Recension: The Grief - 2005

The Grief

Regi: Daniel Lehmussaari

2005

Horror

Några mediastudenter planerar ett ambitiöst projekt. De tänker filmatisera legenden om den svarta änkan – Norah Astor, och beger sig till en ödsligt belägen stuga som ska ligga i trakterna där legenden utspelas. Norah Astor var en ensamstående mor till två barn som en dag försvann. Hennes vädjan om hjälp ignorerades helt av byns invånare och framförallt av kyrkan då hon ansågs vara en häxa i förbund med djävulen. Ett par dagar hittade hon sina barn döda och svor att hämnas på dem som vänt henne ryggen, men blev bragd om livet, utstött och inget värd i kyrkans ögon. Några dagar senare var alla inblandade i hennes frånfälle döda och det sägs att hon än idag irrar omkring och söker efter sina döda barn.

Jag har tidigare kritiserat både Daniel Lehmussaaris filmer och andra för sin undermåliga engelska dialog och den är verkligen inte bra här heller men jag står ut med det. Jag har lärt mig att det finns andra kvaliteter som kan väga upp ett dåligt uttal och här kommer jag att redogöra för några. För den här filmen är absolut inte så dålig som några av skådespelarna kan få oss att tro. Daniel har en fallenhet för dialoglösa tillbakablickar, vilket han även bevisade i House of Orphans för något år sedan. För när vi får följa historiens början, via en tillbakablick eller två, är det en helt annan film vi får se! Det är riktigt spännande och filmmusiken förstärker historien till den milda grad att det faktiskt nästan blir lite otäckt emellanåt.

Bildspråket kunde vara taget ur valfri stumfilm och det menar jag absolut inte som något negativt. Det är en konst att kunna berätta en historia enbart i bilder utan dialog. Nu förklarar visserligen en röst för oss vad som sker, men det hade inte behövts. Jag tror att vi hade fattat bra ändå!

Historien som allt sammans kretsar kring är kanske lite tramsig och kunde skrivits bättre på flera plan men jag tycker den fungerar och allting behöver heller inte vara mångfacetterat och flerbottnat för att vara underhållande att se på. Det här är en film, som åtminstone jag ser ur skaparglädjens perspektiv. Det känns som om Daniel håller på att lära sig saker hela tiden och det känns som ett experimenterande också. Att få saker att fungera ihop med berättelsen, hur man löser problem som uppstår med en historia som egentligen inte lämpar sig i bildform etc.

Filmen är uppdelad i två delar, en prolog och en epilog kan man säga. Eller ja, en kortfilm och en epilog i alla fall. Det kanske blir lite för mycket försök att hålla historien vid liv, för i den här typen av spökhistoria går det ju lite ut på att spöket, den osaliga anden, eller vad man nu vill kalla antagonisten för, att inte dö utan komma tillbaka igen och igen. Och i och med att det finns en epilog kommer hon kanske tillbaka en eller två gånger för mycket. Jag vill inte avslöja några detaljer men lite tjatigt och förutsägbart blir det i slutändan.

Men på det hela taget gillar jag alltså filmen och jag ser verkligen fram emot framtida projekt från Daniel Lehmussaari!