Julias Ögon – 2010 – Aka: Julia’s Eyes, Los Ojos de Julia

Som brukligt är står det ett kändisnamn i jättebokstäver högst upp på omslaget. Guillermo del Toro lär vara ett säljande namn men så väldigt mycket med filmen att göra har han nog inte. Han står listad som en av en hel radda producenter på Imdb men ett känt namn är han onekligen. Filmen är istället regisserad av Guillem Morales som jag inte känner till så mycket om. Han är också inblandad i författandet av manuset och jag tycker det är ett ganska smart manus faktiskt.

Det hela handlar om tvillingarna Sara och Julia. De lider båda av en ögonsjukdom som gör att deras syn blir allt sämre tills de slutligen är helt blinda. När man hittar Sara hängd i källaren känner Julia att allt inte står rätt till. Det kan omöjligt vara ett självmord som polisen vill ha det till. Hon startar sina egna undersökningar och hittar både ledtrådar som kan leda henne till mördaren och information hon egentligen inte vill veta. I jakten på mördaren blir dessutom hennes ögon sämre och sämre tills hon är helt blind. Det enda som kan rädda hennes syn är en operation, men någon vill inte att operationen ska lyckas, mannen som mördade hennes syster.

När man läser handlingen får man likadana vibbar som man får att själva filmen. Hade den varit gjord i Italien på sjuttiotalet hade den utan tvekan räknats som en av de stora giallifilmerna idag. Nu är det istället en spansk film anno 2010. För mig spelar det ingen roll men det finns die hard fans därute som inte kan rucka på de mest stereotypa gialliprinciperna. Trams säger jag! Det här är lika mycket komplicerad mordgåta med en långsökt lösning som sjuttiotalsfilmerna från Italien – om inte mer!

Det finns ledtrådar som förvirrar oss och det finns också en osäkerhet om hur det egentligen hänger ihop. Visst finns det klichéer i filmen men jag ser dem inte på ett negativt sätt. Snarare är de hommage till äldre filmer eller genren i stort och jag tror att fans av genren både kommer att känna igen dem och gilla dem. Det finns ett visst underhållningsvärde i att allting är så typiskt som möjligt.

Ett grepp som jag gillar väldigt mycket är att i och med att Julia syn blir sämre desto mindre få vi också se. Under tiden som Julia har en bindel för ögonen får vi till exempel inte se ett enda ansikte. Vem som helst kan vara mördaren och vi, liksom Julia, har bara rösten att gå efter. Människorna är osynliga! Det är inte så komplicerat som det låter, det är helt enkelt filmat så att vi inte få se några ansikten och det är gjort på ett smart sätt. Jag gillar det som sagt skarpt!

Det är en fantastiskt spännande film med bra skådepelare och ett spännande manus. Det märks knappt att filmen är nästan två timmar lång och även om jag inte blev totalöverraskad av slutet så finns det helt klart tillfällen där jag inte riktigt hade väntat mig ett sådant händelseflöde.

9/10

Tenebre - 1982 - Giallo från mästaren själv!

Tenebre

Aka: Tenebrae, Unsane

Regi: Dario Argento

1982

Thriller

Peter Neal (Anthony Franciosa) har just skrivit en ny bok – Tenebre. I samband med detta befinner han sig i Rom för PR-syften. Knappt har han hunnit till sitt hotellrum förrän polisen vill fråga ut honom. Man har nämligen funnit en mördad kvinna tillsammans med några sidor av hans blodiga bok instoppade i munnen. Snart står det dock klart att detta inte är det sista offret i en komplicerad mordutredning där mördare tycks hämta sin inspiration från boken. Peter bestämmer sig efter viss övervägande att det är bra publicitet om han kan presentera några nya ledtrådar i jakten på mördaren för polisen och inleder en egen utredning.

Fans av giallos lär inte bli besvikna på den här filmen, men den är å andra sidan alldeles för välkänd för att ha gått någon riktig fantast av genren förbi. Man kan dock säga att den här nästan följer det förutbestämda mönster en giallo förväntas ha och därför lämpar sig ypperligt som nybörjargiallo för den som vill bekanta sig med genren utan att gå på djupet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra och förutom Anthony Franciosa i huvudrollen får vi också njuta av Dario Argentos dåvarande livskamrat Daria Nicolodi och den karismatiske B-skådisen John Saxon. Tyvärr har inte den senare fått särskilt mycket tid framför kameran och det är lite synd då det är en mycket underhållande aktör att se på.

Men även om skådespeleriet är mycket bra så finns det en del luckor i historien. Den är lika komplicerad som sig bör men då och då anar man ändå en del desperata och krystade försök att hemlighålla mördaren för publiken. Det är naturligtvis inget som sker på bekostnad av våldsamheterna, som filmen har gott om och när stilistiska mord som ledsagas av en tät spänning är filmens största epitet tillsammans med en synnerligen effektiv musik, är det lätt att vara lite extra förlåtande mot en del logiska luckor i handlingen.

Att det finns tillfällen när kameran fladdrar iväg på eget håll och inte tycks göra något som för handlingen framåt får man också leva med. Det kan visserligen vara lite irriterande vid ett par tillfällen men samtidigt fungerar detta trick som stämningshöjare med en ökad spänning som följd och det är ju precis det man vill ha i en film av det här slaget. Transportsträckor mellan de kulminerande scenerna är en vanlig del i genren så det är heller inget att hänga upp sig på. Jag kan också, väldigt ovetenskapligt och mellan tummen och pekfingret konstatera att dessa är färre i den här filmen än i många andra giallos.

Har du inte sett där här filmen så föreslår jag att du gör något åt det genast, för den är alldeles för bra för att gå obemärkt förbi!

Recension: Seven Blood Stained Orchids aka Puzzle of the Silver Half Moons - 1972

Seven Blood Stained Orchids

Aka: Puzzle of the Silver Half Moons

Regi: Umberto Lenzi

1972

Thriller

Julia (Uschi Glass) undkommer med nöd och näppe att bli det tredje offret i en serie brutala mord. Polisen står frågande men Julias make Mario (Antonio Sabato) ger sig inte utan utreder även fallet privat. Det finns inte mycket ledtrådar att gå på men mördaren har lämnat en nyckel ring i form av en halvmåne vid varje offer, något som Julia tycker sig känna igen. Hon drar sig till minnes att hon ett par år tidigare sett en likadan i amerikanen Frank Saunders ägo. Men snart upptäcker man att han dött i en bilolycka…

Umberto Lenzi är kanske mest känd för den beryktade och ökända Cannibal Ferox som orakade stort rabalder runt om i världen. Här visar han att han även klarar av att göra en bra giallo, ett slags italiensk deckare ofta med grafiskt utförda mord och en mördare i svarta handskar. Den här filmen är inget undantag från stereotypen och man får genast stifta bekantskapen med ett par våldsamma och blodiga mord på vackra barbröstade kvinnor.

