School Night Massacre aka Death Academy - 2005

Aningen omskriven recension i förhållande till originalversionen. Det var ett par saker jag kände att jag var tvungen att ändra i och med att jag såg om filmen. Så nu vet ni det...

School Night Massacre

Aka Death Academy

Regi: Daniel Lehmussaari

2005

Horror

För tio år sedan skedde en serie brutala mord i en skola, fyra elever gick in… ingen kom ut. Nu vill fyra elever göra ett grupparbete om morden och de tror sig dessutom kunna bevisa att mördaren, Niklas Johansson (Oden Nilsson), är oskyldigt dömd. Elin (Sigrid Josefsson) är väl den som brinner mest för uppgiften och hon känner till och med Niklas eftersom hennes syster har varit tillsammans med honom. Hon får nys om att Niklas blivit frigiven för bara två dar sen och möter upp honom på järnvägsstationen när han återvänder hem. Under intervjun med honom bedyrar han sin oskuld, som han hela tiden gjort, och påstår sig också veta vilken mördaren är. Tillsammans beger de sig alla till skolan för att söka reda på bevis mot den riktige mördaren – den person som numera är skolans rektor…

Visst ska man vara tacksam när det kommer slasherfilm från Sverige, för det är väl trots allt ganska ovanligt. Men samtidigt blir man besviken när man redan från första scenen inser vilket bottennapp det är man just ska börja på. Skådespelartalangerna lyser verkligen med sin frånvaro och det finns faktiskt inte många repliker som är trovärdiga – inte ens av misstag.

Men tror ni jag tänker ägna hela den här recensionen åt att spy galla över filmen så tror ni fel! Jag tänkte istället ägna tiden åt att försöka lyfta fram de positiva sidorna hos filmen. För filmen är klart underhållande, många gånger ligger man dubbelvikt av skratt och däremellan sitter man med ett fånigt leende på sina läppar. Det är visserligen totalt ologiskt men ändå underhållande att försöka klura ut vilken mördaren är och hur det egentligen ligger till, slutligen kommer en ganska överraskande sanning faktiskt!

Som brukligt är i en slasher så handlar det om många mord. Här har man lagt lite extra fokus på dem och de är helt klart filmens mest genomarbetade del. Många gånger ser det riktigt bra ut och även om blodet kanske är lite tunt ibland är det inget som förstör helheten. Mordmetoderna är också uppfinningsrika och det är ju faktiskt halva nöjet med en film av det här slaget. Och som tillägg kan nämnas att mördarens mask faktiskt är en av de coolaste i slasherfilmens historia!

Slutligen vill jag dock säga att filmen påminner mer om en gammal brevfilm ur ”Bullen” än en svensk skräckfilm och att killen som spelar Jimmy ser ut som en yngre kopia av Robinson-Robban…

Recension: Insane - 2009

Insane

Regi: Anders Jacobsson, Tomas Sandquist

2009

Horror

Sarah tar in på The Bridgeburn Hotel för natten. Hon är vilse och på väg mot en rockfestival. Hotellägare och tillika alltiallon David försäkrar henne om att hon har en gammal karta och att vägarna bytt nummer de senaste åren. Detta förklarar också varför hotellet ligger mitt i ingenstans. David är överdrivet trevlig och fixar till en himmelsk god måltid åt henne, bjuder henne på drinkar och följer henne till rummet. Mitt i natten vaknar hon av att hon känner sig iakttagen och hittar nytagna polaroidbilder förställande henne själv sovandes. Någon dag senare kommer hennes syster för att leta efter henne…

Att kalla den här filmen för en nyinspelning, eller åtminstone en nytolkning, av Hitchcocks klassiska Psycho, är inte särskilt långsökt. Det allra mesta passar in i historien, även om man kanske får vänta till Psycho 2 (eller om det är Psycho 3) på att syster ska komma och leta. Detta gör att originaliteten tyvärr tvingas ta ett steg tillbaka och så även betyget. Något som också påverkar filmens kvaliteter negativt är att skådespelarna tyvärr inte behärskar det engelska språket på ett sånt sätt som jag skulle vilja. De är absolut inte i samma klass som de fonetiska katastroferna Camp Blood och House Of Orphans, men det är pinsamt tydligt att det är svenskar som talar med en väldigt svenska brytning.

