Recension: Immortals – 2011 – Grekisk mytologi med en twist!

Regi: Tarsam Singh

2011

Fantasy/Action

För eoner sedan utkämpades ett krig mellan Gudarna och titanerna. De senare fördrevs och Gudarna, med Zeus i spetsen stod som segrare. Den mäktiga pilbågen Epirus försvann och har sedan dess varit försvunnen. Legenden säger att den som använder bågen får makten över alla andra. Nu är den makthungrige Kung Hypeiron på jakt efter den och får han den i sin hand kommer det att betyda att han släpper de fängslade Titanerna fria. Det blir i så fall ett krig mellan de gamla Gudarna och Titanerna som hittills varit oskådat. Det enda hoppet står nu till Theseus som Zeus har valt ut och i hemlighet ledsagat för uppgiften. Ska det räcka eller kommer helvetet att bryta ut?

Kan man någon om grekisk mytologi brukar man kunna ta till sig filmerna som behandlar ämnet på ett bättre sätt. Glöm det! Här det så löst baserat på de gamla sagorna att bara det allra nödvändigaste stämmer överens med det man trodde att man visste! Det är en spektakulärt visuell film och jag måste erkänna att jag inte riktigt var beredd på vad jag skulle få se. Jag hade väntat mig en dussinfilm i stil med Centurion eller Valhalla Rising. Det är väl själva omslagsbilden som luras antar jag.

Jag har inte sett något annat av regissören Tarsem Singh, förutom debuten The Cell, som jag minns som helt ok. Det var länge sedan jag såg den och det har blivit en hel del filmer sedan dess så mitt minne är inte klockrent. Men jag gillar det här! Det ser storslaget ut utan att vara episkt skulle man kunna säga. Det vill säga att miljöerna är kraftigt begränsade men det som finns är fortfarande imponerande!

Mytologin ska man som sagt ta med en nypa salt, men det där med stridigheter med Titanerna känner man i alla fall igen. I min värld, som gärna vill skryta med att jag kan någon om de mytologiska förutsättningarna, var det föregångarna – eller föräldrarna – till de som senare skulle etablera sig som gudar på Olympos, Gudarnas berg. Här är det väl inte riktigt så, men det är snyggt och det är väl det som räknas i första hand i den här filmen.

Det är mycket datoranimerade scener tvärs igenom hela filmen. Tittar man på extramaterialet får vi veta att man har använt sig av någon ny metod för att kunna generera scener i realtid för skådespelarna att studera, till skillnad från andra filmer när man har animerat in allting i efterhand. Man menar på att det här ger en ökad kvalitet eftersom man nu kan ha större medvetenhet på vad det egentligen är man gör, man behöver inte längre tänka sig vad som komma skall, det finns redan så att säga. Jag kan inte riktig förklara det där märker jag…

Jag har inget emot skådespelarna, ingen av dem, och det är trots allt en del väldigt udda karaktäriseringar. Man får ta det för vad det är och vara nöjd med att man även hittar storheter som Mickey Rourke och John Hurt i rollistan. Historien i sig kan väl sägas vara lite tvådimensionell kanske men å andra sidan verkar det som att regissören hade lite serietidningskänsla i åtanke.

7/10

Cityakuten – ER – Still going strong

Det var inte länge sedan jag konstaterade att jag äntligen hade förstått grejen med Cityakuten och att jag hade införskaffat flera säsongen av den. Nu har jag kommit en liten bit på väg, det är väl tredje disken jag är inne på tror jag. Alla avsnitt är inte superemotionella, det har varit några stycken nu där inte en enda fuktig ögonvrå har siktats men det senaste, som jag såg ikväll – Blizzard, var nog det finaste på länge. Man hade lyckats att blanda ihop kaoset av en trafikolycka med rörande karaktärsutveckling. Själva essensen av serien handlar onekligen om medlidande men även om empati och vänskap.

Så här 10 avsnitt in i serien framstår fortfarande karaktärerna som oerhört dedicerade men framförallt mänskliga. De begår samma misstag som du och jag skulle göra och de lyckas inte alltid med sina uppgifter. Men när de misslyckas – man kan inte rädda livet på alla patienter, så är det bara, så finns de där för att stötta varandra. En utmärkt serie som jag inte har tröttnat på än i alla fall!

Det här är tamefan ännu billigare!

Jag ska själv investera i Blurayboxen! Jag menar 199 spänn för samtliga Harry Potter på blu-ray måste vara långt under ”tjuvapris”.

Halva priset!

Jag ramlade över en slump över det här erbjudandet, det måste betraktas som mycket bra och om man inte har boxen sedan tidigare är det väl i det närmaste brottsligt att inte införskaffa den! Endast 299 spänn!!

Sagan om Ringen

Recension: Shutter Island - 2010

Shutter Island

Regi: Martin Scorsese

2010

Thriller

Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans partner Chuck (Mark Ruffalo) anländer till en ö där inget annat än en mentalinstitution finns. De är federala sheriffer och där för att utreda ett mystisk försvinnande av en patient. Patienten har på ett mystiskt sätt tagit sig ut från sin låsta cell utan att ha lämnat ett enda spår efter sig. Efter att ha undersökt rummet hittar dock Daniels en lapp med ett mystiskt meddelande på som han genast sätter i samband med aktiviteterna på ön. Han blir mer och mer övertygad om att allt inte står rätt till och är fast besluten att avslöja anläggningens mörka baksida. I hans väg står Dr. Cawley (Ben Kingsley) och Dr. Naehring (Max Von Sydow) som uppenbarligen döljer vital information för hans utredning! Men vad är det egentligen som försiggår? Är sanningen så obehaglig att det är bättre att blunda för den?