Våldet är det inget fel på och den som tycker om att se stilistiskt blodiga kroppar bör gilla det här, det är vackert och poetiskt, varmt och snyggt filmat. Som brukligt är i gialli har man ingen som helst aning om vem mördaren är förrän i slutskedet av filmen. Vägen dit är förstås full av både förvillande polisutredningar och personliga utredare som av personliga skäl måste ta reda på vem mördaren är. Det här är filmens akilleshäl och de här partierna tenderar att bli ganska långtråkiga i längden.

Slutomdömet blir: En till en början kompetent film som tyvärr misslyckas med att hålla tittaren intresserad genom hela filmen.

Recension: Giallon - Puzzle - 1974

Puzzle

Regi: Duccio Tessari

1974

Thriller

Ted (Luc Merenda) vaknar upp i London utan minne efter en bilolycka. Åtminstone är det vad en mysisk man påstår att han heter. Efter åtta månader av sökande efter sin identitet får han ett dock ett telegram från sin fru Sara (Senta Berger) i Portofino. Samtidigt får hon ett telegram av honom där det står att han ska komma med tåget samma dag, det är åtminstone vad de först tror. Men ingen av dem har i själva verket skickat något telegram. Mysteriet tätnar, men med hjälp av sin fru börjar pusselbitarna långsamt falla på plats. Till exempel så får han reda på att han bara kallas för Ted av sina vänner, men i själva verket heter Edvard. En främling som påstår sig vara hans vän hotar också att mörda både honom och frun om han inte hostar upp den million dollar som narkotikan han gömt undan är värd. Efterhand kommer minnesbilder tillbaka, men kommer han att minnas tillräckligt innan den tidsfrist han fått av sin vän gått ut och vem ligger egentligen bakom?

Till en början är det här en obegriplig gåta även för oss tittare, men det gör den inte mindre intressant, snarare tvärtom. Att inte veta mera än karaktärerna i filmen gör att man känner sig mer delaktig på ett annat plan än om man blir överöst med en massa kunskap. Det ökar spänningen helt enkelt. Till råga på allt presenteras själva amnesin ganska hastigt innan man byter plats och koncentrerar sig ett tag på en parallellhandling. Även detta bidrar till ökad nyfikenhet på själva mysteriet. Man förstår att händelseförloppen kommer att mötas så småningom men inte hur eller varför.

Stämningen känns definitivt igen från giallon, men den här skiljer sig ändå lite från vad som kan anses vara standardbegreppen i genren och resultatet hamnar, i alla fall enligt mig, lite närmare en vanlig thriller. Det förekommer till exempel ingen mystisk seriemördare i svarta handskar som måste avslöjas och nakenheten som äger rum i filmen är mycket sparsam. Filmen kantas inte heller av överdrivet mycket våld utan endast så mycket som krävs för att driva historien framåt. Men det som kanske är ovanligast är att de knappast förekommer några villospår. En giallo brukar ju som bekant innehålla mängder med förvillande ledtrådar som är designade för att villa bort tittaren. Jag kan dock inte säga att något av det här är någon nackdel då jag ofta förespråkar film som vågar bryta lite mot de vedertagna konventionerna.

Något som däremot är närvarande på bästa giallomanér är det musikaliska temat. En stämningsfull melodi som smälter in så bra att den nästan går obemärkt förbi. Men bara nästan, den bidrar också till att bygga upp atmosfären och resultatet är faktiskt enastående!  Jag rekommenderar den här filmen skarpt och även om den inte innehåller lika mycket våld och nakenhet som man kanske är van vid från andra giallos, får man trots allt sitt lystmäte tillfredställt framåt slutet där både motorsågar och rakblad kommer in i bilden. Ett litet, men ack så litet, minus måste jag tyvärr också ge eftersom det var lite för lätt att räkna ut vem som till slut låg bakom alltsammans.

En superb film – men kanske ingen nybörjargiallo!

Recension: Torso - 1973

Torso

Aka: Corpi presentano tracce di violenza carnale, I

Regi: Sergio Martino

1973

Thriller/Horror

När ett par unga collagestudenters sargade kroppar återfinns står polisen maktlös och med endast ytterst få spar att följa. Det viktigaste är att mördaren har en röd och svart skarf, vilket ringer en klocka i Janes (Suzy Kendall) öron, när hon får veta det genom polisens desperata försök att fiska fram vittnes bland medstudenterna. Strax blir hon hotat till livet om hon ens försöker minnas vem hon sett med en sån skarf och för att lugna ned nerverna tar hon tre kompisar med sig och åker till farbroderns sommarställe för att vila upp sig. Mördaren är dem dock hack i häl och snart är mardrömmen i full gång igen.

Torso borde väl, med tanke på originaltiteln (I corpi presentano tracce di violenza carnale), egentligen hetat någonting i stil med – Kroppar med spår av köttsliga sår, vilket förvisso är en något omständligare titel. Torso funkar fint, det har en rak och brutal klang och insinuerar dessutom den översättning jag själv tog mig friheten att göra. Dessutom anspelar den också, åtminstone i viss mån, på sex. Vilket också är en viktig ingrediens i den här rullen.

                                                         

Den är nämligen ganska rejält sleazy och även om det inte förekommer någon fullskallig penetration, så är nakenhet en naturlig del av filmen. Dels tillåter några av flickorna sig att bli fotograferade utan en tråd på kroppen, dels så tycks lesbianism vara ordentligt utbrett bland studentskorna, vilket bland annat föranleder några av de komiska poängerna i filmen. För naturligtvis blir byns cyklande livsmedelsbud vittne till tösernas softcoreorige i samband med en leverans till lantstället. Ingen tror honom naturligtvis, men bilderna på näthinnan får han ju ha kvar i alla fall.

