Recension: The Grapes of Death - 1978

The Grapes of Death

Regi: Jean Rollin

1978

Horror

Elisabeth flyr ut på landsbygden efter att hennes tågreskamrat har blivit dödad av en galning. Hon märker snart att det ingalunda är frågan om en isolerad galning, snarare är alla hon stöter på mer eller mindre sinnesförvridna. De har sår på kroppen och framförallt i ansiktet och ser hiskeliga ut. En efter en försöker de döda eller komma åt henne med hon lyckas smita undan dessa horder av förruttnande människor som vill henne allt annat än väl. Men några få tycks ha klarat sig och hon sluter sig samman med denna lilla grupp. Det visar sig att dessa människor inte har druckit vin på ett bra tag. Boven i dramat är nämligen de bekämpningsmedel som druvorna är besprutade med. De gör människorna till galna mördare…

Det här är en film som oftast brukar sorteras in under zombiefilmerna. Men en riktig zombiefilm är det inte enligt min mening, åtminstone om man ska använda sig av den etablerade zombiemytologin som skapades med Romeros rullar. Det handlar således inte om några levande döda, det handlar heller inte om hjärndöd monster som bara vill äta hjärna och det är heller inte nödvändigt att skjuta dem i huvudet för att döda dem. I en ”normal” zombiefilm är dessutom vanligt att man inte riktigt vet vad som har orsakat själva zombieepidemin, så icke här! Det görs tidigt klart att det är besprutningen av vindruvorna som är boven i dramat.

Jag ser verkligen ingen nackdel i någon av dessa avarter från normen, snarare är det uppfriskande! Jag tycker om när man försöker göra det lite annorlunda än vad man är van vid. Dessutom ska vi komma ihåg att filmen gjordes i en tid när den numera så väletablerade zombiemytologin låg i sin vagga, samma år som Dawn of the Dead såg sitt ljus.

Jag har inte sett särskilt många rullar av Jean Rollin, men han är ju otvivelaktigt mest känd för sina vampyrrullar. Dessa brukar innehålla en hel del erotiska tagningar. Inte för att det någonsin blir pornografiskt men en hel del bröst brukar han ju få med i alla fall. Här är det faktiskt ganska sparsamt med den varan. Visst förekommer det även här, men levande döda, eller galningar, eller vad man nu vill kalla det för är väl inte ett riktigt lika laddat erotiskt begrepp som vampyrer. En enda ”full frontal nudity” finns det i filmen och så några tutt-scener då.

Däremot så är det väl inte så mycket till skräck heller om man ska vara ärlig. Sällan har jag sett en så romantiserad zombierulle och det är absolut ingen nackdel. Det här blir frisk fläkt bland allt stereotypiskt i genren och jag ser den här i samma dimension som Let Sleeping Corpses Lie när det gäller att bryta lite mot normen, kanske ändå mer. Hur som helst är det helt klart en rekommendabel rulle (vem hade trott något annat?) som man definitivt bör se om man skulle ha råkat missa den. En riktigt skön rulle men skön stämning helt enkelt!