Recension: There’s nothing out there - 1991

There’s nothing out there

Regi: Rolfe Kanefsky

1991

Horror/Komedi

Sju ungdomar åker till en avlägsen stuga för att tillbringa lite semester tillsammans. Mike (Craig Peck) har studerat skräckfilm hela sitt liv och känner snabbt igen tecken från dem. Ingen tror förstås honom utan hånar honom för att han inte kan skilja på dikt och verklighet, han har helt enkelt tittat på för mycket skräckfilm. Men något finns verkligen där i skogen och ungdomarna blir snart varse om den groteska varelse som ska förstöra deras idylliska vistelse i stugan.

Det här riktigt dåligt, åtminstone om det som syns på tv-rutan är menat på allvar. Filmen har visserligen ett par poänger, som den ickenördiga skräckfilmsfantasten t ex, något som egentligen är emot alla principer. Skådisarna är usla och det fasansfulla monstret har en hel del kvar att önska. Manuset som verkar vara en korsning av Basketcase och Alien har sina ljusa stunder även om det är ganska långt emellan dem. Klichéer läggs på hög och man skrattar ofta och mycket åt den till synes usla dialogen. En del kommentarer är bara helt för mycket.

Att den här filmen är gjord så sent som 1991 känns tämligen ologiskt då hela produktionen skriker av åttiotal. Allt från de plastiga örhängena och frisyrerna till den verkligen usla musik som används ganska flitigt i filmen. Det enda som frångår denna åttiotalsregel är väl att förtexterna faktiskt inte har en rödaktig färg. Något som var mer regel än undantag på åttiotalet.

Men tänk om det här inte var menat på allvar då? Skulle det kunna innebära ett lyft för filmen? Både ja och nej faktiskt. Filmen blir inte bra i alla fall, den blir fortfarande lika uselt spelad och även om det extremt undermåliga monstret kommer undan med betydligt mer då, så räcker inte det. I och för sig är gränsen mellan dumt och brilliant väldigt tunn och man skrattar som sagt var mycket under de drygt 90 minuter som filmen varar.

Slutsatsen blir alltså att det finns ett visst nöje i den här filmen även om den inte är särskilt bra. Varken som skräckkomedi eller definitivt inte som seriöst menad skräckfilm.

Recension: Camp Slaughter - 2004

Camp Slaughter

Regi: Martin Munthe

2004

Horror

För cirka tjugofem år sedan i en gammal nobel familj blir en mor och hennes son föräldrar till ett barn. Istället för den perfekta dottern det skulle bli, blev det istället ett monster. Ett monster som pappan håller inlåst i ett hål i marken. Avsaknaden av mänsklig kontakt gör monstret aggressivt och när pappan en dag glömmer att låsa rymmer monstret. Samtidigt kommer några ungdomar till en stuga i skogen för att ha kul i några dagar…

Ett typexempel på en riktigt dålig film som enbart verkar finnas till för den mest fanatiska fansen av genren. Varför man har valt att göra filmen på engelska begriper jag helt enkelt inte, visserligen klarar en del av skådisarna av detta mer än andra men det totala intrycket blir ändå katastrofalt. Jag tror att man hade tjänat massor på att hålla sig till svenska språket.

Nåja, om man börjar från början då. Kringhistorien tycker jag är bra, även om den inte är direkt välskriven och innehåller en hel del tabbar. Trots det finns den största delen av behållningen här. Det är faktiskt en riktigt sjuk historia, även om man egentligen aldrig orkar intressera sig så mycket som man borde för den.

Referenserna till andra filmer som fredagen den 13:e, halloween och kanske framför allt motorsågsmassakern är påtagliga, kanske rent av lite väl övertydliga. Det finns inte mycket mening i det, när allt man egentligen bryr sig om är att se morden och de får man snällt vänta ett tag på. Någon enstaka skrämseleffekt gömmer sig här och där men överlag är det mycket fjantigt och intresset för filmen blir aldrig riktigt högt.

Att budgeten på den här filmen inte var speciellt hög märks mycket tydligt och framförallt när man börjar få se lite våldsamheter med uppenbart billiga effekter, för att inte säga rent amatörmässiga sådana. Det är förstås inte det enda som ser amatörmässigt ut, rollkaraktärerna är överlag fruktansvärt anonyma och man bryr sig inte ett smack om hur det går för dem. Någon enstaka har kanske lite mera kött på benen, men den räcker inte.

Rekommenderas endast till de mest inbitna fansen av genren eller till dem som desperat behöver ett sömnpiller.

Recension: Cannibal Anthropophagous 2000 - 1999

Cannibal Anthropophagous 2000

Regi: Andreas Schnaas

1999

Horror

Ett antal människor, med olika bakgrund beger sig mot samma mål var och en från sitt håll. De är av olika anledningar på väg mot samma stad, en stad som mystiskt nog visar sig vara helt öde när de kommer fram. Någonstans i staden härjar en galen mördare som tar död på dem en efter en. Några försöker fly men det flesta dödas innan de vet ordet av. De sista av människorna beslutar sig för att gå samman och kämpa emot mördaren, en mördare som inte liknar nånting annat de tidigare stött på. Det är en gravt störd kannibalistisk man…

Känner ni igen handlingen? Detta är tysken Andreas Schnaas nyinspelning av italienaren Joe D’Amatos smått klassiska Anthropophagous från 1980. Det är inte någon komplex historia på något sätt men det är inte heller det som krävs i en film av Andreas Schnaas, som kanske är mest känd för sina Violent Shit filmer. Man kan säga att allt är en ursäkt för att få visa så mycket grafiska våldsamheter som möjligt. Tyvärr ser dessa våldsamheter inte bra ut hela tiden och en del makeupeffekter är pinsamt uppenbara.

Inte för att jag är ett så stort fan av originalet heller men det här ser emellanåt väldigt amatörmässigt ut, detta trots att Andreas Schnaas hade sin, dittills, kanske största budget någonsin. Jag tror att det kräver en speciell typ av tittare för att uppskatta den här filmen till fullo, eller kanske en rejäl fylla!

Vad finns det mer att säga om filmen då? Tja, det handlar ju om att visa så mycket i bild som möjligt, kanske är inte det alltid det bästa sättet att få fram sin poäng, men det är ju å andra sidan splatterfilmens sätt! Det är ofta viktigare än att t.ex. förklara huvudpersonernas inbördes relationer eller varför de egentligen strålar samman och möts på just den här platsen. Man skulle kunna säga att filmen består av scener som logiskt sett funkar var för sig men när de sätts samman och händelseförloppet ska bildas, finns det ingen egentligt logik i händelseflödet.

Att det här är en hyllning till Joe D’Amato framgår direkt av förtexterna och som sådan är den väl helt ok. Man ska få hylla sina hjältar och råkar dessa hjältar varit banbrytande inom udda och bisarr film så är det väl den här vägen man måste gå. Som självständig film eller som remake lämnar den tyvärr mycket att önska och inte mycket av den stil och finess som fanns i originalet finns kvar även om jag än en gång måste understryka att jag inte är något fan av den heller.