Men trots denna nakenhet blir det aldrig pornografiskt eller nedvärderande. Det är smakfullt iscensatt och också humoristiskt självcensurerat, definitivt med glimten i ögat från regissörens sida. Till exempel vid panoreringar där naturlig könsbehåring skulle ha varit närvarande, har man istället blockerat denna vy med föremål, som dessutom får en metaforisk betydelse med smekningar och dylikt. Mycket underhållande måste jag säga!

Så till avdelningen våld då. Där är det naturligtvis mycket stilistiskt och estetiskt tilltalande, som sig bör i en giallo. Dock skulle jag nästan vilja kalla Torso för en hybrid mellan genrerna, då det återfinns även karateristiska drag från slashern här. Det tydligaste är väl kanske den maskbeklädda mördaren, som förvisso bär svarta handskar på bästa giallomanér och storyn som man också känner igen en smula från slashern som genre, eller snarare reagerar man på avsaknaden av klassiska gialloingredienser som till exempel själva utredningen där villospåren lurar publiken både till höger och vänster. Den här filmen bygger mera på spänning eller som någon så fint uttryckte det en gång – Mer yta än innehåll! Jag ser absolut ingenting negativt i detta och det är en fröjd att få ta del av de eleganta kamerarörelserna, den effektiva musiken och den smakfulla fokuseringen på ögon, som inte är helt ovanlig inom italiensk film, utan att behöva koncentrera mig på någon djupliggande handling. Man nöjer sig helt enkelt med att konstatera en traumatisk barndoms upplevelse ligger i grunden och sedan är det inte mer med det.

Ologiskt kan tyckas, men väldigt vackert!

Nothing Underneath - 1985 - Modellmorden

Nothing Underneath

Aka: Modellmorden, Sotto Il Vestito Niente

Regi: Carlo Vanzina

1985

Thriller

Bob Crane (Tom Schanley) är tvillingbror med modellen Jessica (Nicola Perring) som jobbar i Milano, Italien. Som tvillingpar har de en viss telepatisk kontakt mellan sig och när Jessica råkar i trubbel känner Bob genast av det. Han är fullständigt övertygad om att hans syster har blivit mördad men med den påstådda telepatiska länken som enda bevis kan polisen inte inleda en utredning. Han tar då saken i egna händer och det visar sig snart att hans syster inte är den enda som råkat illa ut, flera modeller dör under hans tid på plats i Milano och misstankarna från polisärt håll börjar nu även rikta sig mot honom.

Till att börja med måste jag invända lite mot den svenska titeln på filmen, originaltiteln som översatt till engelska blir ganska exakt Nothing Underneath är mycket bättre. Det speglar faktiskt handlingen bättre för även om det naturligtvis förekommer mord i filmen så är jag faktiskt en smula besviken på hur blodsfattig den är. I kontrast till detta han man dock inte snålat på sleazet vilket får mig att dra min slutsats. Om sedan denna titel egentligen ska anknyta till att Jessica (med flera) faktiskt bär varken trosor eller behå under klänningen eller om det syftar mera på att modellvärlden endast bryr sig om det yttre och behandlar sina modeller som tomma skal kan man spekulera i.

Jaja, nakna kvinnliga kroppar finns det alltså gott om. Dock vill jag påstå att modellerna inte är särskilt trovärdiga och faktiskt ganska fula om sanningen ska fram. Jag vill inte direkt påstå att jag är någon expert på modellvärlden, men lite utstrålning borde de ha i alla fall, lite intresse för sitt jobb borde de väl visa? Men förutom att kvinnorna brukar vara betydligt mer sensuella så kan man väl rada upp mycket av filmen som ett slags utställning för de beståndsdelar en giallo ska ha. Ibland går det så långt att det nästa blir klichékomik av det och det säger jag inte som något negativt, det är ganska underhållande att se hur filmen går precis enligt de mallar som man i förväg dragit tydliga slutsatser om.

Filmens ansvarige polis spelas av Donald Pleasence vilket alltid är ett stort plus. Han levererar och är en stabil skådis när de andra antingen spelar över så det stänker om det eller förmedlar flegmatiska situationer. Värst är nog den så kallade mästerfotografen som senast såg Jessica i livet – han verkar inte vara någon muntergök direkt…

Twists är för ovanlighetens skull nästan helt frånvarande men jag kan tänka mig att slutlösningen förmodligen var betydligt mer kontroversiell när filmen gjordes än vad den är idag. Jag har svårt för att tro att någon ens lyfter på ögonbrynen idag men man vet ju aldrig. Vad som händer? Det får du se själv!

Recension: I vädurens skugga - 2003

I vädures skugga

Regi: Daniel Lehmussaari

2003

Horror

Kommissarie Gren står inför ännu ett till synes meningslöst mord. Snart står det klart för Gren och hand mannar att det inte handlar om enstaka mord eftersom ett mönster upprepas. Mördaren lemlästar sina offer och tar med sig souvenirer och lämnar ett kännetecken i offret… Ska Gren hinna få fast mördaren innan det är för sent?

Ovanstående text är hämtad från baksidan av Dvd-fodralet men sammanfattar mycket bra filmens okomplicerade handling. I princip skulle man kunna jämställa den med handlingen i de klassiska italienska giallodeckarna från 70-talet. Nu vill jag inte påstå att den här filmen håller samma klass som de filmerna gjorde men grunden finns där i alla fall och även om det här inte känns som äkta vara, kan man i alla fall konstatera en hyllning till genren. Tyvärr framställs den lite parodisk emellanåt och det kanske inte höjer dess statusstämpel högre.

De klassiska ingredienserna finns med. Det är ett djur i titeln (Vädur), det är tämligen explicita dödscener och mordmisstankar riktas till höger och vänster under filmens gång. Motivet är som vanligt ganska långsökt när det väl kommer till kritan och morden utförs av en mördare i svarta handskar.

Det här är ingen lång film, endast ca trekvart lång men man hinner ändå reagera på ojämnheten i filmen. Ibland är skådisarna genomusla för att i en annan scen funka riktigt bra. Detta har kanske också en del med regin att göra och det är framför allt filmens transportsträckor mellan de viktiga scenerna som känns oengagerade.

En svensk film med kultstatus som kanske inte riktigt lyckas leverera det som den utlovar, men å andra sidan är det kult så ar det och som hängivet fan av genren bör man nog berika sitt medvetande med den här. Om inte annat så ur referenssyfte.

Do You Like Hitchcock? - 2005 - Dario Argento

Do You Like Hitchcock?

