The Evil Dead - 1981 - Den mest klassiska av ALLA skräckfilmer!

The Evil Dead

Regi: Sam Raimi

1981

Horror

De fem vännerna Ash (Bruce Campbell), Cheryl (Ellen Sandweiss), Scott (Richard DeManincor), Linda (Betsy Parker) och Shelly (Theresa Tilly) är på väg mot en trevlig helg i en liten stuga långt ute i ödemarken. Väl där upptäcker de några mystiska föremål i källaren som de först inte tar riktigt på allvar, en gammal bok med konstiga tecken och en lustig pärm och bredvid den en åldrad rullbandspelare. Utan att tänka mer på den saken sätter de sig ned och lyssnar på vad mannen på bandet har att säga. Han talar om uråldriga demoner som besätter människokroppen och hur besvärjelserna i boken väcker dem till liv. Först tror inte ungdomarna så mycket på det men efter hand som de, en efter en blir besatta, inser de snart att det inte är någon lek längre…

Finns det någon skräckfilm med en budget av ett frimärkes storlek som nått total kultstatus världen över så är det sannerligen den här filmen. När man ser filmen är det heller inte svårt att förstå varför. En film av den här typen är generellt sett inte i närheten av att vara så här kvalitativ och oftast skulle det rent effektmässig bli ett rent fiasko.

Det som skiljer den här från mängden är framförallt sättet den är filmad på. Det märks att filmens regissör Sam Raimi vet vad han sysslar med och han redan vid den här tiden hade en osedvanlig talang och blick för visuella kameraåkningar och voyeurismiska iakttagelser fångade av kameralinsen. Hans framgång på senare år med Spidermanfilmerna kan väl storleksmässigt närmast liknas vid Peter Jacksons Lord of the Ring succéer om än kanske inte i samma omfattning.

I brist på bättre ord skulle jag faktiskt vilja påstå, att trots filmens egentligen ganska knappa handling, är det faktiskt väldigt spännande! Man drar ut på händelseförloppet och med hjälp av skicklig klippning åstadkommer man en fängslande berättelse. Att man inte personifierar ondskan på något annat sätt än genom att iaktta de besatta människorna hjälper helt klart upp det hela och man klarar sig därigenom från att förlöjliga demonerna.

Men inte bara skräckdelen i filmen funkar ypperligt. Som tidigare nämnts är kameraarbetet en av filmens största tillgångar men även en del manusdetaljer är fullständigt brillianta! Som när Ash och Linda tittar på varandra växelvis när den andra blundar. Det är svårt att förklara för den som inte sett filmen men ha det i åtanke om du planerar att göra din första bekantskap med filmen inom kort.

Självklart är skådespelarna inte av kalibern oscarsmaterial men jämför man med liknande filmer i samma budgetklass kan man konstatera en klar skillnad. Det är trovärdigt och även om det inte är filmens huvudsakliga tillgång skadar det absolut inte. Gore och sminkjobb är i stort sett delikat utfört och tillsammans med en del andra effekter bidrar det helt enkelt till filmens kultstatus.

Det är bara en sak som stör mig lite angående filmens specialeffekter, dock inte tillräckligt mycket för att jag ska plocka ned filmen från dess guldpedistal och sluta med att tillbe den varje dag. Utan att gå in i detalj vad som händer (för de läsare som mot förmodan inte sett filmen) ser det ut som om man använt sig av modellera i några få scener och det var kanske inte den snyggaste lösningen.

Köp filmen – NU!

Emanuelle in America - 1977 - D'Amatos kanske bästa film!

Emanuelle in America

Regi: Joe D’Amato

1977

Drama/Horror

I jakten på en bra story färdas Emanuelle (Laura Gemser) från plats till plats med sin gömda kamera, alltid redo att ta en avslöjande bild. Det är en resa som präglas av hennes erotiska lust och låter henne till exempel rekryteras i ett modernt harem. Den låter henne också se vilka orgier som egentligen försiggår bakom de diplomatiska dörrarna när det bjuds på festligheter eller vilka perversa böjelser snuskigt rika kvinnor betalar ofantliga summor för att få uppleva på en manlig bordell. På grund av dessa erfarenheter snubblar också Emanuelle över snuff, ett ohyggligt våld av kidnappade kvinnor som torteras och filmas för åskådarens nöjes skull.

Jag hade väl egentligen inga speciella förväntningar på den här sleaze-klassikern men den visade sig vara riktigt bra på många sätt och vis. Den har visserligen en handling som är ganska tunn och man använder inte särskilt stora ursäkter för att ta första bästa tillfälle i akt och visa lite naket. Eftersom det är Joe D’Amato (Aristide Massaccesi) som står för regin kommer detta grepp inte särskilt oväntat och den som ger sig till tåls får också sitt lystmäte tillfredsställt med en smula fellatio, samt några få klipp penetration. Den som inte gillar detta kan i princip titta bort för de allra mest utstuderade sexscenerna. Självklart försöker också D’Amato att chocka, eller åtminstone få oss att tappa hakan av förundran inför perversiteterna, detta sker tämligen isolerat med en scen där en kvinna smeker könsorganet på en häst. Tämligen osmakligt, men med en viss effekt skulle jag vilja påstå. Det blir också någon slags symbolism för dekadans och människovärden. Allt kan verkligen köpas för pengar – eller? Således en viktig ingrediens i filmen.

                     

Tyvärr får man som vanligt inte se Laura Gemser i några utstuderade sexscener. Men det är kanske tur förresten, det skulle kanske innebära att hennes skönhet befläckades och att mystiken kring hennes agerade försvann. Hon är sagolikt vacker och helt klart i klass med både klassiska skönheter som Marilyn Monroe och en av mina personliga skönhetsdrottningar – Carolyn Jones. Hon agerar med finess och hela tiden har hon en erotisk aura över sig. Man kan skämtsamt läsa lite varstans på nätet att en film höjer sig ett par betygsnäpp bara för att hon visar brösten. Det är väl inte riktigt sant enligt mitt sätt att se det, men visst passar hon ypperligt i rollen och det är ju faktiskt en ganska sleazy film!

Men sex är inte allt den här filmen kan stoltsera med. Det innehåller också makalöst utstuderat våld i form av några riktigt groteska tortyrscener. Jag finner dem mycket välgjorda och, hur osmakligt det än kan låta, erotisk laddade. Inte för att de hetsar upp mig, utan snarare för att filmens design får det att framstå på det viset. D’Amato tar ut svängarna och lyckas verkligen beröra den här gången. Han fokuserar på ett av filmskapandets stora tabun – sex + våld, och det kan jag inte låta bli att beundra. Sadismen är påtaglig och motbjudande och bara tanken på att någon skulle bli sexuellt upphetsad av tortyren är sannerligen kontroversiellt. D’Amato bör få en lika stor eloge som den mer ansedde David Cronenberg fick för sin film Crash som innehöll liknande teman.  

Något som också förstärker upplevelsen är Emanueles notoriska fotograferande. Det känns visserligen lite tjatigt utfört, man zoomar in på hennes lilla dolda kamera och hon trycker på något som kanske liknar en knapp varje gång, men det innebär samtidigt att hon får personifiera filmens åskådare och således känner man sig mera voyeuristiskt deltagande och med det i åtanke är det här är en av de starkaste filmer jag har sett och jag rekommenderar den mer än gärna för den som vill utmana sig själv.

En av D’Amatos absolut bästa och starkaste rullar!

10/10