The Thief of Bagdad – 1924 – Douglas Fairbanks är fantastisk!

Regi: Raoul Walsh

Äventyr/Fantasy

Jag har ofta fått blickar fyllda med avsky när jag har konstaterat att mitt intresse för film även inkluderar de tidiga stumfilmerna. När jag dessutom konstaterar att jag ofta får mera utbyte av dessa än mer moderna blockbusters höjs ögonbrynen ännu mer och man börjar ifrågasätta min mentala hälsa. Skulle jag dessutom avslöja att en av mina absoluta favoritfilmer är från 1927, alltså en stumfilm, är det inte många som finner det lönt att diskutera filmsmak med mig. Jag uppfattas helt enkelt som så udda att jag är bortom all räddning.

Jag överdriver förstås en smula men det är ändå inte så långt ifrån sanningen. Det stora flertalet som jag stöter på i min vardag har ingen som helst förståelse för hur man kan tycka om något som inte ens innehåller repliker, och dessutom ofta hålla det för mer än de moderna filmerna. Jag ska försöka förklara varför…

För det första ser jag inte avsaknaden av dialog – talad dialog – som något negativt, snarare tvärtom. Det blir inte en massa dravel som inte tillför handlingen någonting. Visserligen förekommer det textskyltar med det viktigaste men det är begränsat hur mycket text man kan trycka in på en sådan. Dessutom finns det en självklar begränsning på hur många sådana textskyltar man kan visa. Kommer de för ofta förstör man filmens struktur. Man är tvungen att med kropps- och bildspråk visa vart handlingen är på väg. Det gör att man inte kan ta genvägar och upplysa publiken genom att helt enkelt tala om saker för dem med dialogen.

En annan sak, som faktiskt slog mig när jag såg denna ypperliga rulle, var att det är ganska sparsamt med klipp. Det är inte åttahundratusen kameravinklar som sammanfogas i samma scen, det räcker med ett par stycken – skådespelarna får spela sina roller snarare än att kameravinklar gör filmen intressant. Det är också ont om åkningar och zoomningar, inte för att det i sig behöver vara något ont, men hela intrycket blir mera ”rent” på något sätt.

Vidare måste man berömma uppfinningsrikedomen i att skapa fantastiska specialeffekter utan att ha tillgång till avancerade datoranimationer eller ens blue- och greenscreen. Det är fantastiska montage och konventionella trickfilmningar som nästan får en att tappa andan. Det är fantastiskt realistiskt utfört i denna. Även om jag förstår vad som är trickfilmat på det ena eller andra sätter är det nästan omöjligt att se, så gedigen utfört är det. Kanske kan man sammanfatta det så, det är ett gediget hantverk och ett filmteam som brinner för det de gör. Givetvis är pengarna viktiga redan under den här eran men det var inte riktigt samma filmindustri som det är idag. Pionjärernas verk är något utöver det vanliga!

Dramaturgin i denna är fantastisk. Det toppas med helt fantastiska skådespelarprestationer där Douglas Fairbanks är kronan på verket. Han spelar rollen som tjuven som blir förälskad i prinsessan på ett magnifikt sätt. Att utan hjälp av repliker skapa den illusion han gör av kärleken, och den krossade kärleken, är det inte många som skulle klara av enbart med hjälp av kroppsspråk och mimik! Jag är helt förstummad!

Berättelsen i sig är kanske inte jätterevolutionerande. Tjuven förälskar sig i prinsessan och måste konkurrera med de andra friarna, som består av prinsar från andra kungariken, om hennes hand. Naturligtvis är hans kärlek till henne besvarad men helt omöjlig på grund av traditionerna. Inte kan hon gifta sig med en simpel tjuv från Bagdad. Hon måste vigas med en man av högre börd och när det avslöjas att han är en simpel tjuv tvingas hon välja en av de andra friarna. Eftersom hon inte vill välja skickar hon iväg dem på ett uppdrag. De får sju månader på sig att finna det mest unika föremålet. Den som lyckas med detta ska hon äkta.