Regi: Dario Argento

2005

Thriller

Guilio är en filmnörd med ett fanatiskt intresse för film och de regisserade av Alfred Hitchcock i synnerhet. Han har också andra intressen men förutom att spionera på sin granne Sasha är de inte många. Hon bor mitt emot honom och är inte svår att lägga märke till när hon springer om kring halvnaken med fönstret öppet. Det blir en fix idé för Guilio och den dagen han så när bli vittne till mordet på Sashas mamma tar han det hela ett steg längre. Han blir besatt av tanken av att mordet blivit inspirerat av Hitchcockfilmen Strangers on a Train och att Sasha helt enkelt bytt mord med en annan för att skaffa sig alibi. Han kan helt enkelt inte släppa tanka och startar sin egen undersökning för att komma underfund med hur det verkligen ligger till!

Det här verkar vara en film som inte är särskilt populär hos Argentoanhängarna. Inte för att jag egentligen har något fog för mitt påstående men det verkar som att den här filmen alltid kommer på efterkälken när det gäller omröstningar på olika filmforum. Själv tycker jag att den är en alldeles utmärkt film om än inte lika trollbindande som de bästa som kommit från Mäster Argento genom åren.

Den här filmen har ett lite annorlunda upplägg, spänningen är inte riktigt i centrum och det handlar ofta mera om form än om innehåll. Det finns kopiöst mycket referenser till olika Hitchcockrullar, så många att jag inte kan placera dem alla. Det handlar inte om regelrätta stölder av scener etc. utan snarare om stämningar, ljussättning och övergripande inspiration. Det är aldrig något som är exakt som förlagan men man kan hitta likheter och vid tillfällen säga att där kom Rear Window, där kom Vertigo osv.

Även killen i videobutiken som Guilio besöker verkar vara lite besatt av Hitchcock för nästan alla postrar som syns i butiken är av Hitchcocks filmer. Argentos egen Card Player syns också och jag lade märke till hans dotters film Scarlet Diva i DVD-hyllan. Men vad märkligare är finns det också en poster av den svenska filmen Kopps! Kuriosa kanske men visst är det lite märkligt? Hade denna film verkligen så stor genomslagskraft utomlands?

Jag tror den här filmen lämpar sig bättre för filmnördar än för den som söker en spännande film då jag finner att mycket av poängen ligger i små detaljer som kanske är svåra att lägga märke till om man inte är ganska insatt i filmerna det refereras till. Jag vet inte om man kan säga att den här filmen försöker att utge sig för att vara en giallo men upplägget talar lite för det. Det är i princip samma förutsättningar som många av tumreglerna för vad en giallo är men det saknas ändå något! Jag kan sträcka mig till att rubricera den som kvasigiallo eller pastisch på genren men riktigt äkta är den inte. Jag skulle faktiskt kort och gott nöja mig med att kalla det för en thriller, blodig på sina ställen precis som en giallo och med en utredare som inte är polis. Man har dessutom gjort en poäng av att mördaren bär svarta handskar. Men jag tror att även detta lär tilltala de som verkligen vet vad det representerar historiskt snarare än dem som söker spänning.

Jag tycker det här är en av Argentos starkaste filmer på senare år och jag är glad över att Studio S Entertainment nu har sett till att den finns på en svensk DVD-utgåva!

8/10

Recension: Deep Red - 1975

Deep Red

Aka: Profondo Rosso

Regi: Dario Argento

1975

Thriller

På ett seminarium sitter det en kvinna som påstår sig kunna läsa tankar hos andra människor. Hon bevisar detta genom att berätta vad en man på tredje raden har för nyklar i fickan samt vilket efternamn han har. Detta är naturligtvis häpnadsväckande, men hennes tid i strålkastarskenet blir kortvarig, plötsligt känner hon nämligen kalla destruktiva tankar som kretsar kring död och hon förstår att det finns en mördare i salongen. Någon som redan mördat flera gånger och som kommer att mörda igen, en seriemördare helt enkelt. Eftersom hon behöver tid för att formulera ihop de tankar hon sett till vettiga ord bestämmer hon sig för att dra sig tillbaka och redogöra mer detaljerat för vad hon vet dagen efter. Hon blir sedan nästa offer i denna komplicerade mordgåta.

Det här en av Dario Argentos allra mest kända rullar, tillika en av de mest ansedda filmerna någonsin inom giallon som genre och som inte det vore nog vill jag påstå att det faktiskt är den här som får agera referensverk till alla de andra! Det är kort sagt en stilstudie i hur en film av den här typen ska se ut, den har spänning, grafiska mordsekvenser, komplicerad intrig, en mördare med svarta handskar och en traumatisk barndomsupplevelse. Dessutom utgörs inte utredningen av morden av en polis utan av ett ögonvittne till ett av morden som inte kan släppa en detalj ur minnet. Lägg också till att den är fantastiskt vackert filmad och med färger som nästan får det att rysa långt in i märgen.

                     

Skådespeleriet är bra, men det är inte det som är det mest intressanta här. När det gäller den här typen av film vill jag påstå att yta är betydligt intressantare än innehåll och så länge produktionen är vacker, med alla sina udda vinklar och fantastiska kameraåkningar, räcker det. Allt annat är bara extra bonus kan man säga och det är något som den här filmen har mycket av.

Musiken är också fantastisk, den är verkligen perfekt som stämningshöjare och då pratar jag inte enbart om den barnvisa som kantar filmens mord och är en central del av historien. Extra kul är också att flera av filmens karaktärer har en direkt koppling till musik. Filmens huvudkaraktär – Marcus Daly (David Hemmings) är till exempel jazzpianist och hans kompis, den nästan ständigt berusade Carlo (Gabriele Lavia) arbetar som pianist på en bar. Levande karaktärer handlar det alltså om, inga fantasifoster som inte skulle kunna existera i ett normalt universum.

Så, hur sammanfattar man en film av det här slaget då? Det är onekligen bland det bästa jag sett i gialloväg, vilket är en genre jag älskar. Den har en intressant handling och även om man knäcker vem mördaren är (jag gjorde det inte trots att jag verkligen trodde det) så har det ingen betydelse. Det intressanta är inte alltid vem mördaren är utan snarare varför. Vad är det som driver denna människa till att begå dessa brott. Jag har redan avslöjat att barndomstrauma ingår som en del i filmen, men på vilket sätt? Handlar det om hämnd eller enbart att skydda sin identitet? Inga svar är givna.

Kanske den bästa filmen i sitt slag!

