Horns – 2013 – Daniel Radcliffe

Egentligen har väl bara Alexandre Aja bara regisserat en riktigt jävla bra film – Haute Tension! Resten av hans produktion av näppeligen varit dålig men inte i samma klass som denna tidiga pärla. Det känns lite som att humorn sedan har tagit större och större plats i filmskapandet. Här är den synnerligen närvarande! Det är förstås inte frågan om regelrätt humor som man skrattar högljutt åt men det finns helt klart en sarkastisk närvaro i dialogen och situationerna som Daniel Radcliffes rollkaraktär hamnar i.

Han heter Ig Perrish, bara det får väl en del av oss att dra på smilbanden. Han är anklagad för att ha dödat sin flickvän men bedyrar själv sin oskuld. Omgivningen tror dock att han är skyldig och när det börjar växa ut horn i pannan på honom tror han nästan själv på att han är djävulen personifierad. Människorna runt omkring honom börjar fråga honom om de mest underliga saker och ta hans svar som en ursäkt för att bete sig hur som helst. Vi har tjejen som frågar om det är ok att äta upp alla donuts i lådan trots att hon tycker att det är äckligt. Vi har läkaren och sjuksköterskan som hellre har sex med varandra än att bota patienterna. Här finns helt klart en del humor. Det är oerhört bisarra frågor och sanningar som folket plötsligt inte har några problem att offentliggöra i Ig Perrishs närvaro.

Men det håller inte hela vägen. Själva hornen som växer ut ser faktiskt lite tramsiga ut och de initialt så träffsäkra replikerna mattas av efter ett tag.  Det blir helt enkelt inte lika roligt längre. Vad värre är, det verkar som att Alexandre Aja är ute efter att moralisera för oss. Det kan väl visserligen vara behövligt ibland men i det här fallet hade det varit bättre om det hade hållit sig till att vara en intelligent och smålustig film. Alternativet hade förstås varit att göra den riktigt mörk men då behövs andra horn och sarkasmen åker också bort i sådana fall.

Det kunde verkligen ha blivit en riktigt underhållande film men den stannar istället någonstans på mitten av betygskalan. Det finns absolut underhållningsvärden men inte riktigt av ett sådant slag som inledningen visar prov på.

5/10

Recension: The Woman in Black - 2012

The Woman in Black

Regi: James Watkins

2012

Horror

Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) har haft några svåra år. Hans fru gick tragisk bort i barnsäng några år tidigare och utan sin son hade han inte vetat var han skulle bli av. Advokatfirman han arbetar för gör klart för honom att han måste dra sitt strå till stacken oavsett hur dåligt han egentligen mår och skickar honom på uppdrag. Han ska gå igenom pappren i ett dödsbo i en avlägsen by. Han blir märkligt bemött när han anländer och det är uppenbart att lokalbefolkningen vill att han ska försvinna så fort som möjligt. Hur som helst så stannar han trots alla motgångar och börjar gräva i det förflutna, något som han helst borde ha lämnat i frid…

Det var några år sedan nu, men jag har sett originalfilmen en gång i tiden och om mitt minne inte sviker mig tyckte jag mycket om den. Den innehåller dessutom ett par scener som jag fortfarande minns och det krävs faktiskt lite grand för att jag ska komma ihåg scener som nästan skrämt livet ur mig. Men det här handlar alltså om en nyinspelning och vi lämnar därmed Herbert Wises film från 1989 därhän och koncentrerar oss på denna!

Det är förstås lättare sagt än gjort eftersom jämförelser är ofrånkomliga och kanske till och med nödvändiga för att lättare kunna relatera till just den här upplevelsen. Hur som helst tycker jag att man har lyckats riktigt riktigt bra med stämningen och det beror mycket på ljussättningen och musiken. Det beror också på Daniel Radcliffe som bär upp nästan hela skådespeleriet på sina axlar. Det finns andra roller i filmen, visst, men de är ganska små och enbart där för att stötta Radcliffes rollkaraktär. Ciarán Hinds kan nämnas, jag vet inte hur det är med andra människor men mig säger hans namn inte särskilt mycket. Det är dock ett ansikte jag känner igen direkt och han brukar göra mycket bra ifrån sig! Så även här alltså!

Egentligen är det den mest klassiska av alla spökberättelser som berättas. Den om ett ensligt beläget gods där ett spöke hemsöker omgivningen. Att Arthur Kipps spenderar natten ensam i mörkret på godset gör inte det hela mindre stereotypisk heller. Förresten, det glömda jag nämna, filmen utspelar sig under en tid då bilar fortfarande var nya och elektrisk upplysning verkligen inte är någon självklarhet! Arthur Kipps får nöja sig med stearinljus under sin vistelse och det gör det hela förstås ännu mera skrämmande.  

Men oavsett om det är en i grunden stereotypisk historia eller inte så fungerar den fantastiskt bra! Det beror förstås mycket på genomförandet men också på grundberättelsen. Snart får vi veta att kvinnan i svart inte bara spökar på godset utan även i byn och att det finns fullt av vidskepelse kring det hela. Ingen i byn verkar våga prata om saken, håller man tyst kanske problemet till slut försvinner.

Filmen är en gotisk betraktelse i grund och botten men har en oerhört mörk sida som faktiskt lyckas med konstycket att beröra. Den är heller inte helt självklar och när slutet annalkas finns det faktiskt överraskningar kvar att leverera. På det hela taget är jag mycket nöjd med den här filmen som levererade långt över mina förväntningar. Nyinspelningar kan visst vara magnifika!

8/10