De ger sig alla i väg på sitt uppdrag och tjuven går in i en djup depression. Han som inte är av ädel ätt, hur ska han kunna tävla med prinsarna? Självklart hittar han ett sätt att söka efter en skatt han också. Hans äventyr är långt intressantare än de andras, men det var heller ingen överraskning. Det blir ett riktigt spännande äventyr faktiskt!

Genom hela filmer är det imponerade miljöer. Att kalla filmen för episk är väl snaraste en underdrift och med det sagt kan vi väl även konstatera att det rör sig om storslagna scener med hur många statister som helst. Det är möjligt att det rör sig om scener där montage är närvarande, alltså att antalet statister mångdubblats genom trickfilmning, men det är absolut inget som märks på något sätt. Det ser helt enkelt helt fantastiskt ut. Mycket storslaget!

En sak jag funderade lite på var de religiösa aspekterna. Islam är förstås dominerande och det har väl inte alltid gestaltats korrekt i filmerna. I synnerhet filmer som snart är hundra år gamla. Man hade väl lite annan syn på saker och ting på den tiden och man får vara medveten om de nidbilder som kan förekomma. Antagligen därför att man inte visste bättre på den tiden. Det är inget man behöver förstora upp, men det kan vara på sin plats att vara medveten om det.

8/10

The Lost World - 1925 - Den historiska betydelsen kan inte överskattas!

The Lost World

Regi: Harry O. Hoyt

1925

Fantasy/Äventyr

Professor Challanger hävdar bestämt att det ännu finns levande bevis för dinosaurier på denna jord. Ingen tror honom naturligtvis och han blir gjord till åtlöje av kollegorna. Han ger sig dock inte och presenterar bevis för sin sak. Dessutom ordnar han en expedition som en gång ska bevisa att det verkligen finns en svunnen värld djupt inne i Amazonas regnskogar. Sagt och gjort, man beger sig till platsen och det dröjer heller inte länge förrän man ser otroliga vyer med varelser man bara kunde drömma om…

När jag skrev om KingKongs Son eller om det var King Kong refererade jag till denna. Sedan slog det mig att jag faktiskt inte hade recenserat den och det bara måste jag ju! En klassiker som denna som inte finns representerad i recensionsarkivet kan vi ju inte ha… Faktum är att jag faktiskt en gång i tiden även läste Sir Arthur Conan Doyles bok som filmen bygger på. Jag har inga som helst minnen av den just nu men jag räknar med att även denna kommer att recenseras på bokbloggen så småningom!

På något sätt känns det här som ärketypen av fantasy- och äventyrsfilmer. Man ger sig iväg med full övertygelse om att man ska hitta något som hittills är okänt för mänskligheten och lyckas dessutom med uppdraget. Det spelar ingen roll om det handlar om dinosaurier, Atlantis eller Shangri-La. Det är samma sak egentligen. Det handlar antingen om att hitta ett paradis eller om någon mytomspunnen skatt. I det här fallet hittar man en försvunnen värld som bevisar tesen man hade redan innan man åkte.

Men det här är inte en film där handlingen står i centrum egentligen. Liksom King Kong och King Kongs Son handlar det mestadels om specialeffekterna, hur man lyckades göra dinosaurierna levande utan datorgenererade effekter, om hur mycket man egentligen kan göra med kameran. Förgrund och bakgrund och olika miniatyrer. Det är Willis O’Brien som ligger bakom och även om det inte är lika imponerade som King Kong så ser man var idéerna börja utvecklas. Förresten så är mycket av handlingen till King Kong lånad av den här också på sätt och vis. I alla fall den delen att man vill ta en av varelserna med sig ”hem”. I det här fallet handlar det dock om London och man får se Tower Bridge förstöras, snarare än King Kong på Empire State Building!

Men det är som sagt inte lika bra även om det är oerhört spännande att ta del av denna historiska film ur ett filmhistoriskt perspektiv. Animationerna har jag väl egentligen inget emot, det är ett gediget stopmotionarbete. Däremot lyckas man inte riktigt få till illusionen av att varelserna skulle vara så gigantiska som de borde vara. Jag är inte människa att instruera i vad man skulle gjort istället men det ser helt enkelt ut som miniatyrer många gånger. Den historiska betydelsen kan förstås inte överskattas!

