The Terminal - 2004 - Ett gripande öde baserat på en verklig händelse!

The Terminal

Regi: Steven Spielberg

2004

Drama/Komedi

Viktor Navorski (Tom Hanks) kommer till flygplatsen JFK i USA. Han går lydigt fram och visar upp sitt pass och hoppas naturligtvis på att få komma in i landet. Det visar sig dock att ett krig brutit ut i Viktors hemland under flygresan och att USA inte erkänner den nya staten som uppkommit på grund av stridigheterna. Viktor fattar först ingenting eftersom hans engelska är allt annat än bra. Han hamnar således i situationen att han inte får komma in i USA men inte heller kan återvända hem. Han är hänvisad till att vänta och det gör han – i flera månader. Under denna tid får han bra kontakt med några av de flygplatsanställda och lär sig bättre engelska genom att läsa olika böcker. Han träffar en flygvärdinna som han intresserar sig i och han, helt enkelt, väntar!

Redan från början av filmen vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Viktor hamnar i en situation som faktiskt inte är någons fel, han har helt enkelt oturen att hamna mellan lagarna. Visserligen behandlas han mycket nonchalant av flygplatsens chef som egentligen inte vill beblanda sig med problemet men det är ju heller inte dennes fel och han kan egentligen inte göra något åt situationen även om han skulle vilja. Viktors hopplösa situation för i alla fall mig att fälla en tår.

Men trots denna tår som hela tiden finns kvar i ögonvrån lockar filmen ofta till skratt. Kanske just för att Viktor gestaltas med sån värme av Tom Hanks. En skådespelare som jag faktiskt inte bruka gilla, hur konstigt det än låter. I den här rollen älskar jag honom dock! Han framställer Viktor som den raraste och mest osjälviska mannen i världen vars enda brott var att råka komma från ett land där ett krig utbrutit.

Till en början tyckte jag när jag såg filmen att det var modigt av Steven Spielberg att anklaga det amerikanska systemet, det är ju systemets fel att Viktor sitter där han sitter och inte kommer någon vart. Men allt eftersom filmen går blir den mer och mer sentimental och fokus börjar istället läggas på de andra besvikelser som Viktor utsätts för, bland annat på hur hänsynslöst flygplatschefen försöker att bli av med honom. Han försöker helt enkelt få Viktor att rymma och på så sätt bryta mot lagen, allt för att det istället ska bli polisens problem.

I brist på bättre ord skulle man kunna säga att det här är en saga, en saga om en man som kom för ett speciellt och för honom heligt ändamål. Han var rakryggad och ärlig, svek aldrig sitt löfte och trotsade allt utom de regler som sattes upp för honom att följa. Det här är berättelsen om en riktig man med ett ädelt hjärta som var beredd att offra sina ideal och gjorde det som var rätt för sina medmänniskor. Det här är också berättelsen om de medmänniskor som inte lät honom göra det och som ansåg att hans mål var viktigare än deras eget.

Helt klart en av Steven Spielbergs bästa filmer, laddad med symbolism och starka känslor!

Teorema - 1968 - Hädelse enligt Vatikanen!

Teorema

Regi: Pier Paolo Pasolini

1968

Drama

En mystisk främling besöker en rik familj. Han förför hela hushållet: man, fru både dottern och sonen samt hushållerskan. Inget kan längre bli sig likt. Mannen ger bort sin fabrik till sin arbetare, frun hänger sig åt att erbjuda sin kropp åt diverse män, sonen blir spritt språngande galen och dottern hamnar i katatonisk trans. Vem är han? Vad vill han? Har han egentligen någon betydelse för deras moral och sinnesstämningar?

Det råder ingen som helst tvekan om att Pasolini var en utmärkt personinstruktör! Han lyckas göra film som inte har särskilt mycket dialog men som ändå är oerhört intressanta, han lyckas göra filmer som inte har en speciellt uttalad handling till mycket intressanta betraktelser. Små subtila ansiktsrörelser och kameravinklar gör att historien blir väldigt laddad. Och det här är en laddad film, inte minst erotiskt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det är väl känslostämningarna från de medverkande utan att det finns en tydlig och uttalad berättelse. Jag utgår ifrån att den är väldigt medveten från regissören men jag förstår inte riktigt hur det går till. Pasolini är en sådan regissör som man verkligen skulle vilja förstå men som man har väldigt svårt att göra det med. Det är onekligen en mästare med få jämlikar inom sitt gebit, varken förr eller nu. Tyvärr har hans namn kommit att förknippas med en enda film – Saló or the 120 Days of Sodom, som förvisso är väldigt bra, men det finns mycket mer än så att utforska av Pasolini än så!