Cold Eyes of Fear - 1971 - Inte en giallo i vanlig mening

Cold Eyes of Fear

Regi: Enzo G. Castellari

1971

Thriller

Peter (Gianni Garko), som just raggat upp den lättfotade Anna (Giovanna Ralli), är på väg till sin farbrors villa för lite rajtan-tajtan. Han anar inte ett välkomnande av den beväpnade Quill (Julián Mateos) som brutit sig in i huset och håller dem i ett järngrepp. Snart står det dock klart att Quill bara är en hantlangare åt den verkligen skurken – Welt (Frank Wolff) som till varje pris vill hämnas på Peters farbror, som är domare, för en gammal oförrätt. Peter och Anna måste nu ta till alla tillgängliga medel för att överlista och framförallt överleva kvällen…

Det här är väl egentligen ingen giallo i vanlig mening. Den innehåller inget komplicerat mordmysterium och det finns således ingen direkt utredning och en okänd mördare saknas också. Däremot så saknas inte estetiken och faktum är att den här är helt klart en av de snyggaste filmerna jag har sett på länge. Vinklarna och kameraarbetet är innovativt och mycket intressant att titta på.

Det där låter som en bra början eller hur? Som om inte det vore nog är det faktiskt ganska spännande utan att man egentligen behöver undra någon gång hur saker och ting hänger ihop. Giovanna Ralli har ögon som få andra och varenda kvinna borde egentligen vara abnormt avundsjuk på henne. Jag vet inte om titeln syftar på hennes ögon eller inte, men de är i vart fall de enda som är värda att nämnas. Hon funkar också mycket bra som skådespelerska i sin roll som ska vara ganska sexig. Givetvis är det inget explicit för henne då hela skådespelarensemblen är riktigt trovärdig.

En berättarteknik som inte är helt ovanlig i genren används, nämligen nyttjandet av tillbaka blicka för att visa ett tidigare händelseförlopp. Dock är det inte frågan om att avslöja själva grunden till Welts hämnd begär utan snarare för att åskådliggöra vad som hänt innan han kom till huset för att hålla gisslan. Att han är ute efter papper som finns någonstans i huset och som, enligt hans plan, ska kunna användas till att visa att Peters farbror – domaren, är korrumperad är från början uppenbart. Detta skapar också en intressant relation till medhjälparen Quill, som bara är ute efter pengar.

Så vill du se en nervkittlande thriller, som jag inte riktigt tycker faller under epitetet giallo, där själva mysteriet inte handlar om en mordgåta utan snarare om en tidigare rättsprocess där någon anser sig ha blivit orättvist behandlad, ska du definitivt se denna. När det kommer omkring tycker jag nog förresten att etiketten ”terror” passar bättre in på filmen. Det är personer som hålls som gisslan och även om den inte är lika starkt stilistisk som några av de mest kända filmerna i genren (Rabid Dogs eller House on the Edge of the Park) eller att personerna inte tvingas till förnedring, vilket är brukligt, är det en av de bästa filmer jag har sett på ett bra tag nu!

Recension: Four Flies on Grey Velvet

Four Flies on Grey Velvet

Regi: Dario Argento

1971

Thriller

Rocktrummisen Roberto är förföljd av en mystisk man som han till slut väljer att konfrontera. Det uppstår handgemäng som slutar med att mannen dör för hand händer, eller rättare sagt för den kniv som plötsligt finns i hans händer. Långt upp i teatern där händelsen tagit rum finns det någon som tar kort på situationen. Roberto förbereder sig på en utpressningshistoria men inga krav kommer. Det verkar vara någon som är ute efter att plåga honom för att slutligen döda honom. Sanningen är lika hemsk som den är oväntad!

Läser man på baksidan av den här utgåvan från Studio S Entertainment får man reda på att det här är Argentofilmen ”ingen har sett”. Lyckligtvis har man satt det där påståendet inom citationstecken för naturligtvis finns det folk som har sett den här filmen före den här utgåvans existens. Dock är det, eller har varit tills helt nyligen, en mycket svårinförskaffad film som egentligen bara har funnits tillgänglig som bootleg under många år. Själv gjorde jag min bekantskap med den under en TV-sändning (TV4 om jag inte minns fel) för många år sedan. Jag har allt sedan dess idogt hävdat att det här är en av Mäster Argentos absolut bästa filmer! Om jag hade sett om den tidigare hade kanske min uppfattning ändrats, för det är visserligen sevärt men inte så mästerligt som mitt minne antydde.

Historien är ganska krystad, men det är å andra sidan inget ovanligt när det gäller gialli, den italienska form av thrillers som fångat en hel subkulturs intresse. Det är allt som oftast lösningar på mordmysterierna som ingen hade kunnat räkna med, det ingår liksom lite i kontexten. Vidare finns det inga direkt hisnande kameraåkningar a la Tenebre eller Opera men det är inte poängen heller. Det här är inte en överdådig film på något sätt och det är heller inte några direkt stiliserade blodsflöden heller.

Den är å andra sidan välspelad och innehåller kvinnlig fägring i form av Mimsy Farmer, men inga avklädda scener, inga bara bröst eller något annat som distraherar från historien. Och det är väl den slutsatsen man kan dra. Det här är en enkel film, utan några direkt störande element som kameraåkningar eller något annat spekulativt. Det är en uppvisning i minimalistisk filmskapande och det är faktiskt hur vackert som helst utan att behöva ta till sådana enkla publikfriande metoder.

Nu blir kanske inte filmen den mest spännande heller och misstankarna mot mördarens verkliga identitet är helt frånvarande. Det är inte filmens huvudsakliga mål att skapa spänning på det sättet. Målet är att berätta en historia som trovärdigt som möjligt och det tycker jag man lyckas bra med. Självklart är själva upplösningen väl långsökt men jag tror att man hade blivit besviken om det hade varit annorlunda.

Nu ser jag fram emot en utgåva av filmen som ännu färre har sett – The Five Days of Milan!