5/10

Recension: HP Lovecrafts - THE CALL OF CTHULHU - 2005

The Call of Cthulhu

Regi: Andrew Lehamn

2005

Horror

När en man ombeds vara testamentsexaminator åt sin farfars bror hittar han en låst kista. I dödsögonblicket av farfaderns bror får han nyckeln som öppnar kistan. Han börjar omsorgsfullt gå igenom pappren som finns däri. Han upptäcker snart ett mönster som fascinerar honom. Det talas om ”de gamla” och om en kult som tillber ”Cthulhu”. Intresserat tar han del av de nedpräntade upptäckterna som sakta men säkert tar honom till vansinnet brant.

Lovecraftadaptioner finns det gott om. Det är bara det att de allra flesta av dem inte är något vidare bra och verkligen inte trogna den litterära förlagan. Dessutom är Lovecrafts verk erkänt svåra att anpassa till den rörliga bildens berättarteknik. Som bekant måste man ta till andra medel för att visa en historia snarare än att berätta den med ord. Hur beskriver man det obeskrivbara i bilder? Men här är det HPLHS (H.P. Lovecraft Historical Society) som ligger bakom och vilka kan väl vara bättre på att skapa något som ligger i samma anda som mästaren själv?

Helt sonika gör man något som får det hela att funka, man gör inte en vanlig film utan en film i 1920-talets anda – en stumfilm! Jag kan förstå att många blir rädda för det här och ryggar tillbaka för den föråldrade tekniken men jag vill påstå att mer suggestivt än så här blir det inte. Det gör heller inget att skådespelarna spelar över, det märks inte så mycket i produktionen eftersom alla som sett några stumfilmer vet att det brukar vara så. När man inte hade dialog att berätta med var man tvungen att ta till överdrivet kroppsspråk och bildspråk för att berätta historien. I det här fallet och med den här historien som bygger så mycket på läsarens egna fantasier är det ett genialt drag!

Det är en film som inte visar för mycket och jag tror inte att det är en nackdel om man känner till historien sedan tidigare, åtminstone i stora drag. Nödvändigt tror jag inte att det är men nog kan man ha viss glädje av att vete de ungefärliga linjerna. Jag gillar greppet starkt med det är väl ingen som blir förvånad över? Ska sanningen fram finns det dock några scener som inte fullt ut är övertygande, när det tydligt syns att man han använt sig av modeller och sedan försökt att få dessa att se stora ut. Men å andra sida, när man ser på extramaterialet och upptäcker att det använt sig av greenscreenteknik i helt andra scener blir man oerhört imponerad. Det var inget jag hade det minsta tanke på kan jag säga. Det märks inte alls och resultatet är mer eller mindre fantastiskt.

Eftersom det är en stumfilm gjord att se ut som om den vore gjord på 20-talet, komplett med skador på filmen och allt, är det nog bra att den inte är längre än trekvart. Det räcker dessutom för att berätta historien och jag misstänker att det hade varit svårt att behålla spänningen om man inte hade hållit historien så komprimerad. Man får med det man behöver utan att sväva ut från ämnet och enligt min åsikt är det också väldigt troget den litterära förlagan!

7/10

Recension: Das kabinett des Dr. Caligari - 1920

Das kabinett des Dr. Caligari

Regi: Robert Weine

1920

Horror

Francis (Friedrich Feher) berättar en historia om sin vän Alan (Hans Heinrich von Twardowski) och sin fästmö Jane (Lil Dagover). Han berättar om hur Alan tar med honom på en utställning där de möter Dr. Caligari (Werner Krauss). Caligari visar upp en sömngångare vid namn Cesare (Conrad Veidt) som han kan kontrollera och som kan förutspå framtiden. Alan frågar hur länge han har kvar att leva och Cesare svarar: fram till gryningen. Profetian går i uppfyllelse när Alan blir en i raden av mystiska mordoffer som verkar följa Caligaris fotspår. Francis misstänker att Caligari ligger bakom men polisen ignorerar honom så han börjar göra en egen undersökning varvid han upptäcker att Caligari beordrar Cesare att utföra dåden. Caligari försvinner men Francis spårar honom till ett dårhus och upptäcker att Caligari är chef där, eller är han?

