Recension: Trassel - 2010

Trassel

Aka: Tangled

Regi: Nathan Greno, Byron Howard

2010

Animerad/Komedi

Rapunzel har sedan hon rövades bort som barn suttit inspärrad i ett torn. Hon vet förstås inte om att hon hålls fången då hennes kidnappare utger sig för att vara hennes mamma och som bara vill skydda henne för omvärlden. I själva verket är det en gammal trollpacka som använder Rapunzels magiska hår för att hålla sig evigt ung. Men Rapunzel drömmer om ett äventyr utanför det ensamma tornet och när en dag tjuven Flynn Rider dyker upp övertalar hon honom att ta henne med till världen utanför, något som inte uppskattas av hennes ”mamma”. Hon vill för allt i världen inte låta Rapunzel förstå att hon egentligen är en försvunnen prinsessa och att hennes föräldrar Kungen och Drottningen letat efter henne ända sedan hon försvann – för arton år sedan.

Det här är första gången jag får chansen att avnjuta en Disneyklassiker på Blu-ray och jag kan konstatera att det ser helt fabulöst ut! Animationerna når sin fulla potential och det är en fröjd för ögat att se. Men nu är det ju själva filmen jag ska tycka till om och inte kvaliteten på vare sig Blu-ray eller DVD, det finns det andra som gör.

                                 

Historien om Rapunzel är inte ny och efter lite efterforskningar jag konstatera att det rör sig om en tysk folksaga från 1800-talet, nedtecknad av Bröderna Grimm. I den här versionen har man visserligen ändrat ett och annat men inget som inte passar bra in i produktionen och historien fungerar hur bra som helst i Disneykontexten. Rapunzel som kidnappad prinsessa är helt rätt och faktum är att även om det förstås är förutsägbart hur det kommer att gå till slut är det inte helt självklart vilka vägar filmen kommer att ta. Vägen mot slutet är både rolig och häpnadsväckande!

Tecknarstilen är inte den klassiska Disneystilen och jag trodde på förhand att jag skulle ha lite problem med att uppskatta den här modernare, mer tredimensionella, stilen som jag inte alltid är god vän med. Men det blev inget med den saken. Från första rutan till den sista passar tecknarstilen mig som handen i handsken och jag ser inga som helst problem det den. Jag var också lite orolig när jag hörde att det är Måns Zelmerlöv som gör rösten till Flynn Rider men även detta visade sig vara ett lyckat drag. Jag har sagt det förr men det är nämligen så att jag föredrar svensk ljudspår till den här typen av filmer även om jag generellt sätt verkligen inte är n anhängare av dubbning. Men just till tecknad film fungerar det utmärkt faktiskt! Och då det är en del sång fungerar det utmärkt med en rollbesättning som faktiskt kan sjunga. Rollen som Rapunzel görs av Molly Sandén och henne kan man väl inte heller klaga på…

Den här är den femtionde klassikern från Disney och man förväntar sig något alldeles extra när ett sådant jubileum inträffar. Och faktum är att jag tycker man får det också! Det här är en mycket genomarbetad film som har ett stort andrahandsvärde. Man kan se den om och om igen utan att tröttna!

Bilder: © Disney

Recension: I SAW THE DEVIL - 2010

I Saw the Devil

Regi: Jee-Woon Kim

2010

Thriller/Horror

En seriemördare härjar och det är inte vilken seriemörare som helst heller. Han verkar göra en poäng av att plåga sina offer så mycket som möjligt medan han våldtar dem. Fullständigtkänslokall mördar han kvinna efter kvinna tills han kommer till den gravida kvinna som ska bli hans fall. När han har mördat henne svär nämligen hennes pojkvän, som är polis, på att söka upp mördaren och låta honom plågas minst lika mycket som hon har plågats. Det blir en rafflande jakt där våldet stadigt triggas och där inget till slut är heligt. Det blir en jakt på ett monster, på ett monsters vis!

Som någon redan har påpekat i och med att förhandsindikerade att jag skulle skriva en recension av denna så är det alltså inte regissören bakom Old Boy som har gjort denna. Det är ett feltryck på omslaget helt enkelt, dålig research eller ett medvetet drag för att sälja filmen, vad vet jag? Skulle det vara det senare förstår jag inte riktigt vitsen för det är helt klart en film som står helt på egna ben. Det behöver ingen jämförelse med något annat för att bli intressant! Faktum är att jag läste fel på den tagline som pryder omslagets nedre ”Abandon all Compassion” och trodde det stod ”Abandon all Comparison” vilket skulle kunna vara lika sant. Det finns nämligen inte mycket att jämföra råheten i filmen med!

Våldet är absolut så brutalt som det kan vara utan att det för den skull blir löjeväckande. Det finns inte minsta anspelning på trams eller komik när det gäller makeupeffekterna och det är precis det så det ska vara om man frågar mig. Visst finns det väl en avkopplande effekt av effekter som går over-the-top och för en poäng av att göra det. Oftast behöver man inte tänka särskilt mycket under den typen av film utan kan bara låta effekterna sköjla över en, det blir aldrig särskilt otäckt.

Här blir det dock otäckt väldigt snabbt! Det finns både en krypande känsla då och då, en sådan som man bara kan få av en riktigt spännande film, och en känsla av hopplöshet mest hela tiden. Vi ska dock vara på det klara med att det finns två aspekter av våldet. Det som utförs av seriemördaren och hans likasinnade, samt det som uträttas av ”hämnaren”. Vi får en frågeställning om ändamålet helgar medlen nedkörd i halsen och det är nästan så vi sätter denna frågeställning i halsen också. Jag brukar inte gilla när vi får något så uppenbart att fundera över men här gör det ingenting. Jag vet inte om det finns något riktigt svar på frågan heller, vilket för mig är en klar fördel. Frågan är alltså tydlig, men inte nödvändigtvis svaret: är det ok att använda vilka metoder som helst för att hämnas en oförätt? Ska vi bekämpa eld med eld? Öga för öga, tand för tand? Döm själva.