                                      

Men inte bara personregi verkar vara Pasolinis styrka, även sättet att berätta historien på är magnifikt. Han är en mästare på att lyckas med bildspråket och utan att man egentligen får reda på något om den där främlingen lyckas han fascinera. Det är egentligen inte förrän han ger sig av som hans närvaro, eller före detta närvaro, blir påtaglig. Är det själva avsaknaden som driver familjen till vansinne? Är det överhuvudtaget vansinne eller är det något annat? Vem kan döma om den högre existensens makt? Signifikansen av metaforismen är sannerligen inte lätt att greppa. Jag tror att man nog kan tolka den här filmen nästan hur man vill och är det sant att Vatikanen fördömde filmen för att den var hädisk går det ju onekligen att tolka den på det sättet. Jag vet själv inte riktigt vad jag ska tycka. Man kan säkert tolka in både Gud och Djävulen i historien om man bara vill.

Kanske beror detta på att filmen inte är särskilt tydlig. Det finns egentligen bara någon minuts monolog som förklarar allting och som Pasolini sedan har vävt en massa bilder runt omkring. Det är klart att ett sådant upplägg ger upphov till en hel del spekulationer och så vitt jag förstår fick Pasolini kritik från alla håll för den här filmen, kristna och ateister, höger såväl som vänstersidan av den politiska skalan. Detta är oerhört intressant, tycker alla att han ger för mycket energi åt den andra sidan?

Miljöerna i filmer är mycket tråkiga, vardagliga, gråa. Trots att det handlar om en mycket rik familj med anställda och som lever på ett stort gods. Lyckan kan icke köpas för penningar? Karaktärerna är på samma sätt väldigt dystra och melankoliska, kanske framförallt efter att främlingen har försvunnit. Det finns en hel del depression där.

För min personliga del vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag vill inte påstå att det handlar om varken något religiöst eller antireligiöst, fascism eller kommunism, Gud eller Djävulen. Jag ser det mera som en betraktelse av några levnadsöden, gjort på ett intressant sätt men mycket djupare än så vet jag inte om jag vill analysera. Det finns möjligheter, så mycket står helt klart men för min personliga del känner jag inte att jag behöver metaforisera den ytterligare. Den är briljant utförd med mycket mycket bra skådespelarinsatser men för ovanlighetens skull tycker jag att den lämnar lite för mycket tolkningsmöjligheter åt åskådaren.

Första divisionen – 1941 – Hasse Ekman

Regi: Hasse Ekman

1941

Drama/Krigsfilm

Jag såg den här för ett bra tag sen och hade egentligen inte tänkt skriva om den alls. Men jag kan inte riktigt få ur den ur mitt system, blodomloppet eller hjärnbarken – kalla det vad ni vill. Under alla förutsättningar borde jag inte tycka om det här men jag finner mig vara oroväckande tillfreds med filmen. Jag växte upp med gamla svenska filmer som visades på TV1 eller TV2 och var väl mer eller mindre fientligt inställd till dem under hela min barndom. Det händer ingenting… men det är det som är charmen med dem har jag insett nu. Det är avsaknaden av styrda händelseförlopp som gör att karaktärsutvecklingen kompenserar för allt annat.  I just den här är det väl frågan om ganska grovhuggna karaktärer men det är det som är roligt.

Jag kan inte tillräckligt mycket om vare sig Hasse Ekmans filmer eller om tiden för filmens inspelning men det är uppenbart att det är en moraliserande film som behövdes under andra världskriget. Dock är karaktärerna som sagt grovhuggna och det är mycket frågan om ära och heder. Det är inte vidare realistiskt från den synvinkeln jag har att man är så förälskad i sitt flygarofficersyrke att man är beredd att offra allt för att få flyga även om det skulle innebära livet. Men är man inte lycklig på marken utan måste flyga så är det väl så.

På det hela taget var det som sagt ett underhållande möte med en gammal film. Det var också en film som innebar att jag känner att jag måste utforska regissören Hasse Ekman bättre. Filmerna är kanske intressantare än vad man först kan tro! Därför är det med glädje jag kan meddela att jag ämnar publicerar ett antal recensioner av hans filmer inom den närmsta tiden.

Jag är inte så bra på skådespelarnamn överhuvudtaget och jag är det definitivt inte när det gäller gamla svenska namn. Det är många man känner igen men jag kan inte utveckla det där så väldigt mycket. Hasse Ekman själv är förstås med och Stig Järrel, det är ungefär dem jag har någon sorts relation till.

Så, ska man se detta som någon sorts propagandafilm? Eller rent av antipropaganda kanske? Ett sätt att höja moralen i den svenska armén under mobiliseringstiden andra världskriget innebar? Strunt samma, det är en underhållande film, i synnerhet om man är ordentligt bakis…

6/10