Recension: Case of the Scorpions Tail - 1971

Case of the Scorpions Tail

Regi: Sergio Martino

1971

Thriller

Lisa Baumer (Ida Gali) älskar med sin älskare och väcks senare på natten av att telefonen ringer. Rösten i andra änden säger att hennes make Kurt omkommit i en flygplansolycka. Då det bara är gifta på pappret och inte längre delar sitt liv med varandra blir hon lite förvånad över att bli informerad om att hon är förmånstagare till makens livförsäkring på 1 miljon dollar och att hon måste åka till Aten för att fixa till formaliteterna angående detta. När hon väl hämtat ut pengarna kontaktas hon av Kurts älskarinna Lara Florakis (Jaine Reynaud) som kräver en del av summan då hon påstår att Kurt tänkt ändra livförsäkringen med henne som förmånstagare men inte hunnit innan han dog. Lisa vägrar naturligtvis och mördas senare av en mördare med svarta handskar. Försäkringsbolagets utredare Peter Lynch (George Hilton) och brottplatsfotografen Cleo Dupont (Anita Strindberg) slår sig sedan ihop för att försöka utreda det mystiska mordet.

Det här är en ganska typisk giallorulle egentligen. Den är signerad Sergio Martino som var en mycket framstående italienskt filmskapare på 70-talet och är fortfarande egentligen. Hans namn har väl fått stå lite i skymundan för sådana storheter som Mario Bava Och Dario Argento men hans talang ligger inte långt efter dessa stora mästare.

Alla ingredienser finns med, allt från den, i princip, obligatoriska mördaren i svarta handskar till utredaren som är något annat än polis, i det här fallet försäkringsutredare. Den typiska musiken som här är skapad av Bruno Nicolai och som skapade mycket musik till de här filmerna under den här tiden. Bildspråket är tämligen italienskt och man känner helt klart igen den fokusering på ögon som kan anses vara speciellt tydlig i italiensk film. Närbilder och udda kameravinklar bidrar till att förhöja den spänning som kanske hade gått förlorad under filmens transportsträckor, dessutom innehåller ju titeln ett djur och detta har, kanske mer än något, kommit att förknippas med giallofilmen.

Något som är viktigt, förutom det som nämnts här ovan är hur själva dödsscenerna ser ut. Det är ofta det som hjälper eller stjälper en sån här film och här blir man sannerligen inte besviken. Det kanske inte är den mest kvantitativa filmen i det här avseendet men kvalitén är faktiskt svårslagen. Det är poetiskt vackra scener med härligt rött stilistiskt blod som rinner på rätt sätt.

Det är också viktigt att man verkligen rör till det för tittaren och inte låter denne räkna ut för mycket i förtid. Här lyckas man väl med detta och misstankar riktas mot än den ene än den andra och först i slutet när allt får sin förklaring trillar alla pusselbitarna på plats. Det kan kanske tyckas lite krystat men vi får inte glömma bort giallons ursprung, det var faktiskt ganska grafiska, gula (=Giallo på italienska) kioskdeckare och kioskdeckare har väl inte den allra bästa litterära statusen precis.

Gillar du giallorullar? Då gillar du även den här

Recension: Strip Nude for your Killer – 1975

En klassisk giallo om man frågar kännare av genren! Som titeln antyder är det också en hel del naket, sleaze och liknande i stora delar av filmen. Som ett fan av stilen har jag väl inget emot det egentligen men det känns lite som om man har lagt in nakenscener lite för sakens egen skull snarare än för att det tillför filmen något. Vackra kvinnokroppar i alla ära men om man försöker bygga en hel film kring det utan några mer djuplodade kvaliteter är man ute på hal is. Detta gör att jag inte tycker det här är en speciellt lyckad film trots att den är visuellt tilltalande, och då tänker jag inte enbart på kvinnlig färgring. För det är ju onekligen ofta så att skådespelare och handling är av underordnad betydelse i den här typen av film. Det finns estetiska kvaliteter som smäller högre helt enkelt, blodiga mordsekvenser inte minst! Här blir det dock lite väl tunt och jag är faktiskt ganska besviken om jag ska vara ärlig! 

4/10

Blood and Black Lace - 1964 - Mina starkaste rekommendationer!

Blood and Black Lace

Regi: Mario Bava

1964

Thriller

En ung kvinna blir brutalt mördad av en maskerad mördare. Det visar sig hon är en av modellerna i Baronessan Cristina (Eva Bartok) och Max’s (Cameron Mitchell) modehus och det är också där honom hittas både död och blodig nästa dag. Kommissarie Silvester (Thomas Reiner) påbörjar en utredning och förhör alla på modehuset som har en koppling till Isabella (Francesca Ungaro), som den döda modellen heter, och det är nästan alla det. Raden av misstänkta är i princip lika lång då alla tycks ha något att dölja. Snart hittar en annan model – Peggy (Mary Arden) dessutom Isabellas dagbok, som verkar vara mycket angelägna om att få lägga sina händer på, Kan den kanske avslöja mördarens identitet?

Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra den här med svenska Mannekäng i Rött, som definitivt har ett likartat upplägg och som kom några år tidigare. Båda utspelar till exempel sig i modevärlden där modeller mördas på löpande band. Men där Mannekäng i Rött kommer till korta, det vill säga när det gäller blodiga mordsekvenser, övertygar helt klart Blood and Black Lace. Naturligtvis kan man inte jämföra med moderna filmer där inälvor väller fram i parti och minut. Här handlar det istället om mycket smakfulla och ofantligt stilistiska blodsdroppar som rinner på rätt sätt och liknande. Det är mycket vackert, om nu framställda mord på film verkligen kan vara vackra!?

                                          

Det är också mycket vackra miljöer och imponerande mise-en-scène, i princip rakt igenom hela filmen. En rolig detalj är förresten en gungande skylt i filmens absoluta början vars rörelse återkopplas i slutskedet och på så sätt förstärker känslan av en medvetenhet hos regissören och som dessutom, med facit i hand, definierar början och slutet på ett fullständigt briljant sätt.

Skådespelarmässigt är det kanske inte lika övertygande, men det är å andra sidan svårt att göra sådana bedömningar oavsett om man ser filmen med det engelska ljudspåret eller det italienska. I vanlig ordning, när det gäller Italien från den här tiden, så dubbas det till höger och vänster och inget riktigt originalljud finns. En del skådisar är dubbade till engelska och andra till italienska beroende på vilken språkversion man väljer att titta på. Jag kan i och för sig tycka att det är en petitess i sammanhanget, man ser helt enkelt inte på en film av den visuella mästaren Mario Bava för det stora skådespeleriets skull. Det räcker att det funkar och är hyfsat trovärdigt, det behöver inte vara ekvilibristiskt på något sätt.

