Recension: Show White and the Huntsman - 2012

Show White and the Huntsman

Regi: Rupert Sanders

2012

Äventyr/Fantasy

Spegel Spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är säger den onda drottningen som har tagit riket i besittning. Hon har sedan många år dödat kungen och sitter nu ensam på tronen. Hennes makt är stor och det säga att det inte går att besegra henne. I ett slottstorn har hon spärrat in kungens enda dotter – Snövit. Men i samband med att drottningen ställer den ödesdigra frågan till spegeln lyckas hon rymma. Hon är fagrast i landet och drottningen behöver hennes hjärta för att uppnå evigt liv. Hon måste finnas till varje pris!

Ja, någonstans i bakgrunden finns förstås den klassiska sagan. Det är inte svårt att hitta parallellerna och det bör väl inte vara svårt heller. Men för att få det till en äventyrsfilm måste man förstås ta sig vissa friheter, till exempel att Snövit irrar omkring i en mörk förtrollad skog förföljd av den onda Drottningens män. Hon kommer också till älvornas skog som är betydligt fridfullare och hon träffar förstås på dvärgarna…

Jag tycker dock att allt det där egentligen är svepskäl för att överhuvudtaget göra filmen. Man hade inte behövt att blanda in sagan alls och bara gjort en fristående äventyrs/fantasyfilm. Det hade kunnat fungera minst lika bra! Det som inte tillhör den klassiska sagan varken förvillar eller förstör helheten (och tillför ingenting heller). Det är helt enkelt en väldigt ytlig film där man redan från början vet hur det kommer att gå och där man kan räkna med några snygga effekter längs vägen. Jag är dock inte värst imponerad av effekterna, det borde gå att göra mycket bättre 2012!

Ett problem är själva formen på filmen. Det blir halvmesyr hur man än vänder sig. Antingen är det en film som riktar sig till ungdomar, en ungdomsäventyrsfilm a la Hercules och Xena. Men om detta är fallet saknas matinékänslan ganska rejält. Är det å andra sidan en vuxnare film är den lite för tramsig och klämkäck för att kunna tas riktigt seriöst.

Skådespelarna är väl hyggliga men jag tycker den faller i fällan att inte riktigt ta sina roller på allvar. Även här känns det lite som ungdomsriktat och inte är det väl någon tillfällighet att Kristen Stewart från Twilightfilmerna spelar Snövit? Till hennes försvar kan sägas att hon är en av dem som presterar över snittet och får således betraktas som en tillgång för filmen.

Men överlag är det alltså en ganska rejäl besvikelse. Måste man se allt som har med själva sagan om Snövit att göra, hur långsökt det än är, kan man väl kanske uppskatta filmen men är man ute efter underhållande äventyrsfantasy bör man nog leta någon annanstans!

5/10

Recension: Kings of Crime - 2005

Kings of Crime

Aka: Romanzo Criminale

Regi: Michele Placido

2005

Drama

Fyra vänner, som betraktar sig själva som bröder påbörjar sin kriminella bana redan i unga år. De stjäler en bil, vilket leder till ett fortsatt liv i kriminalitet och våld, väljer sina egna smeknamn: Libanesen, Kall, Snobben och Stor. De arbetar sig uppåt i den undre världen och blir både fruktade av sina fiender och älskade av sina vänner. Men det är en värld av svek och bedrägeri och inte sällan tvingas de statuera exempel av dem som egentligen står dem närmast.

Till att börja med får jag väl erkänna att jag inte är särskilt förtjust i maffiafilmer eller romantiserad brottslighet som det så ofta handlar om. Några få har jag väl sett och uppskattat genom åren men någon större referensram har jag inte så några djuplodade analyser och jämförelser lär det inte bli tal om.

Skådespelarmässig fungerar dock filmen bra och att den är på italienska kanske gör att den doftar lite mera maffiarealism än vad som skulle vara fallet annars. Fast realism är väl inte riktigt rätt ord kanske. Snarare handlar det väl som sagt om någon form av romantisering av de fyras vänskap. Dock tycker jag inte att man faller i fällan att glorifiera det våld som huvudpersonerna trots allt blir en del av. Inte för att man visar det på ett avskräckande sätt heller, det bara finns där – liksom.