Jag har hört mycket gott om den här filmen men jag hade helt missat vem som hade gjort den eller vilka som medverkade. Leonardo DiCaprio tillhör väl inte mina stora favoriter men han brukar lyckas vara riktigt bra och det här är inget undantag. Man känner genast igen Scorsese i filmen även om man inte vet om hans inblandning före och det är väl lite kul kanske. Jag beundrar filmskapare som har en så pass egen stil att man kan säga vem som gjort filmen bara genom att titta på den! Men det stora lyftet är det Ben Kingsley som står för, han är alltid fantastiskt och jag har aldrig sett honom göra en roll sämre än riktigt bra! Måhända har jag förträngt det i så fall.

Hur som helst så greppar filmen tag i åskådaren redan från början och det dröjer inte länge innan man inser att något inte står riktigt rätt till på mentalanstalten. Riktigt vad är däremot inte lika lätt att sätta fingret på! Allt eftersom filmen går formuleras dock olika teorier i huvudet och om man har ett någorlunda stort referensförråd av sedda filmer blir man kanske inte jätteförvånad över de vändningar filmen tar. Det är dock intressant att man inte riktigt vet vilken väg filmen kommer att ta och ända fram till själva upplösningen är det inte fastslagit vilken av teorierna som man har formulerat som kommer att visa sig vara den rätta. Man blir alltså inte jätteöverraskas av slutet men vägen dit är mycket spännande och välgjord!

Manuset är filmens starkaste tillgång. Alla vändningar och vridningar som både kan tolkas som psykologiska diagnoser eller som en del av konspirationen är mycket intressanta och som åskådare vänder och vrider man på varenda del och ser båda sidor av historien. Men även skådespelarensemblen är som sagt bra och även om inte alla har som karisma som Ben Kingsley är det ingen som utmärker sig som sämre än någon annan. Det skulle väl förresten en regissör av Martin Scorseses kaliber aldrig tillåta. Man märker också att skådespeleriet förändrar sig en liten smula beroende på hur man gestaltar historien. Om man ser det genom galenskapens ögon eller inte. Det är svårt att förklara utan att avslöja vitala delar av filmens upplösning.

Hur som helst är jag glad att jag såg filmen och även om upplösningen som sagt inte blev någon jätteöverraskning är det ett gediget hantverk som hållet hela vägen fram. Har man inte sett så mycket inom samma typ av film kanske man rent av kan bli överraskad! För mig drog dock slutet ned upplevelsen en liten liten smula…

Det är knappt ens jag orkar kommentera detta…

För mig känns det lite som att det är ett sätt att söka uppmärksamhet men vem vet, det kanske verkligen är så som aftonbladet beskrivet det. Läser man lite mellan raderna kan man lätt få intrycket att Bruce Willis och Sylvester Stallone inte riktigt drar åt samma håll. Dock kan man konstatera att Harrison Ford vore en frisk fläkt i Expendables 3 eller vilken annan film som helst för den delen!

Recension: Seed - 2007

Seed

Regi: Uwe Boll

2007

Horror

Max Seed ska avrättas, problemet är att den elektriska stol som han ska avrättas i sedan länge är uttjänad och i stort behov av att bytas ut. Den levererar helt enkelt inte det som krävs för att avrättningen ska bli effektiv. Begäran om detta avslås dock från högre ort och avrättningen måste genomföras. Enligt lagen måste den som fortfarande lever efter tre försök dock friges vilket gör att de inblandade, men fängelsedirektören i spetsen får kalla fötter och istället dödförklarar Seed efter två försök och begraver honom levande…

De inledande scenerna i filmen är något av det allra starkaste man kan skåda på film, nämligen genuina bilder av djurplågeri, som enligt min uppfattning finns till för att belysa de grymheter människan är kapabel till att utföra. Det är inget trevligt att titta på, men har ändå en poäng för filmens fortsatta utveckling. Dessutom luras hjärnan kanske att tro att det som följer också är mer verkligt än vad det egentligen är. Helt klart är i alla fall att filmen har en ovanlig spänning som inte är allt för vanlig att finna i filmer av den här typen.

                                                    

Vilken typ av film det handlar om är dock inte helt självklart. Till en början handlar det om sökande efter en seriemördare, som mördar sina offer på ett bestialiskt och mycket sadistiskt sätt – svälter ihjäl dem framför en kamera som fångar upp hela händelseförloppet. Sedan blir det mer fråga om en regelrätt slasher där mordsekvenserna faktiskt är ganska blodiga, ett par av dem är också riktigt överraskande och spektakulära!

Det speciella med den här filmen är kanske dess berättarteknik, som inte berättar historien rent linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka i handlingen a la Tarantino. Det finns väl både för- och nackdelar med detta men jag anser att fördelarna här överskugga de mindre positiva sidorna. Visst påverkar det förståelsen för vad som verkligen händer negativt, och det tenderar att bli en smula rörigt, men å andra sidan är det en spänningshöjare att inte riktigt veta vilket håll filmen ska vända åt nästa gång.

Till skillnad från många av Uwe Bolls andra filmer (som de flesta verkar sky som pesten) så är den här inte baserad på något spel och det är kanske detta som gör att den tilltalar mig betydligt mer än vad hans filmer brukar göra. Det är mindre action än vad man är vad vid och, som jag tidigare nämnde, en bra spänning, vilket är precis vad man är ute efter i en film som denna!

Rekommenderas helt klart både för den som är ute efter en riktigt bra neo-slasher och för den som finner seriemördarfilmer underhållande. Dessutom har den ett riktigt rått slut som man inte vill missa!