Jag gillar sadismen i filmen. Missförstå mig inte nu, det är klart att jag inte njuter av att se personerna plågas, åtminstone inte de man fattar sympati för, men jag gillar att det påverkar mig vilket inte är helt vanligt numera. Jag ser så mycket våldsam film att jag på något sätt blivit immun mot filmvåld. Resultatet blir förstås att det görs fler grymmare och grymmare filmer. Var ska det sluta? Vill vi att det ska sluta? Är det inte så att filmvåldet också speglar samhället. Vi reagerar inte längre för det som skulle vara omöjligt att ignorera för 20-30 år sedan. Det skrivs om värre och grövre brott i tidningen varje dag. Alltså måste vi också öka på fiktionen när vi får chansen. Det ska vara ett steg värre än vad vi egentligen står ut med och definitivt jämfört med vad vid skulle stå ut med att läsa om i tidningen som verklighet.

Skådespelarna är perfekta i sina roller, i synnerhet eftersom hela filmen har en ganska känslokall ton över sig. Musiken, som ofta består av klassisk musik i de mest hänsynslösa delarna bidrar också till detta. Att bevittna vidriga handlingar i form av tortyr etc. till klassisk musik är nog det mest fasansfulla man kan göra.

På omslaget kan man läsa diverse citat om hur bra och starkt filmen är. Någon kallar den för ett mästerverk medan någon kallar den för den våldsammaste filmen någonsin. Jag skulle inte hålla med om någotdera men den ligger bra nära det sista citatet jag kommer att nämna – En thriller som verkligen får dig att skrika! Det här var en film som påverkade mig och som största fiende har sin längd. Jag vill inte påstå att den är innehållslös någon gång men nästan 2 timmar och 30 minuter kräver sin film för att funka. Det fyller inte helt de stora skor den skulle behöva för en sådan utmaning. En riktigt bra film men inte riktigt ett mästerverk!

8/10

Recension: Salem Witch Trials - 2002

Salem Witch Trials

Regi: Joseph Sargent

2002

Drama

I det lilla puritanska samhället Salem börjar mystiska saker att inträffa. Barnen börjar reagera märkligt och faller i dvala eller visar upp panikartade beteenden utan synlig orsak. Snart börjar anklagelser om häxkraft att hagla mot byns kvinnor och rättegångprocesserna är genast igång. Ingen vågar motsätta sig kyrkans makt av rädsla för att bli nästa offer för den absurda förföljelsen men hur länge kan häxslakten pågå innan någon slutligen sätter stopp för den?

Det här är på intet sätt någon skräckfilm eller något som ens liknar det på håll, men historien i sig är faktiskt ganska skrämmande och blir än mer så av att veta att den faktiskt är historisk förankrad. Jag menar inte att saker och ting hänt precis som de visas i filmen, för det är väl klart att det dramatiseras lite när det handlar om en filmatisering, men häxjakt är tyvärr en del av mänsklighetens mörkaste historia och något vi måste minnas för att förhindra att historien upprepar sig som den annars har en tendens att göra.

                                              

Men det är inte en skrämmande tanke från början, eller jo, det är klart att det är, men inledningsscenerna är egentligen mer färgade av själva absurditeterna i resonemangen som kyrkan för i filmen; orsakerna som gör att de anklagade måste vara skyldiga bortom allt rimligt tvivel etc. Detta gör att man faktiskt snarare gapskrattar än tar det man ser på allvar. Hur i hela helskotta kunde folk resonera så på den tiden frågar man sig själv. Man inser att religion i alla dess fanatiska former är en fara för rättsäkerheten och att det aldrig bör kombineras ihop med politik.

Efter den inledande teasern får man möjlighet att lära känna några av byns mest prominenta personligheter och den släktfejd som tydligen pågår mellan två rivaliserande familjer. Senare planteras också misstankar om att denna släktfejd är något som är av synnerlig betydelse för de kommande häxanklagelserna. Det är ganska tydligt att det rör sig om en TV-film av alla de orsaker som brukar karaktärisera en sån, dessutom finns det uppenbara avbrott i historien för reklamavbrott men detta är egentligen inget som stör. Och oavsett om det handlar om en TV-film eller inte så fungerar skådespeleriet oftast förvånansvärt bra. Man har lyckats få med riktigt stora namn i rollistan som Kirstie Alley, Shirley MacLaine och Rebecca De Mornay och de gör ett stabilt jobb. Faktum är att jag nästan blir lite imponerad av Kirstie Alley, som jag generellt har svårt för, hennes ögon passar utmärkt för en kvinna fylld av tårar.

Nåja… Allt eftersom den tre timmar långa filmen vara (teknisk sett är det förstås en miniserie i två delar) desto mer seriös blir den. Man tar mer och mer på allvar hur anklagelserna haglar över alla som verkar vara obekväma för dem som spyr ur sig anklagelserna. I slutskedet är det inte alls lika skrattretande som inledningen var och det är faktiskt ganska rörande att se hur en efter en går döden till mötes utan att erkänna sin påstådda skuld som häxa eller häxmästare. Eller för den delen att se hur det trots allt till slut visar sig att den finns civilkurage i den lilla byn. Efter att ha sett filmen har jag också lärt mig att några av de avrättade faktiskt inte fick officiell upprättelse förrän på 2000-talet, sisådär 300 år efter att de avrättats i häxprocessen!