                                   

På plussidan hittar vi då effekterna som är riktigt trevliga och några av mordsekvenserna är riktigt skickligt utförda. Skådespelarmässigt funkar filmen ganska bra även om det inte förekommer några ekvilibrism bland rolltolkningarna. Dialogen är det sämre med och den är under stundom rejält löjeväckande. Man får dock säga att man många gånger lyckats bra med spänningen när det inte sägs något av någon och bara musik förstärker stämningen!

Överlag kan man alltså säga att det är något av en bergochdalbana med skiftande kvalitet. Emellanåt är det hur bra som helst, och mördaren, i en mask som kanske är inspirerad av My Bloody Valentine från det tidiga åttiotalet, är riktigt cool! Samtidigt dippar kvaliteterna ganska långt ner till ganska bedrövligt och klyschigt mellan varven. Gillar man slasher, som jag gör, kommer man förstås att vara lite extra förlåtande mot de negativa aspekterna och istället koncentrera sig på det som verkligen är bra. För, handen på hjärtat, så är det här problem som de allra flesta filmer i subgenren brottas med. Och för att vara en svensk slasher är den helt klart fantastisk!

Vi fans ska naturligtvis vara glada att någon tar på sig den otacksamma uppgiften att skapa nya filmer av det här slaget, men jag skulle gärna ha sett att filmen var lite mer nyskapande och inte använde sig av ett manus som känns filmat till leda redan. Om man åtminstone inte gjort det så tydligt hade det varit mycket bättre! Hur som helst så hamnar filmen som helhet på godkänt, eller till och med lite mer än så men det fanns helt klart med potential i projektet.

Recension: I vädurens skugga - 2003

I vädures skugga

Regi: Daniel Lehmussaari

2003

Horror

Kommissarie Gren står inför ännu ett till synes meningslöst mord. Snart står det klart för Gren och hand mannar att det inte handlar om enstaka mord eftersom ett mönster upprepas. Mördaren lemlästar sina offer och tar med sig souvenirer och lämnar ett kännetecken i offret… Ska Gren hinna få fast mördaren innan det är för sent?

Ovanstående text är hämtad från baksidan av Dvd-fodralet men sammanfattar mycket bra filmens okomplicerade handling. I princip skulle man kunna jämställa den med handlingen i de klassiska italienska giallodeckarna från 70-talet. Nu vill jag inte påstå att den här filmen håller samma klass som de filmerna gjorde men grunden finns där i alla fall och även om det här inte känns som äkta vara, kan man i alla fall konstatera en hyllning till genren. Tyvärr framställs den lite parodisk emellanåt och det kanske inte höjer dess statusstämpel högre.

De klassiska ingredienserna finns med. Det är ett djur i titeln (Vädur), det är tämligen explicita dödscener och mordmisstankar riktas till höger och vänster under filmens gång. Motivet är som vanligt ganska långsökt när det väl kommer till kritan och morden utförs av en mördare i svarta handskar.

Det här är ingen lång film, endast ca trekvart lång men man hinner ändå reagera på ojämnheten i filmen. Ibland är skådisarna genomusla för att i en annan scen funka riktigt bra. Detta har kanske också en del med regin att göra och det är framför allt filmens transportsträckor mellan de viktiga scenerna som känns oengagerade.

En svensk film med kultstatus som kanske inte riktigt lyckas leverera det som den utlovar, men å andra sidan är det kult så ar det och som hängivet fan av genren bör man nog berika sitt medvetande med den här. Om inte annat så ur referenssyfte.

House of Orphans - 2009 - tillbakablickarna är filmens styrka!

House of Orphans

Regi: Daniel Lehmussaari

2009

Horror

För ett par hundra år sedan drev ett respektabelt äldre par ett barnhem i den lilla byn. Att allt inte stod rätt till bakom den yttre fasaden var först inget som märktes men det uppdagades senare att paret sålt barn som slavar av olika slag. Det hedersamma uppfostran barnen tycktes ha fick också sin förklaring i samband med detta. Bestraffningarna var fruktansvärda och det hände till och med att barn mördades som slutgiltig åtgärd. Stället brändes ner till grunden men senare byggdes ett annat hus på samma plats där den ursprungliga och fasansfulla källaren låg. Det sägs att det finns en undangömd skatt där, bestående av de pengar som paret tjänat på sin smutsiga verksamhet. Nu har en familj flyttat in i huset och det vet förstås inte vad som hänt eller vad som nu finns i källaren. Inte förrän spökerierna börjar i alla fall!

