SS Camp 5: Women’s Hell - 1977 - Sexuell lusta och naziploitation

SS Camp 5: Women’s Hell

Aka: SS Lager 5: L'inferno delle donne

Regi: Sergio Garrone

1977

Drama

En ny omgång kvinnliga fångar anländer till nazisternas experimentläger nummer 5. De vackraste och mest attraktiva väljs genast ut för att ingå i den interna bordell som drivs inom området och som ska underhålla de tyska soldaterna och officerarna. De, som enligt urvalsprincipen, inte duger till prostitution blir istället föremål för diverse experiment med målet att effektivt kunna behandla brännskador på de tyska soldaterna. Det är en smärtsam process som innebär höga förluster av råmaterial, dvs. färska fångar. Experimenten fortsätter dock under förevändningen att arbete är värt alla förlusten om man så bara kan bota en enda tysk soldat…  

                                       

Det ligger väl nära till hands att jämföra den här filmen med samme regissörs tidigare alster – SS Experiment Love Camp från året innan. Eller ja... det råder väl delade meningar om den saken. Enligt vissa uppgifter spelades de in direkt efter varandra, medan andra hävdar att de faktiskt spelades in samtidigt! Hur det än är med den saken kan man konstatera att det faktiskt, i väldigt stor utsträckning, handlar om samma skådespelare i de väsentligaste rollerna. Detta innebär dock inte med nödvändighet att de spelar samma typ av roll här, även om det i flertalet fall förhåller sig just på det viset. Vidare är det i stort sett samma miljöer som används vilket får mig att tro att Sergio Garrone, på samma sätt som den ökände Jess Franco, passade på att göra ytterligare en film när han ändå hade åtgång till rekvisitan och skådespelarna, och var på plats helt enkelt.

Men hur lika är då filmerna? De är ganska lika på många sätt, men ändå olika. Den här är mycket allvarligare till sin natur och även om det givetvis förekommer en hel del sex i den här också, tuttar och vildvuxna buskar, blir det aldrig lika lättsamt som i föregångaren. Det finns också ett par episoder i filmen som verkligen rycker tag i tittaren och som faktiskt har något att säga, det är inte ren exploitation rakt igenom utan ett budskap finns att hitta. Detta handlar framförallt om två gånger, dels i en scen där man använder sig av autentiska bilder från andra världskrigets koncentrationsläger, i samband med detta gör man också en synnerligen osmaklig uträkning av vad varje fånge är värd i pengar om man utgår från en medellivslängd på cirka nio månader. Det andra tillfället låter vänta på sig men visar sig vara en ytterst värdig avslutning på filmen och konstaterar att vi ska visa vördnad för de som gav sitt liv för att upplysa framtiden om vad som egentligen försiggick i lägren.

Det är också mer fokusering på vidriga experiment här, visserligen kan man tycka att man kunde ha tagit ut svängarna och varit mer innovativ, men att skapa vidrigheter för vidrigheternas egen skull kanske inte är rätt väg att gå i en film som denna? Dock lyckas man få det att krypa längs ryggraden under filmens starkaste tortyrscener. Dessa har alltså inget med något experiment att göra utan för att dra ur fångarna sanningen och för att avslöja sina medfångars ”brott”.

Något som jag finner ovanligt är dock, utan att på något sätt påstå mig vara någon expert på nazisploitaionrullar, är att nazisterna inte framställs på något speciellt förnedrande sätt när det gäller det sexuella. Detta om inte själva förnedringen består i att Överste Strasser (Georgia Serione) förälskar sig i den färgade kvinnan Alina (Rita Manna) som utifrån hans synvinkel sett torde vara av en betydligt lägre stående klass än hans egna ariska ras.

Lite grejor införskaffade!

Inget ohyggligt annorlunda kanske men det är ett allmänt känt faktum att jag införskaffat mycket mer än vad jag hinner med att se och skriva om. Jag prioriterar recensions-ex från distributörer och produktionsbolag förstås men ändå kan jag inte riktigt låta bli att utöka samlandet. Jag är väl manisk antar jag...

Swedish Wildcats - 1972 - Av regissören till Fäbodjäntan!

Swedish Wildcats

Aka: Every Afternoon

Regi: Joseph Sarno

1972

Drama/Erotik

Margaretha (Diana Dors) driver en framgångsrik bordell i Köpenhamn. Hon har många flickor under sitt tak, men speciellt framgångsrika är de svenska systrarna Susanna (Cia Löwgren) och Karin (Solveig Andersson) som är omåttligt populära bland gästerna. De är på många sätt varandras motpoler och Karin visar mer öppet sin avsky mot sig själv och vad hon håller på med än sin syster Susanna. Hon drömmer sig å andra sidan bort med fantasier när hon varje dag går till parken för att mata fåglarna och för att fly vardagens tristess. Där träffar hon en man – Peter Borg (Peder Kinberg) som påstår sig vara testpilot och som hon förälskar sig i. Hon själv, å andra sidan, påstår sig vara en balettdansös vis namn Natasha. Ska deras kärlek hålla för ett ömsesidigt avslöjande av sanningen eller är det dömt att misslyckas redan på förhand?

Premisserna låter lite väl billiga i mina öron och det känns verkligen som om det här är en i raden av filmer som bara vill exploatera kvinnokroppen till varje pris. Men trots att det är Joseph Sarno (Lifterskan, Baby Love, Fäbodjäntan) så håller sig filmen helt klart inom ramarna. Det blir aldrig pornografiskt på något sätt och faktiskt ganska smakfullt framställt.

                                           

Innovation saknas inte heller och den kroppsmålning flickorna initialt presenteras med är faktiskt smått fantastisk! Vi ser, förutom de två svenska systrarna som tigrar, en svart panter, en leopard och en zebramålad flicka. Leoparden spelas förresten av Christina Lindberg som jag verkligen älskade i Thriller – En Grym Film. StudioS Entertainment har givit ut fler filmer med henne i större roller än den här, för det är inte särskilt mycket hon medverkar, men jag har inte sett så mycket med henne faktiskt.

Den stora rollen spelas förstås av Cia Löwgren och hon gör ett ganska bra jobb. Det är klart att det inte är frågan om några ekvilibristiska utsvävningar, men jag tycker det funkar ganska bra. Dessutom är hon snygg att titta på och det är ju alltid ett plus när det gäller sexploitationrullar som den här.

Själva konfrontationen mellan Susanne och Peter är förstås ofrånkomlig och den blir inte mindre uppenbar när det visar sig att han arbetar tillsammans med en av bordellens stamkunder. En riktigt sadistisk och självupptagen man som också åtrår Susanne och som dessutom visar sig syssla med olagligheter som Peter nyligen har avslöjat. Att skrämma honom till tystnad genom att hota honom med att skada Susanne – eller Natasha som han känner henne som är såklart ett säkert kort.

Allt som allt klart mycket bättre än vad jag hade förväntat mig. En film som både behandlar kärleken samtidigt som den exploaterar temat. De sadistiska scener som finns i filmen, och som man mer eller mindre skryter med på omslaget, är ganska mesiga om man ska vara helt ärlig. Men samtidigt ska man komma ihåg att filmen gjordes redan 1972 när synen på dessa ting kanske inte var riktigt lika liberal som den är i dag!