Ringu - 1998 - Filmen som startade den asiatiska vågen

Ringu

Regi: Hideo Nakata

1998

Horror

Ryktet om att det ska finnas ett videoband som dödar sju dagar efter att man sett det figurerar och reportern Reiko Asakawa undersöker historien. Hennes undersökningar visar att flera ungdomar, bland annat hennes egen systerdotter, dött under mystiska omständigheter efter att ha sett den beryktade inspelningen. Mer och mer inser hon att det inte bara handlar om en modern legend utan om något mycket värre. I sin jakt beger hon sig till Izo, där ryktet säger att bandet har sitt ursprung. Mycket riktigt hittar hon bandet, ser på det och därefter ringer telefonen – hon har sju dagar kvar att leva. Det som därefter följer är den rafflande jakten på ledtrådar och lösningen på mysteriet, mysteriet hon måste lösa för att överleva…

En nästan helt trovärdig film som håller ett ganska lågt tempo, detta är ingen nackdel då det helt klart bidrar till att hålla spänningen uppe. Endast långsamt avslöjar man bitar av handlingen och man gör det med stil och finess. Självklart är detta mer sanning i början av filmen då tempot höjs en aning framåt slutet, dock utan att för den skull bli ologisk.

Man lyckas att med små medel skapa en spänning som faktiskt till viss del sätter sig hos tittaren, man behöver inte alltid visa makabra detaljer i utstuderade närbilder för att det ska bli otäckt. Man behöver heller inte överraska publiken med plötsliga ljud till otäcka bilder för att lyckas. Visserligen innehåller filmen ett par just sådana scener, men de är så pass få att man i princip kan ignorera dem.

Att filmen är japansk märks ganska tydligt på dess bildspråk och dess berättarteknik. Den skiljer sig helt och hållet från vad man är van vid från det stora landet i väster – USA. Man fokuserar på att berätta en korrekt historia istället för en massa plötsliga lösningar som verkar ha kommit till just för att de är bekväma att använda just då. Den är också i viss mån vackrare än många amerikanska filmer även om jag personligen tycker att den har en bit kvar till europeisk standard vad gäller bildspråk och estetik.

Något som man också märker stor skillnad på jämfört med amerikansk och europeisk skräckfilm är hur sparsamt soundtracket är. Det är nästan en total avsaknad av musik och oftast är det endast subtila mörka ljud som förstärker känslan av obehag. Detta göra att skådespelarnas sinnesstämningar måste tydliggöras för tittaren på ett annat sätt som vid första anblicken kan tyckas vara genom ett visst överspel. Denna illusion splittras dock snart och man förstår att skådespelarprestationerna faktiskt är betydligt bättre än så.

Kanske inte den bästa filmen i världshistorien men långt bättre än sin amerikanska motsvarighet.

7/10