Redan i inledningsscenerna används klichéer på ett mycket effektivt sätt! Det är uppenbart att detta är ett medvetet val och det blir faktiskt ganska underhållande. Det finns en flirt med både klassiska skräckfilmer och de som driver lite med sig själva. Jag menar inte att denna gör det fullt ut men jag tror inte den tar sig på alldeles för stort allvar heller.

Dialogen är på engelska och det går helt enkelt inte att låta bli att kommentera det. Jag måste erkänna att jag hade lite förutfattade meningar angående detta och jag anser fortfarande att det drar ner intrycket av filmen. Nu är i och för sig engelskan långt långt mycket bättre än i till exempel Camp Slaughter, åtminstone från vissa håll, men samtidigt blir det inte särskilt trovärdiga repliker som levereras av dem som knappt kan uttala orden de ska säga. Det gör att vissa av skådespelarna framstår som sämre än vad de egentligen borde göra och det är väl inte särkskilt bra kanske. Föga smickrande i alla fall.

Att det finns en motsättning mellan övergripande storstadsbilder med frihetsgudinnan i förgrunden och skyskrapor a la New York för att sedan fortsätta med en svensk registrerad Volvo på landbygden gör faktiskt inte så mycket. Det är sånt man får ta med en nypa salt och man får istället vara tacksam mot det som filmen faktiskt lyckas bra med. Tillbakablickarna på den gamla tiden är till exempel hur bra som helst. Kostymerna är lyckade och hela atmosfären är fantastisk! Det känns hur trovärdigt som helst och den sepiabruna tonen förstärker detta ytterligare. Dessa tillbakablickar innehåller också filmens mest motbjudande och starka scener, det som barnhemsinnehavarna höll på med bakom de stängda dörrarna!

Men även det som händer i ”modern” tid är ganska bra. Jag gillar inte riktigt hur man framställer spökerierna hela tiden men många gånger kan man ana en inspiration från Asiens spökfilmer och det är ganska trevligt. Tyvärr är dialogen emellanåt så fruktansvärt usel att man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta. Men trots detta förblir intresset för vad som egentligen hänt och vad som kommer att hända i den gamla bortglömda källaren högt. Det är faktiskt ganska spännande och musiken tillför också en extra dimension åt de positiva egenskaperna som filmen har. Även effektmässigt fungerar filmen mycket bra. Blodet ser ut som blod och de Asieninspirerade spökerierna är snyggt sminkade.

Ska man jämföra filmen med ett pussel skulle jag vilja säga at de stora bitarna passar mycket bra och är intressanta. Berättelsen i stort är intressant, motbjudande och spännande. Medan de mindre bitarna, berättelsen som förbinder de stora pusselbitarna, är ganska usla många gånger. Det är lite väl stora logiska luckor ibland och rejält tramsigt många gånger. Vissa delar av humorn är säkert medveten men det vet i tusan om detta alltid är fallet. Jag tycker nog att filmen är rätt ojämn och jag är inte helt säker på vilken film man försökte göra. Det känns som om man är lite här och lite där och nosar och sedan försöker lappa ihop det till något begripligt. Det är lite rörigt och inte helt lätt att hänga med i svängarna alla gånger!

Recension: The Grief - 2005

The Grief

Regi: Daniel Lehmussaari

2005

Horror

Några mediastudenter planerar ett ambitiöst projekt. De tänker filmatisera legenden om den svarta änkan – Norah Astor, och beger sig till en ödsligt belägen stuga som ska ligga i trakterna där legenden utspelas. Norah Astor var en ensamstående mor till två barn som en dag försvann. Hennes vädjan om hjälp ignorerades helt av byns invånare och framförallt av kyrkan då hon ansågs vara en häxa i förbund med djävulen. Ett par dagar hittade hon sina barn döda och svor att hämnas på dem som vänt henne ryggen, men blev bragd om livet, utstött och inget värd i kyrkans ögon. Några dagar senare var alla inblandade i hennes frånfälle döda och det sägs att hon än idag irrar omkring och söker efter sina döda barn.