Något som jag finner vara väldigt märkligt är musikvalet. Redan i filmens första skede konfronteras man av död och destruktion på ett eller annat sätt vilket sekunderna senare ackompanjeras av The Sweets gamla hit The Ballroom Blitz. Det förefaller mig ungefär lika märkligt som att inleda den indonesiska kannibalfilmen Primitif med Kraftwerks We Are The Robots. Och det är inte enda gånga musikvalet till och omkring olika scener verkligen sticker ut rejält.

Filmens längd är dock något som ligger den i fatet. Det blir lite segt att spendera nästan två och en halvtimme med den, och i synnerhet om man inte är särskilt intresserad av genren till att börja med. Fast det är väl å andra sidan kanske inget direkt problem förutom för den som tagit sig på att recensera den då (haha). Men faktum är att jag gillade vad jag fick se! Det är en film man blir glad av hur konstigt det än låter och ger man sig till tåls får man också sitt lystmäte av politiska kommentarer fyllt.

Recension: Kill Bill Vol 1 & 2 - 2003/2004

Kill Bill Vol 1 & 2

Regi: Quentin Tarantino

2003/2004

Action

Uma Thurman spelar huvudrollen som ”the bride”, en femtedel av det dödliga lönnmördarteamet DiVAS. Hon blir sviken av gängets ledare Bill (David Carradine) som försöker mörda henne. Hon hamnar emellertid i koma och när hon vaknar upp efter fem år är hon fast besluten att hämnas. Hon börjar sin bärsärkargång med ett fast mål i sikte, att döda Bill. För att nå sitt mål måste hon kämpa mot och döda sina forna vänner och kollegor som spelas Lucy Liu, Daryl Hannah, Viveca A. Fox och Michael Madsen för att nämna några.

Eftersom det egentligen känns som en enda lång film och egentligen borde vara det, verkar det mest logiskt att skriva om dem tillsammans och det är precis det jag tänker göra här. Frågan är bara hur man jämför de två, för lika på något sätt är de egentligen inte. Den första volymen är våldsam som få andra filmer, blodet sprutar flera meter medan den andra har i princip all handling och dialog.

Om jag börjar med lite om Vol 1 kanske då… Här tyckte jag kombinationen av de tydligt Sergio Leone inspirerade bilderna ihop med den Ennio Morricone plagierade musiken var tämligen smakfull och tillförde filmen den där lilla extra dimensionen som en film med så här väldigt tunn handling verkligen behöver. Även andra så kallade konstnärliga grepp passar in i denna produktion. Personligen var jag inte speciellt förtjust i det bloddrypande svart-vita segment som tydligen fanns där för att få filmen att gå igenom granskningsnämnden. Däremot de tecknade mangainspirerade minuterna föll mig på läppen och jag tyckte de många actionsekvenserna var underhållande att se.

Jag såg verkligen fram emot den andra delen och så kom den till slut. Borta var tyvärr all atmosfär som faktiskt fanns i vol 1. Här är det inte heller lika självklart att Tarantino hyllar de filmer han lånar ifrån. Emellanåt är man inte alls säker på hans avsikter och stundom tycks han nästan parodiera dessa filmer. Relationen Leone/Morricone som framställdes så smakfullt i första filmen blir här nästan irriterande och övertydlig då den i princip inte blandas upp med något annat överhuvud taget.

Några av scenerna är förstås väldigt underhållande men det finns inte tillräckligt många av dem för att bära upp hela filmen. Dialogen, som ofta räknas till Tarantinos starkaste sida, känns ofta malplacerad och krystad, för att inte säga plastig och konstlad. Nej, det är inte den här filmens behållning! Filmens behållning är utan tvekan Uma Thurman som bjuder på samma brillianta skådespeleri även denna gång.

Finns det då inget sätt att rädda båda filmerna till ett lyckat resultat? Jo, det tror jag absolut att det finns! Räddningen finns i en omklippning där man sammanför de bägge filmerna till en enda mastodontfilm. Det skulle kunna funka, dels för att det skulle bli rätt blandning av action och dialog och dels för att vänta i flera månader på en fortsättning skulle skada vilken handling som helst, hur kompetent den än må vara.