Självklart lägger jag därför mina starkaste rekommendationer bakom denna rulle, men det ska erkännas att jag inte var särskilt imponerad första gången jag såg den. Jag kan ju alltid skylla på att jag var trött eller på dåligt humör, men det känns bara som dåliga undanflykter. Sanningen är snarare den att jag inte har en aning om varför den inte föll mig på läppen redan då, den borde den verkligen ha gjort då den innehåller alla de visuella ingredienser jag håller som allra högst när det gäller filmskapande. Låt vara att den inte är riktigt lika vackert filmad som Hatchet for a Hooneymoon, lika blodig som A Bay of Blood eller lika gotisk som Black Sunday, men det är lite i dessa kombinationer storheten ligger. Det estetiska våldet som är så utmärkande för giallon som genre är i topp klass och säga vad man vill, det var faktiskt en banbrytande film som varje äkta filmfreak borde ha i sin samling, har du den inte borde du följaktligen skämmas!

Oasis of Fear -1971 - En kultrulle, men är den bra?

Det här var en ganska tråkig film på många sätt och vis faktiskt. Inte en giallo i konventionell mening och det är väl det som gör att jag inte gillar den lika mycket som jag kanske borde heller. Historien är lite smårörig och om man är lite trött när man ser filmen så är det inte helt självklart att man sätter ihop storyn på det sätt som det är meningen att den ska vara. Det är kanske en fördel också i och för sig, att filmen inte är helt enkel och presenterar sin handling på silverfat. Åskådaren ges tid att tänka lite själv och det är något som jag allt som oftast ha förespråkat i mina recensioner och omdömen! Lite kvinnobröst finns med men överlag är den inte överdrivet sleazy, vilket innebär, som jag ser det, att man antingen tagit i för lite eller för mycket. Handlingen i sig är väldigt sexanspelande men jag vet inte riktigt om filmen skulle tjäna på att bli mer sexuellt explicit eller inte. Hur som helst så fann jag filmen i slutändan vara godkänd men inte så mycket mer och jag ser inget direkt värde i att se om den igen, den typen av underhållningsvärde är nästan helt från varandra. Det skulle i och för sig vara en poäng om man inte förstod handlingen första gången, men inte annars. 

6/10

Recension: My Dear Killer

Det här visade sig vara en relativt stereotypisk giallo och det säger jag i ordets allra positivaste betydelse. Jag gillar i och för sig när man krånglar till det också men ibland är det förlösande med en struktur man känner till och har sett många gånger förr. Filmen har väl inte jättemycket avklädda kvinnokroppar i sig men sleaze är heller inte det jag först och främst förknippar giallo med. Det är snarare ett brott som begåtts och som försöker att klaras upp. Det blir en utredning där det finns alldeles för många som vet för mycket och likvideras en efter en på välkänt manér, dock innehåller filmen ett av de ovanligaste mordredskapen i filmhistorien – en grävskopa! Men även förutom detta tilltag fungerar filmen bra, att räkna ut mördaren är ingen idé och misstankar riktas förstås mot alla som överhuvudtaget skulle kunna tänkas ha möjlighet att utföra dåden. Överlag en spännande och stilistisk film som torde tilltala all med intresse för galli! 

7/10

Bay of Blood - 1971 - Urfadern till genren!

A Bay of Blood

Aka: Twitch of the Death Nerve, Reazione a Catena

Regi: Mario Bava

1971

Horror

Grevinnan Donati mördas men alla spår bekräftar bara polisens teori om självmord. Vad som sedan följer är dock en kavalkad av mord där alla tycks ha motiv till vartenda ett. Det finns naturliga motsättningar både mellan de bofasta invånarna och de profithungriga exploatörerna som vill förvandla viken till ett, enligt deras sätt att se det, paradis. Det enda sättet att rentvås och förflytta sig till de oskyldigas skara tycks vara att själv bli mördad och befolkningen krymper och krymper ju närmare sanningen man kommer.

Jag har vid tidigare tillfälle själv konstaterat att det här är, om inte den allra första slasherrullen, så åtminstone bra nära. Nu när jag ser den igen och har den i färskt minne kan jag också konstatera att den sniffar runt en hel del i gialloträsket också!

                          

Man kan väl dela upp slashergenren i två delar om man tillåter sig själv att generalisera en hel del. Först och främst har vi de filmer där mördaren är känd för oss – publiken, och utför sina dåd på ett sådant sätt att vi kan ta del av hela händelseförloppet. Sedan har vi också den typ som Bay of Blood tillhör, där mördaren förblir okänd och fokus inte ligger enbart på utstuderade mordsekvenser (även om dessa är mycket bra just i Bay of Blood), utan även på den spänning som skapas av att man inte vet riktigt hur det ligger till. Enligt mitt sätt att se det gör detta också att man flyttar horrorgenren ett par steg närmare thrillern och i slutändan får någon form av slasher och giallohybrid.

Fotot i Bay of Blood är mycket vackert och det är väl kanske det, tillsammans med den ovanligt, för sammanhanget, komplicerade plotten, som gör att filmen fungerar så bra. Man tillför en extra dimension och känslan av voyeurism är påtaglig i flera scener, framförallt i filmens första halva. Vändningarna i handlingen gör att just när man trodde att man visste hur allt låg till blir man varse om att man faktiskt hade helt fel. Jag såg förresten en gång någon som jämförde handlingen i Bay of Blood med den i vilken såpa som helst och det är faktiskt inte en så dum jämförelse. Intrigerna begränsar sig inte till det tvådimensionella berättande man är vad vid från andra slashers. Även de mest kända, Fredagen den Trettonde, Halloween etc. lyckas inte skapa så intressanta relationer bland hela rollbesättningen utan begränsar sig till skräcken mellan förövare och offer. Här kan vem som helst vara skyldig till vad som helst och det är också lite i denna struktur som gör att man med lätthet kan väva i giallogenren i det hela.

Men mordsekvenserna då? Jodå, även om man lyckats skapa en intrig som involverar alla personerna i handlingen och filmar det med ett mycket intressant bildspråk finns det utrymme för både rejält med våld och gore. Man blir mäkta imponerad av vad som faktiskt gick att åstadkomma 1971 och många av effekterna ser betydligt bättre ut än vad man är vad vid numera.

Ska man då dra någon form at slutsats av ovanstående så hamnar det väl i linje med att det här är en mycket viktig film i sammanhanget och om man räknar sig som ett fan av genren bör man skämmas om man inte sett den. Att den varit en inspirerande faktor för mången film och kan räknas som urfadern för genren.

En mycket bra och inspirerande film!