Jag har tidigare kritiserat både Daniel Lehmussaaris filmer och andra för sin undermåliga engelska dialog och den är verkligen inte bra här heller men jag står ut med det. Jag har lärt mig att det finns andra kvaliteter som kan väga upp ett dåligt uttal och här kommer jag att redogöra för några. För den här filmen är absolut inte så dålig som några av skådespelarna kan få oss att tro. Daniel har en fallenhet för dialoglösa tillbakablickar, vilket han även bevisade i House of Orphans för något år sedan. För när vi får följa historiens början, via en tillbakablick eller två, är det en helt annan film vi får se! Det är riktigt spännande och filmmusiken förstärker historien till den milda grad att det faktiskt nästan blir lite otäckt emellanåt.

Bildspråket kunde vara taget ur valfri stumfilm och det menar jag absolut inte som något negativt. Det är en konst att kunna berätta en historia enbart i bilder utan dialog. Nu förklarar visserligen en röst för oss vad som sker, men det hade inte behövts. Jag tror att vi hade fattat bra ändå!

Historien som allt sammans kretsar kring är kanske lite tramsig och kunde skrivits bättre på flera plan men jag tycker den fungerar och allting behöver heller inte vara mångfacetterat och flerbottnat för att vara underhållande att se på. Det här är en film, som åtminstone jag ser ur skaparglädjens perspektiv. Det känns som om Daniel håller på att lära sig saker hela tiden och det känns som ett experimenterande också. Att få saker att fungera ihop med berättelsen, hur man löser problem som uppstår med en historia som egentligen inte lämpar sig i bildform etc.

Filmen är uppdelad i två delar, en prolog och en epilog kan man säga. Eller ja, en kortfilm och en epilog i alla fall. Det kanske blir lite för mycket försök att hålla historien vid liv, för i den här typen av spökhistoria går det ju lite ut på att spöket, den osaliga anden, eller vad man nu vill kalla antagonisten för, att inte dö utan komma tillbaka igen och igen. Och i och med att det finns en epilog kommer hon kanske tillbaka en eller två gånger för mycket. Jag vill inte avslöja några detaljer men lite tjatigt och förutsägbart blir det i slutändan.

Men på det hela taget gillar jag alltså filmen och jag ser verkligen fram emot framtida projekt från Daniel Lehmussaari!

Die Zombie Zombijäger - Sickfilms utgåva

Eftersom jag redan har recenserat själva filmen Die Zombiejäger sedan tidigare tänkte jag göra något jag nästan aldrig gör med denna och skriva lite om själva utgåvan istället. Jag har få, om ens några, riktiga tungviktare när det gäller mängder av extramaterial i mina hyllor och den här utgåvan från Sydsvenska Sickfilms stoltserar alltså med hela två diskar lull-lull.

Först ut är några scener bakom kulisserna där man får lite mer kött på benen om hur det gick till innan själva tagningarna och lite briefing av skådespelarna från filmens regissör Jonas Wolcher och sådant. Avsnitten avslutas med att vi får ta del av hur själva scenen sedan egentligen blev, ganska intressant faktiskt!

Det finns också en telefonintervju med någon av zombiestatisterna av Jonas Wolcher. Säkert intressant för den som är i faggorna att starta egna projekt i zombiegenren, sådana tycks ju växa på träd numera, men inget jag fastnade för alls faktiskt. Däremot är det ganmska intressant att ta del av hur själva sminkningen gick till och man får säga att Jonas Wolcher och teamet faktiskt är ganska duktiga på att få fram olika makeupeffekter! Det är fascinerande att se hur en människa sakta transformeras till en zombie med hjälp av lite smink. Fantastiskt egentligen!

Som lök på laxen bjuds vi också på filmens soundtrack som är inkluderat på en utav diskarna och så vitt jag förstår är det här enda sättet att utforska denna musik i sin helhet, åtminstone på något fysiskt format.

Men allt det där är egentligen av underordnad betydelse! Anledningen till att man bör införskaffa den här utgåvan är snarare att man valt att inkludera en tidigare kortfilm – Zombienoid, som även den, om jag inte är helt fel ute, är exklusiv för den här utgåvan. Det är en sorts föregångare till Die Zombiejäger som kort handlar om en kille som spelar dataspel. Det handlar förstås om något spel som går ut på att döda en massa zombies och killen har problem att klara just den specifika banan som han har fastnat på. Allt medan hans trötthet eskalerar filosoferar han mer och mer för sig själv vad som skulle hända om man blev en zombie om man drack för gammal mjölk. Knullar zombies? Det äter väl vara hjärna?

