Recension: The Chronicles of Narnia: Prince Caspian - 2008

Jag nämner kommande filmer i texten, filmer som numera redan har existerat i några år. Detta beror förstås på att det var flera år sedan recensionen skrevs...

The Chronicles of Narnia: Prince Caspian

Regi: Andrew Adamson

2008

Fantasy/Action

Peter, Susan, Edmond och Lucy (William Mosely, Anna Poplewell, Skandar Keynes och Georgie Henley) befinner på en tunnelbanestation när väggarna plötsligt börjar rämna, texten ”the Strand” bakom dem faller i småbitar och porten till en annan värld öppnar sig. Instinktivt vet de var de har hamnat då de tidigare erfarit resor mellan vår värld och landet Narnia. Orsaken till den plötsliga förflyttningen är dem dock okänd. Senare får de veta att det är Drottning Susans magiska horn som än en gång fört dem in i äventyret och att det är Prince Caspian, den blivande Kungen av Narnia som kallat på dem genom att blåsa i detsamma. Det råder kaos i landet och inre konspirerande makter vill hindra Talmariten Caspian från att nå tronen. Saker och ting har nämligen förändrats på det år som har gått sedan syskonskaran senast befann sig i händelsernas centrum. Ett år i den verkliga världen motsvarar här trettonhundra år i Narnia och även om Narnianerna inte glömt bort legenderna är det just det syskonen nu har blivit – sägner från en svunnen tid.

Egentligen har det inte hänt så mycket sedan förra filmen, den om Häxan och Lejonet. De fyra sönerna och döttrarna av Adam och Eva hamnar mitt i ett äventyr de egentligen inte vet någonting om (ok, lite erfarenhet av sitt förra äventyr har de väl), samlar ihop alla möjliga varelser såsom Kentaurer, Spinxar, Fauner och allt möjligt annat som jag inte ens vet namnet på och går till strid mot den elaka kungen. Vägen dit är naturligtvis kantad av äventyr och olika specialeffekter, dessa ser ganska bra ut även om det naturligtvis ska mycket till för att få de animerade djuren att se helt trovärdiga ut.

Men filmen bygger lyckligtvis inte helt på specialeffekter, det finns också gott om sentimentala bitar som jag tycker passar ganska bra in i produktionen. Man känner med en del av de varelser som faller offer i stridigheterna eftersom de så osjälviskt offra både liv och lem för en större sak – friheten! Det är väl också detta som är lite av själva sensmoralen i filmen, det är kristna värderingar om att alla ska kunna leva i fred och harmoni med varandra. Samtidigt måste man väl också dra paralleller till olika naturfolk som har naturen som religion då allting i Narnia verkligen är levande, allt från träden till vattnet. Det finns också ett underliggande budskap om att det hela skulle vara rena fantasier hopfantiserade av syskonen, då det insinueras vid några tillfällen att de äldre av syskonen inte kan se vissa saker som de yngre fortfarande har fantasi nog för.

Så har vi Aslan, detta mystiska Lejon som på något sätt inte passar riktigt in i historien. Likheter med en allsmäktig Gud är inte alltför långsökta då han verkligen tycks sitta inne med alla de visa svaren och ha makt att styra alla de andra varelserna. Dessutom, om jag minns rätt får man ingen egentlig förklaring tills hans existens i förra filmen. ”Han har funnits sedan begynnelsen”, eller ”han kommer från ett rike bortom haven” eller något sånt. Vem vet, man kanske får svar i de kommande filmerna The Voyage of the Dawn Trader eller The Silver Chair. Personligen hoppas jag också på att man tar tag i saken och äntligen filmatiserar den första delen av berättelsen - The Magician's Nephew, där man enligt uppgift ska få en hel del bakgrundshistoria till varför saker och ting blev som de blev.

Hur som helst är det här ett underhållande familjeäventyr även om de allra minsta kanske bör undvika den på grund av att det trots allt förekommer en del våld som kan vara svårt att greppa om man är alltför ung.

Kirk Douglas och Johnny Cash i västernfilmen GUNFIGHT - 1971

A Gunfight

Regi: Lemont Johnson

1971

Western

Will Tenneray (Kirk Douglas) är en gammal revolverman som slagit sig ner i en liten stad. Han njuter numera av livet och vill inte återvända till sitt gamla liv. Han får betalt för att gå på saloonen eftersom man menar att hans närvaro ökar de övrigas benägenhet att köpa sprit. Folk runt omkring känner sig helt enkelt trygga när han är i närheten; hans rykte är obefläckat. Men så kommer en annan ökänd revolverman – Abe Cross (Johnny Cash) till stan och allt är inte lika fridfullt längre. Det finns en rivalitet mellan den trots att de inte finns erkänna det för varandra (eller sig själva). Ingen av dem har särskilt stor lust att utmana och döda den andre men tillsammans kommer de på en plan för att tjäna pengar. De ska ta inträde till duellen och den som lever får ta med sig pengarna därifrån…

Till en början tycker jag egentligen att filmen är ganska trälig. Den utmanar mig inte och livet i en västernstad har väl beskrivits med mer värdighet än så här. Det är inte som en en gammal film med John Wayne och det är verkligen inte som i en gammal spaghettiwestern heller. Det är helt enkelt ganska tråkigt. Kirk Douglas imponerar inte utan bara går runt och ”är” tycker jag. Det är väl förvisso det han ska göra kanske men det griper inte tag i mig. Faktum är att när Johnny Cash dyker in i handlingen efter några minuter spelar han skjortan av Kirk Douglas! Åtminstone när det gäller karisma. Kanske spelar han inte utan bara är som han är, men det bryr jag mig inte om. Den mest karismatiske av de två är utan vidare Johnny Cash!

Båda två har de ett förflutet i bagaget. Ingen av dem vill utmana den andre och de verkar till och med bli ganska bra vänner under den tid de vistas i staden, och planerar tillsammans. Det är detta förflutna, som till mångt och mycket förblir dolt för oss tittare, som är mycket av filmens behållning. Man får liksom tränga in under skalet på dem och gissa sig till vad de egentligen känner inför situationen. Inget sägs rakt ut utan det blir till att läsa mellan raderna. Naturligtvis innebär detta att historien kommer att se helt annorlunda ut för dig än för mig. Man får själv dra sina egna slutsatser helt enkelt.

Kirk Douglas och Johnny Cash poserar framför kameran.

Jag gillar det men samtidigt så berättas filmen i en lite väl långsamt tempo. Den kommer liksom aldrig till skott [ursäkta ordvitsen]. Den maler och maler på men kommer inte någon vart. Jag fascineras av Johnny Cash och jag fascineras av det sätt som hans rollkaraktär är skriven. Tänk er själva, en hårdbarkad revolverman som skulle kunna utmana vem som helst som samtidigt är så ärlig att han aldrig skulle lura någon på pengar, inte i kortspel och inte vid hästaffärer och inte när det gäller ammunition heller. Det blir något av en paradox om man jämför med den gamla stereotypen där det är hjälten som är den gode och skurken som är den onde. Här har vi istället en film med två duellanter där ingen av dem egentligen kan ta den onda sidan. Det finns möjligen en kvasihjälte – Kirk Douglas, men skärskådarman det hela är det kanske han som är mer korrupt än ”skurken”.

En trevlig och lite annorlunda western där utfallet av mandomsprovet är oklart in i det sista.

6/10