Recension: HP Lovecrafts - THE CALL OF CTHULHU - 2005



The Call of Cthulhu
Regi: Andrew Lehamn
2005
Horror

När en man ombeds vara testamentsexaminator åt sin farfars bror hittar han en låst kista. I dödsögonblicket av farfaderns bror får han nyckeln som öppnar kistan. Han börjar omsorgsfullt gå igenom pappren som finns däri. Han upptäcker snart ett mönster som fascinerar honom. Det talas om ”de gamla” och om en kult som tillber ”Cthulhu”. Intresserat tar han del av de nedpräntade upptäckterna som sakta men säkert tar honom till vansinnet brant.

Lovecraftadaptioner finns det gott om. Det är bara det att de allra flesta av dem inte är något vidare bra och verkligen inte trogna den litterära förlagan. Dessutom är Lovecrafts verk erkänt svåra att anpassa till den rörliga bildens berättarteknik. Som bekant måste man ta till andra medel för att visa en historia snarare än att berätta den med ord. Hur beskriver man det obeskrivbara i bilder? Men här är det HPLHS (H.P. Lovecraft Historical Society) som ligger bakom och vilka kan väl vara bättre på att skapa något som ligger i samma anda som mästaren själv?

Helt sonika gör man något som får det hela att funka, man gör inte en vanlig film utan en film i 1920-talets anda – en stumfilm! Jag kan förstå att många blir rädda för det här och ryggar tillbaka för den föråldrade tekniken men jag vill påstå att mer suggestivt än så här blir det inte. Det gör heller inget att skådespelarna spelar över, det märks inte så mycket i produktionen eftersom alla som sett några stumfilmer vet att det brukar vara så. När man inte hade dialog att berätta med var man tvungen att ta till överdrivet kroppsspråk och bildspråk för att berätta historien. I det här fallet och med den här historien som bygger så mycket på läsarens egna fantasier är det ett genialt drag!









Det är en film som inte visar för mycket och jag tror inte att det är en nackdel om man känner till historien sedan tidigare, åtminstone i stora drag. Nödvändigt tror jag inte att det är men nog kan man ha viss glädje av att vete de ungefärliga linjerna. Jag gillar greppet starkt med det är väl ingen som blir förvånad över? Ska sanningen fram finns det dock några scener som inte fullt ut är övertygande, när det tydligt syns att man han använt sig av modeller och sedan försökt att få dessa att se stora ut. Men å andra sida, när man ser på extramaterialet och upptäcker att det använt sig av greenscreenteknik i helt andra scener blir man oerhört imponerad. Det var inget jag hade det minsta tanke på kan jag säga. Det märks inte alls och resultatet är mer eller mindre fantastiskt.

Eftersom det är en stumfilm gjord att se ut som om den vore gjord på 20-talet, komplett med skador på filmen och allt, är det nog bra att den inte är längre än trekvart. Det räcker dessutom för att berätta historien och jag misstänker att det hade varit svårt att behålla spänningen om man inte hade hållit historien så komprimerad. Man får med det man behöver utan att sväva ut från ämnet och enligt min åsikt är det också väldigt troget den litterära förlagan!

7/10