Filmen är runt en halvtimme lång och på engelska, men jag tänker inte beklaga mig över språkvalet för jag tycker det funkar ganska bra faktiskt! Det var riktigt kul att se denna lilla kortfilm och det är som sagt enda chansen att få se den (så vitt jag vet). Jag påstår inte att den är värd alla pengarna i världen, men om man som jag är lite av en komplettist är det riktigt roligt att se förlagan som senare skulle bli Die Zombiejäger, för det finns onekligen en hel del likheter som man inte bara kan ignorera. Det är uppenbarligen så att det här r inspirationskällan som sedan vidareutvecklades till en längre film!

Recension: Don’t Wake the Dead - 2008

Don’t Wake the Dead

Regi: Andreas Schnaas

2008

Horror

I ett gammalt tyskt slott, som nu håller på att renoveras, börjar märkliga saker att inträffa och den grupp väninnor som tillsammans håller på att fixa till stället blir snart varse om slottets mörka historia. På medeltiden attackerades nämligen byn av en grupp blodtörstiga tempelriddare som byns innevånare förvisso besegrades och drevs bakåt. Tillbaka till slottet där en sak efter en annan ledde till att en förbannelse uttalades. Under andra världskriget togs slottet i besittning av nazisterna just den natten vart 66:e år som tempelriddarna åter kommer till liv. Nu har det gått ytterligare 66 år och kvinnorna ställs mot både tempelriddarna och nazisterna som både kommit till liv. Det blir en kamp till sista blodsdroppen där bara morgonsolen och ett mytomspunnet svärd kan sätta stopp för förbannelsen!

Jag har vid tidigare tillfällen spytt galla över Andreas Schnaas filmer och hade väl ärligt talat inte så höga förhoppningar om den här heller. Det blir heller inte bättre när distributören påstår att filmen är det bästa som någonsin kommit från Schnaas på rent säljarmanér. Ska man sälja in någonting till mig ska man nog spara på superlativen och inte trycka ner sådana påstående i halsen på mig, men det är jag det. Och faktum är att det vet i tusan om jag inte kan ställa upp på att det faktiskt är Schnaas bästa rulle! Jag gillar i och för sig Nikos the Impaler rätt mycket men förutom den är det nog inte mycket av det jag har sett som slår den här!

Men trots detta lider den av en del problem och vi tar dem direkt så är vi av med det sen. Att skådespelarna inte är något vidare kanske är mer regel än undantag i den här typen av lågbudgetproduktioner. Splatterfilm behöver inte ha Oscarsmaterial i rollistan och så är det bara. Den här filmen är inget undantag och det är kanske viktigare att tjejerna är villiga att visa tuttarna? Några scener, som är totalt meningslösa för at driva handlingen framåt, verkar nämligen finnas med enbart för att visa hud. Jag klagar i och för sig inte men jag tycker det är att göra det lite lätt för sig.

En annan produktionsteknisk detalj som drar ner helhetsintrycket är det dåliga ljudet. Eller kanske snarare mixen mellan musik och dialog. Musiken hörs hur bra som helst och det är nästan så man måste skruva ned men dialogen håller tyvärr inte samma volym och det gör att det känns lite amatörmässigt.

Själva historien som berättas är enkel och det är nog en konst att hålla sig till något så fundamentalt utan att komplicera det hela för sig själv. Tempelriddarna och nazisterna vet jag inte riktigt om man ska kalla för zombies eller inte men jag tycker Schnaas har lyckas med en riktigt bra stämning i de scenerna! Det känns som om han varit influerad av Tombs of the Blind Dead i skapandet av tempelriddarna i alla fall och sämre referenspunkt kan man ju ha! Jag är väl inte lika imponerad av tjejerna men de flesta av dem ska ju bara dö ändå. Sminket är helt ok även om jag vid några tillfällen tyckte att blodet snarare såg ut som rödbetssaft än äkta vara.

Men även om jag har en tendens av att ta filmer på allvar tror jag inte att det är riktigt meningen här. Jag tror det är meningen, liksom i de allra flesta fall när det gäller splatterfilm, att man ska känna skaparglädjen och att det är viktigare att filmskaparna är innovativa än att filmen blir superseriös. Detta märks inte minst i en mycket underhållande scen där ett hårdrocksband blivit förvandlade till zombies men fortsätter att spela sin musik ändå. Runt om står både tempelriddare från medeltiden och tyska soldater från andra världskriget (i zombieform då) och diggar. Man kan till och med se någon tendens till headbanging!!