Har man aldrig sett en stumfilm kanske man inte ska börja med den här. Det är kanske inte den mest lättillgängliga och det kväver trots allt en del av tittaren att avstå från dialog och förlita sig helt på agerande. Det tar ett tag att vänja sig vid textskyltar osv. Å andra sidan kan det vara en fördel också, man slipper ju distraheras av dialogen och kan lägga allt krut på underliggande budskap osv.

Just i den här filmen tyckte jag första att textskyltarna var svårlästa då de stod i ett spretigt teckensnitt. Nu när jag sett filmen förstår jag att det måste vara så, för även om ingen talad dialog finns så finns känslan kvar att förmedla. Det görs effektivt via olika stilar på textskyltarna. Nåja, nog tjatat om dessa.

Allt eftersom filmen går blir den bara bättre och bättre. Framför allt slutet är mycket bra med många vändningar och twists vilket gör att man aldrig känner sig säker på vart filmen är på väg. Miljöerna är passande och i högsta grad surrealistiska vilket ger filmen ytterligare en dimension. Det kanske känns som lite mycket studioinspelning på sina ställen men man måste komma ihåg att den här filmen gjordes redan 1920. Man måste se den med det som utgångspunkt. Givetvis hade man kunnat göra en bättre film rent tekniskt idag.

Det är lätt att se att många av nutidens filmskapare har inspirerats av den här filmen, Tim Burton inte minst. Han har använt många grepp från den här filmen genom årens lopp så inflytelserik måste man säga att den är.

Även om det inte är den bästa filmen från den här tiden jag har sett skulle jag rekommendera den om man har lite intresse av film i den här genren eller den här tiden. Om inte annat så i utbildnings/referens syfte.

Recension: Hannah House - 2002

Hannah House

Regi: Chad Smith, Max Smith

2002

Horror/Arthouse

Ett ungt par på den Amerikanska östkusten, den gravida Anna och hennes make Jobe får ett brev från Annas kusiner i Nebraska. De erbjuds att flytta dit och ta över en övergiven gård helt utan kostnad. Anna och Jobe ser en ny möjlighet i livet och beger sig västerut. Väl där inser Anna snart att allt inte står väl till. Hon hemsöks av fruktansvärda syner och hör oförklarliga ljud. Hon får också påhälsning av spöket av en plågad kvinna som uppenbarligen försöker varna henne för något. Hon får heller inte någon större hjälp av maken Jobe som inte kan leva upp till det hårda nybyggarlivet. Han börjar supa och ägnar större delen av tiden till att gräla på sin hustru. Ju längre graviditeten fortskrider, desto värre blir situationen för Anna. Hon hemsöks av syn efter syn som hon inte förstår, men det står klart för henne att något hemskt kommer hända henne och hennes familj. Det står också allt mer klart att hennes kusiner inte berättat hela sanningen om huset de övertagit. Vad hände egentligen med gårdens tidigare ägare? Varför flyttade de bara ifrån sitt hem och lämnade allt? Var tog de vägen? Eller, är det så att de kanske aldrig åkte därifrån?

Det här är onekligen en film där stilen är mycket viktigare än innehållet. Den är gjord som om det vore en mycket gammal film, med tillhörande skador på filmen, flaxande ljus och allt annat som hör till. Det finns stumfilmstextskyltar som visar dialogen och så vidare. Jag tycker detta är ett djärvt grepp och det ser förvånansvärt bra ut! Det är också ett av problemen som jag ser med filmen. Det ser helt enkelt för bra ut! Många av trickfilmningarna, som visserligen ger vibbar av stumfilmseran, blir som pastischer istället för riktigt trovärdiga. Jag vet inte om det överhuvudtaget går att skapa en film som ser riktigt gammal ut idag utan att den ser fejkad ut.