Recension: Case of the Bloody Iris

Det här är väl en relativt känd giallo, åtminstone i kretsar där sådana filmer är av högsta intresse. I vanlig ordning sätter filmen igång med ett spektakulärt (nåja) mord som sedan för handlingen vidare. Mördaren har dock inte svarta skinnhandskar som i stereotypen utan gulbeiga. Musiken är däremot mer typisk och tilltalande. Tyvärr är det lite för ospännande, lite för lite stilism och lite för mycket romantiska eller sensuella scener för min smak. Man tappar intresset efter ett tag och börjar intressera sig för vad man ska äta till frukost morgonen efter istället. Slutet har man rört till i vanlig ordning men utan den finess som oftast kantar genren. Nej, jag vill nog kalla mig aningen besviken efter att ha sett den här filmen. Det är inte en film jag ångrar att jag såg men det är heller inte gräddan av eliten. 

4/10 

Amer - 2009 - ett magnifikt bildspråk

Amer

Regi: Hélène Cattet, Bruno Forzani

2009

Thriller

Njutafilms

En tredelad löst sammanhängande historia om en flicka/kvinna som på olika sätt råkar ut för mystiska händelser. Redan som barn tycks hennes döda morfar förfölja henne och liknande händelser förföljer henne sedan genom livet. Allt med en touch av sexuell attraktion…

Jag slog upp det franska ordet ”amer” som utgör titeln av den här filmen med hjälp av en av Internets alla tjänster för ändamålet och kom fram till att det betyder ungefär ”bitter”. Det passar rätt bra med filmens kontext även om jag kanske inte kan förklara det i ord. Det är mer en sådan där känsla som man få ibland av bildspråket och musiken kombinerad. Det känns bittert helt enkelt.

Det är också en smula bittert, åtminstone för min personliga del, att jag inte uppskattade filmen mer än vad jag gjorde. Jag hade byggt upp otroliga förväntningar och tyvärr föll den lite platt. Man försöker sälja den som en giallo – en italiensk thriller, trots att den är fransk men det har jag verkligen inget emot. Jag anser inte att man måste följa terminologin strängt och det finns flera franska och spanska filmer som är mer giallo än de italienska ekvivalenterna.

Men jag kan inte få det till en giallo ändå, åtminstone inte i konventionell mening. Det finns visserligen mysterier längs vägen men ingen utpräglad röd tråd och definitivt inget mordmysterium som den mest stereotypiska giallon brukar ha. Den är däremot väldigt vackert filmad och det är där behållningen kommer in i bilden. Det är sexuellt insinuerat mest hela tiden. Nja, kanske inte precis i början av historien som handlar om flickan innan hon blir kvinna så att säga. Denna del påminde mig dock en smula om Mario Bavas antologi Black Sabbath, och då i synnerhet the Drop of Water. Men att jämföra den här med ett sådant mästerverk känns lite som ett helgerån, en skymf faktiskt. Det påminner men kommer ändå inte i närheten av intensiteten i Mario Bavas film.

Och däri ligger lite av problematiken med hela filmen. Den är tråkig och det är oerhört svårt att intressera sig för den. Allt krut tycks ha lagts på bildspråket (som är magnifikt) på bekostnad av ett intressant innehåll. Det är synd, för det fanns onekligen potential att skapa något klassiskt.

A Blade In The Dark - 1983 - Gillo av Lamberto bava

A Blade In The Dark

Aka: Casa con la scala nel buio, La

Regi: Lamberto Bava

1983

Thriller

Skrivet av Linda Snöberg

Bruno, (Andrea Occhipinti) en musikkompositör hyr ett stort ensligt hus för att skriva filmmusiken till en B skräckis åt sin vän Sandra (Anny Papa). Under arbetets gång stöter han först på en kvinna vid namn Katia (Valeria Cavalli) och lite senare en annan kvinna, Angela (Fabiola Toledo) som berätta att de kände kvinnan som bodde i hans hus innan. När kvinnorna sen försvinner, börjar han leta efter ledtrådar för att fastställa vad som kan ha hänt dem och vem som är ansvarig för deras försvinnande. Han upptäcker någonting mystiskt om en kvinna vid namn Linda. Mer och mer börjar folk runt omkring honom bli dödade. Kanske finns svaret i slutscenen i filmen som han arbetar på….

Den här giallofilmen kunde ha blivit betydligt bättre om det inte hade varit för den ofantligt dåliga dubbningen, vore ju bättre om de släppte den italienska versionen med textning till istället. A blade in the dark är en lågbudgetfilm som utspelar sig enbart i ett stort hus eller runt omkring huset. Filmmusiken är skönt effektfull och sätter tonen för filmen. Det förekommer också en del närbilder på ögon som är väldigt bra och förföljesescenenerna är underbart filmade, för att inte tala om väldigt spännande.

Den är ruggig, blodig och brutalt grafiskt vid en del tillfällen (badrumsscenen), men ibland lite tråkig också. Katt och råtta leken är absolut nervkittlande och Lamberto Bava fyllde även på med underbar atmosfär. Den är lite förutsägbar men det gör inte så mycket. Filmen är både knäpp och rolig och skrämmande på samma gång. Mördaren dödar sina offer med en smal pytte liten kniv. Filmen är dock inget mästerverk men rätt underhållande.

Filmen startar lite segt och har en del problem. Men som tur är bli filmen mer och mer spännande ju närmare slutet man kommer. Det tog ett tag för mig att bli fast i den. Våldet tar aldrig slut och knivens attacker är brutala trots att man nästan aldrig få se kniven gå igenom huden. Det är verkligen intressant och spännande när han försöker ta reda på vem mördaren är. Mördarens röst är så rolig och psykande på samma gång. Det chockerande slutet kommer att ha ditt blod pumpande och adrenalinet igång. A blade in the dark innehåller säkert alla klichéer som finns i skräckfilmer, här är en lista.

1. Offren agerar som offer från första stunden t.ex. det första offret bara väntar på att bli dödad, springer en stund därefter stannar och nästan väntar in mördaren.

2. Hjälten i filmen tar hand om problemet själv utan att be om hjälp trots att han hittar blod i huset och märker att han har haft inbrott o.s.v.

3. Det förekommer också lite naket, kliché är bara en understatement för denna film.

Sista analysen då: tekniskt talat så är filmen lite lam, men som en slasher/giallo/horror film är den otäck och väl värd att spendera tid på att se.