Recension: Chainsaw Cheerleaders - 2008

Chainsaw Cheerleaders

Regi: Donald Farmer

2008

Horror

För femhundra år sedan levde en häxa som i sina sista levande ögonblick passade på att uttala en förbannelse. Femhundra år senare, i nutid, blir hon återuppväckt av några hängivna satanister som öppnar det tidsfönster hon behöver för att fly den annalkande brasan. Lika ond som alltid tar hon ingen som helst hänsyn till vilken tidsålder hon råkar befinna sig i utan spiller ingen tid innan hon påbörjar sina nya missgärningar. I hennes väg står Dawn, som tvångsintagits till cheerleader-linjen på collage för att kunna hantera sitt humör, och tre andra stereotypiska blondiner. Just det ja… de har ju motorsågarna med sig också!

Som komplement till ovanstående beskrivning tänkte jag börja med att beskriva mina intryck med hjälp av några enkla stödord:

Tillbakablick,

Usla Skådisar,

En Häxa,           

En sista Förbannelse,

80-tals Känsla,

pretentiöst,

komik,

förlösande,

glimten i ögat,

Blondiner,

ironi,

satir,

Smaklöst,

Nakna bröst,

kalkonvärde,

Nakna stora bröst,

Demon,

uselt sminkjobb,

korsade motorsågar,

slutstrid.

Det beskriver mina känslor ganska bra tycker jag men nu ska jag försöka gå in lite mer i detalj på vad jag menar.

Den initiala tillbakablicken är naturligtvis väsentlig för filmens handling då hela plotten egentligen skapas där. Tyvärr är det ju ingalunda något nytt med en häxa som uttalar någon form av förbannelse just i det ögonblick hon ska till att brännas eller liknande men det funkar och även om det inte är någon Black Sunday som utspelar sig framför ögonen. Redan innan tankarna föll på denna mästerliga rulle av Mario Bava hade jag förresten redan tyckt mig känna igen konturen av något djur eller någon växt eller för den delen någon hybrid däremellan från Day of the Triffids. Nu tror jag i och för sig inte att det är frågan om någon hommage till den filmen men formen är onekligen ganska lik.

Väl tillbaka i vår egen tid tycker jag mig återfinna samma känsla som i de småusla filmerna jag själv brukade hyra på 80-talet. Jag har ingen specifik titel i bakhuvudet utan det är mer en övergripande känsla av halvseriös skräckis som verkar vilja mer än vad den klarar av. Det är på gränsen till alldeles för pretentiös men ett paradoxalt soundtrack räddar i sista sekund filmen från att ta sig själv på ett alldeles för stort allvar. Man kan säga att den andra fasen, och den klart mest underhållande delen av filmen inleds med detta.

Något som jag inte gillar är när man inte visar tillbördlig respekt för de döda och även om Anna Nicole Smith inte tillhör någon av mina favoriter eller förebilder tycker jag inte om att man nämner hennes namn på det sätt som man gör. Man hade kunnat lösa det på ett betydligt smakfullare sätt, men nu är jag kanske inne på petitesser… Nåja, den andra fasen av filmen innehåller rikligt med kalkonhumor, det är stereotypiska karaktärer och större glimt i ögat än vad man lyckats åstadkomma här finns nog inte. Allt det pretentiösa är som bortblåst och filmen tar sig inte ett smack på allvar.

Det finns också gott om både ironi och satir, som till exempel vad en cheerleaders bör äta om hon ska kunna behålla den perfekta kroppen. Anorexi berörs och ska man ta någonting på allvar i filmen så är det väl just det där?

Nåja, filmen fortsätter och vi introduceras snart för huvudattraktionen – den femhundra år gamla häxan. Det funkar väl sådär och kalkonhumorn bibehålls på en behaglig nivå. Att påstå att det här är något annat än en tvättäkta kalkonrulle vore att föra folk bakom ljuset, men även om de kvalitativa nivåerna i filmen inte är de högsta i mannaminne ska vi komma ihåg att det är just det som är charmen med filmen och att det är riktigt urusla sminkjobb och att kedjorna på motorsågarna faktiskt inte rör sig spelar kanske inte så stor roll. Man för en stunds avkoppling från den stressiga vardagen och behöver inte tänka på att allting serveras perfekt hela tiden, men lite mer motorsåg kunde vi väl ha fått av en film med en sån titel?