Självklart överdriver jag. Allt, eller åtminstone en hel del beror på vilka resurser man har råd att lägga ned. Ju mer pengar man har råd att pumpa in i projektet desto större blir möjligheterna att lyckas med illusionen. Men det handlar inte heller om en regelrätt illusion, man bryter med konventionerna mer än en gång och lägger in ljud från händelser och till och med talade dialoger emellanåt. Jag kan inte riktigt klura ut vad det är man vill uppnå med detta men att det är en mycket annorlunda film som känns helt unik är i alla fall helt klart!

Den gamla klyschan om att filmen verkligen inte kommer att passa alla har sällan varit mer rättvisande och jag måste erkänna att jag hade lite svårt med filmen också. Jag tyckte om den men det fanns samtidigt något oförklarbart över den.

Den är svårt att bedöma skådespelarinsatser etc. i en film som denna. Så vitt jag kan bedöma sköter de dock sig så bra de kan. Det känns helt och håller trovärdigt och förutom de tekniska detaljerna är illusionen om gammal stumskräckfilm komplett. Ett par av de rysligaste scenerna är riktigt otäcka och påminner mig nästan om de i den ryska filmen Viy. Andra gånger känns det pinsamt uppenbart att det handlar om dataanimationer. Så uppenbart att jag håller det för otroligt osannolikt att det inte skulle vara meningen att förhålla sig på detta sätt. Jag vet bara inte varför. Helt klart är dock att det här är en films om påverkar och som skapar frågeställningar, i alla fall om stilen!

Recension: Terror From The Abyss

Terror From The Abyss

Regi: Daniel Lenneér

2010

Kortfilm/Stumfilm/Horror/Sci-Fi

Millroad Film

När en film är baserad på den stor HP Lovecrafts författarskap blir den per automatik intressant i mina ögon. Berättelsen som ligger bakom den här – At the Mountains of Madness, har jag tyvärr inte läst. Men jag har läst på och vet ungefär de stora linjer i den. Men detta i åtanke känns det som att de inledande scenerna följer berättelsen ganska bra, kanske inte ordagrant med tillräckligt för att man ska se likheterna. Filmen är gjord som en stumfilm, med textskyltar, grynig bild och skador på själva filmen precis som det ska vara. Det enda som förstör illusionen är egentligen att det ser för bra ut!

Mycket av filmen är uppenbart inspelat framför en green screen, skuggorna avslöjar detta om inget annat. Jag har inget emot detta, det blir på något sätt en hommage till de gamla stumfilmerna där man kan se oräkneliga effekter som egentligen fungerar hellre än bra. Det vill säga att ambitionen var stor, och kunnandet också men tekniken fanns inte än. Det gör den förvisso idag och man skulle säkert kunna får det se bättre ut men det kostar ju också pengar och det är inte något som alla kan strö omkring sig, i synnerhet om man inte gör film i Hollywood utan i Svedala. Jag gillar det jag ser!

Jag skulle gärna ha sett hela filmen – även om den bara är 11-12 minuter lång – som riktig film istället för det animerade slutet. Det känns lite som att man driver med HP Lovecrafts verk och det tror jag inte är meningen. Snarare är det antingen konstnärliga ambitioner eller penningbrist som gjort att Daniel Lenneér, som står som regissör, varit nöd och tvungen att ta till detta grepp.

På DVDn finns både en svensk- och en engelskspråkig version av filmen. Då det är en stumfilm är det ju bara att byta ut textskyltarna i princip. Båda versionerna innehåller språkbruk som känns Lovecraft-sk. Det är ohyggliga eller onämnbara upptäckter och varelser. Jag gillar det eftersom jag är ett stort fan av Lovecrafts språkbruk från första början. Det stärker ytterligare känslan av ett hommage.

Slutligen måste jag påpeka att den leranimation som förekommer i filmen är helt fantastisk och passar väl in i produktionen. I samma scen finns det (troligen omedvetet) kopplingar till Batman the Movie – eller så är det jag som överanalyserar igen…