psycho och det är kanske ingen dum jämförelse. Självklart kan man inte påstå att den här är lika mästerlig och det är väl egentligen ganska få filmer, men själva psykologin, schizofrenin och paranoian är klart jämförbara. Jag skulle till och med vilja påstå att man tagit saken ett eller två steg längre i den här gamla rullen. Visserligen på bekostnad av överraskningsfaktorn men det gör inte så mycket, jag är fullt nöjd med att filmen fokuserar på mental ohälsa och inte på blodiga och explicita effekter.

David Hewlett gör en strålande insats som den schizofrena Leon och det är förresten bra skådespeleri rätt igenom hela filmen. Hela vägen genom uppväxten känns det trovärdigt och man tappar aldrig riktigt känslan. Illusionen av att det faktiskt är samma personer hela tiden och inte olika skådespelare i olika åldrar hålls väl uppe. Terry O’Quinn är förstås bra som alltid och hans helyllegestaltning av pappan för tankarna lite till Stepfather som kom året innan. En lyckad gestaltning av en fadersfigur som själv har lite outtalade problem.

Känslan man får av färger och annat är hela vägen väldigt kall och fotot känns smakfullt överexponerat. Men bara lite för att ge den rätta känslan av ensamhet, paranoia och schizofreni. Känslan får mig förresten att tänka på American Psycho utan att jag egentligen vet varför, det bara känns så.

Filmens natur gör att man kan fortsätta att tänka på olika aspekter kring den efter dess slut och det är ju alltid en trevlig upplevelse. Vissa scener ser man gärna om igen för att undersöka om det som man senare räknade ut verkligen hände.

En bra film som håller flera gånger!