Darkdisc lägger ner!

Fast Darkdisc har väl egentligen inte funnits på ett tag. Det var ju rätt länge sedan de bytte namn till Sickfilms eller vad det var. Har ingen aning hur det där bolaget fungerar egentligen. Det byter skepnad/ägare titt som tätt tycker jag. Hur som helst är det inte så farligt som det låter, åtminstone inte om man får tro deras nyhetsbrev (nedan).

1 mars är det exakt 8 år sedan darkdisc slog upp portarna till webshopen. Sedan dess har vi levererat tiotusentals skräckfilmer till kunder över hela världen. Men snart är alltså den delen av sagan över och förbi och vi kommer inom kort stänga ned darkdisc webshop.

Men hav förtröstan alla skräckfilmsälskare. Det är inte så att vi försvinner, vi byter bara skepnad. Vi lägger kanske ned, men vi återföds igen som - DARK ENTERTAINMENT - ett helt nytt bolag, med nya ägare, ny styrelse och massor av nya friska idéer. Precis just nu håller vi som bäst på att bygga en ny webshop och jag tror nästan jag kan lova att ni kommer bli mer än nöjda med resultatet. Något som är mycket positivt är exempelvis att vi kommer bli fler som arbetar i bolaget, vilket kommer ge att vi kan ge bättre service. Mer information om var ni hittar den nya webshopen och vad mer Dark Entertainment kommer pyssla med kommer lite senare, men nu vet ni i alla fall vad som är på gång.

Så darkdisc blir alltså dark entertainmet... Frågan är om Sickfilms förblir Sickfilms..?

Hur som helst finns det ett gäng erbjudanden här om man är intresserad av lite billig film!

Darkdisc

Insane - Insain Edition

Här är en bild på hur utgåvan ser ut. Det är inte utan att man blir lite sugen faktiskt! Jag har tidigare skrivit om innehållet här.

Galen trälåda!

Jag tänkte passa på att slå ett slag för svensk film och de som faktiskt vågar sig på att ge ut den i lite mer spännande form än en vanlig vaniljutgåva, heter det så – vanilla edition? Jag tänker naturligtvis på sydsvenska Sickfilms och filmen Insane som släpps i en trälåda den 15:e december, men finns att förboka redan nu. Tyvärr har jag inga bilder att visa av verket men att kopiera in innehållet på de tre(!) diskarna ska jag kunna åstadkomma i alla fall!

Trälåda cirka 250x160x60 mm, med lås och gångjärn i läder, innehållet packat i träull
Trediscars specialutgåva av Insane
Alternativt omslag på dvd´n
Nyckelring "THE BRIDGEBURN HOTEL" individuellt numrerad med rumsnummer 1-666
Meny från "THE BRIDGEBURN HOTEL" med fullständig förteckning över innehållet på skivorna
Foton
En bit av tapeten från sovrummet i filmen medföljer i varje box

Dessutom kommer det i en av boxarna ligga en guldbiljett där den lyckliga innehavaren vinner en natt på Brännebrona Hotell där filmen spelades in. Vinnaren får en övernattning i "Insanerummet" samt trerätters middag för två.

Disc 1:
Insane Final Version
Bakom kulisserna
Regissör och producent kommenterar scener ur filmen
Trailers
Skärmsläckare
Påskägg

Bild: Anamorphic widescreen
Ljud: Dolby Digital 5.1 + DTS

Tal: Engelska
Text: Svenska, Danska, Norska, Engelska

Disc 2:
Insane German Cut
Bloopers
Deleted scenes

Bild: Anamorphic widescreen
Ljud: Dolby Digital 5.1 + DTS

Tal: Engelska
Text: Ingen text

Disc 3:
Bakomfilm 110 minuter
Bakomfilm 10 minuter
Screenshots and stills

Bild: Anamorphic widescreen
Ljud: Dolby Stereo

Tal: Svenska
Text: Ingen text

Regi: Anders Jacobsson, Tomas Sandquist
Producent: Henrik Koelman
Region: 2
Studio: Sick Films
Årtal: 2010
Speltid: 87 minuter + extramaterial

Den som inte känner att han/hon måste lägga en femhundring på den här specialboxen kan förstås nöja sig med den vanliga utgåvan för under en tredjedel av priset!

Förbokar den monumentala trälådan gör du på darkdisc.com!