Recension: The Stepfather (2009)

Nu var det länge sen jag såg den ursprungliga trilogin, den med Terry O’Quinn i de två första filmerna. Det var faktiskt så länge sen att jag knappt ens har några vaga minnen därifrån. Jag ser det enbart som positivt då det naturligtvis innebär att jag inte färgas av någon nostalgi när det gäller denna nyinspelning. Styvfadern i den här spelas istället av Dylan Walsh och jag tycker han gör ett bra jobb! Själva grunden i berättelse är ganska skrämmande egentligen. Mannen som letar efter den perfekta familjen och när han inser att de andra familjemedlemmarna gör honom besviken, eller kommer hans mörka förflutna på spåren, dödas han dem kallblodigt. Psykopatin framställs på ett bra sätt i den här filmen där styvfadern verkligen tycks vara oerhört socialt kompetent, att manipulera sin omgivning tycks inte vara några som helst problem för honom. Tyvärr gör han väl lite för uppenbara misstag, för att han gör misstag i den roll han spelar för sin nya familj är uppenbart och ofrånkomligt. Det är synd att man har slarvat lite med detta under manusförfattandet och det är snudd på att underskatta tittaren. Sen är det väl också tyvärr så att filmen inte är lika spännande som den skulle vara om man inte hade någon som helst koll på vad det handlade om. 

6/10

Arkusan Martinsson - 2009 - Sylvass svensk film!

Arkusan Martinsson

Regi: Jimmy Johansson

2009

Komedi

Arkusan Martinsson (Patrik Lindström) är en kille på 23 år, utan jobb och utan en fast plats i samhället. Hans trista dagar är svåra att skilja från varandra och när han inte driver omkring med sina kompisar, dricker Coca-Cola eller hänget på fiket eller i skivaffären, drömmer han sig bort från den vardagliga tristessen. Han är pank, uttråkad, arbetslös och har inte ens huvudrollen i sin egen film säger han och det här är berättelsen om en av hans gråa dagar…

En del av det roliga med att skriva om film är att man ibland inte har en aning om vad man ger sig in på, en helt okänd rulle kan vara det där mästerverket man går hela livet och väntar på eller också har man hittat ytterliggare en rulle dynga som man känner sig nödgad att skriva om. Den här filmen faller förstås inte inom någon av dessa båda ytterligheter, men om jag skulle placera den någonstans på skalan skulle den nog hamna någonstans mellan mitten och den översta delen på skalan. Jag gillar det här helt enkelt, jag tycker det är roligt och det finns en nerv i dialogen som går igenom och fram till mig som åskådare.

                                                    

Denna dialog kanske inte alltid levereras av de bästa skådespelarna som finns att uppbringa, men det är å andra sidan lite av charmen också. Man känner att man hamnat mitt i verkligheten och så till vida är faktiskt skådespelarna trovärdiga. Det känns lite som en novellfilm som skulle kunna vara med i något ungdomsprogram för att belysa problemen med arbetslöshet etc. etc. Det finns en helhet med filmen, som känns genomtänkt. Det är inte bara något som är ihopslängt och filmat med några kompisar, det känns i alla fall inte så. Det finns en tanke och jag tycker mig uppfatta ett underliggande budskap.

Förutom dialogen, som skapar andemeningen mellan raderna får vi också ta del av en berättarröst av Arkusan själv, hur han tänker i olika situationer och vilka fantasier han egentligen har. Detta fungerar som en sorts smakförstärkare till det övriga och det är också han som presenterar de andra karaktärerna för oss. Man har nog haft roligt när man kommit på namnen och även om jag personligen inte är någon virtuos när det gäller att komma ihåg namn kommer alltid namnet ”Ronkas” att följa med mig. Det är ett namn som är lite typiskt för den här filmen och mycket av det som avhandlas handlar också om onani i olika former. Det finns tydligen hur mycket som helst att avhandla när det gäller det ämnet och här verkar man ha samlat alltihop. En kul grej är förresten den ”mupp” (som de säger i filmen) som samlar sin sperma i en burk under sängen, det bara måste vara en vandringsägen, för jag kan minnas att jag hörde någonting liknande i min ungdom.

Nåja, när filmen är slut – den är endast 52 minuter lång, så förstår man vad den egentligen ville säga. Det är cynism och samhällskritik maskerat med komik. Det handlar om ungdomar som inte har någonstans att ta vägen och som ägnar sin tid åt att onanera och att fantisera om att brudarna kommer fram och frågar om killarna vill knulla med dem. En fullständigt briljant visualisering av de stora ungdomsproblemen av idag alltså!

The Darkroom - 2006 - Allting är inte alltid vad det ser ut att vara!

Filmen som var banbrytande när det gäller psykiska sjukdomar, vanföreställningar och liknande var för mig Haute Tension. Ingen annan film har hittills haft sådan inverkan på mig som den hade och varje gång jag ser en film som innehåller liknande handling på något sätt så tänker jag på den. Utan att avslöja för mycket så är det här en sådan film. Det är absolut inte samma upplägg på något sätt, det är bara den mentalsjuka som påminner på något sätt. Hur som helst så handlar filmen om en man som i femton år varit intagen på mentalsjukhus utan några minnen om vem han är. En ny drog gör det möjligt att återuppliva hans minnen och han ställer förstås upp på experimentet för att få reda på sanningen om sig själv. Naturligtvis går experimentet fel och mannen rymmer så småningom från sjukhuset. Men eftersom jag valde att ta upp Haute Tension i inledningen är det väl ingen överraskning om jag säger att allting inte riktigt är det som det ser ut att vara. Resten av filmen centrerar sig kring vänskapen med en yngre pojke och dennes stora problem med sin styvpappa, dessutom tycks en bestialisk seriemördare härja. Det är ingen banbrytande film på något sätt men helt klart underhållande och till och med lite spännande på sina håll. 

7/10