Rambo
Aka: Rambo IV
Regi: Sylvester Stallone
2008
Action
Vietnamveteranen John Rambo har åter igen dragit sig undan den
västerländska civilisationen och slagit sig ner i Thailand. Där ägnar han sin
tid åt att fånga giftiga ormar för den lokala underhållningsmarknaden.
Naturligtvis inbringar detta honom så pass mycket inkomst att han klarar sitt
uppehälle och mycket mer än så kräver han inte. Men friden bryts när några
missionärer söker upp honom med hopp om att han ska hjälpa dem att ta sig in i
det krigshärjade grannlandet Burma med sin båt. Rambo avböjer naturligtvis den
första inviten men blir senare övertalad av gruppens enda kvinna, som han av
någon anledning får respekt för. Självklart hinner inte missionärsteamet mycket
mer än iland förrän de fångas mitt i oroligheterna. Detta föranleder
naturligtvis räddningsuppdraget, där Rambo än en gång blir indragen. Hans
uppgift är att ta soldater till den plats där han senast såg missionärerna, men
nu är det personligt och Rambo tänker inte lämna saken i händerna på soldaterna.
Inget kan få honom att inte delta och blodbadet kan börja…
För de som har sett Rambo 2 och
Rambo 3 känns det grundläggande upplägget inte särskilt långsökt eller revolutionerande.
Snarare är det väldigt bekant, men det funkar och det ger en ursäkt att berätta
ytterligare en historia om dödsmaskinen John Rambo som ”klarar biffen”, eller
”räddar dagen” eller hur man nu vill uttrycka det.
Actionvärdet är högt och våldet
är stundtals väldigt närgånget och knappast jämförbart med någon av de tidigare
installationerna i serien. Stallone, som själv står både bakom och framför
kameran den här gången, sköter sig och ger sin karaktär precis rätt minspel,
eller kanske avsaknaden av minspel då det faktiskt, i mångt och mycket, handlar
om, åtminstone till det yttre, avsaknad av känslor. Att ta till ord som iskall,
cool och kylig känns väldigt adekvat när man beskriver hans rollkaraktär.
Men om Rambo framställs som den
stora amerikanska antihjälten, som bara slåss för sin personliga del och som
sedan länge vägrat att delta i den amerikanska patriotismen, så framställs den
store fienden, arkitekten bakom grymheterna mot civilbefolkningen som
missionärerna initialt ger sig ut för att beskydda, som dess raka motsatts. En
grym och hänsynslös diktator som enbart har sina personliga intressen i första
rummet. Dessutom har man lagt till det enda som fortfarande tycks vara riktigt
vidrigt i dagens samhällsklimat i hans karaktär, nämligen pedofili. Så skulle
vi inte tycka tillräckligt illa om honom för hans krigsbrott, så ställs saken
bortom allt tvivel med detta tilltag. Jag kan tycka att det är att göra saken
lite väl lätt för sig, fast å andra sidan är det något som inte är särskilt
framträdande i filmen och råkar man titta bort (eller ner i godispåsen) så är
det lätt att man missar det.
Nåja, det är mycket pang-pang,
som jag var inne på i början, och det blir lite platt. Karaktärerna är inte
tillräckligt intressanta även om det finns en del tillfällen när man riktigt
myser. Till exempel när Rambo tillrättavisar de stridssugna soldater som satts
in för räddningsuppdraget. Det är uppenbart att de inte har en aning om vad de
snackar om, medan Rambo, som alla vet, har upplevt verkligheten både en och två
gånger.
Så var det där svåra med att
beskriva filmslut utan att avslöja för mycket… Det är nämligen så, att även om
filmen lider av en del problem längs vägen så rättar slutet till detta och gör
att hela filmserien får en värdig avslutning. Samtidigt gör man del två och tre
till de filmbagateller de egentligen är i sammanhanget, och ger tittare också
möjligheten att hoppa över dessa i den kontinuitet handlingen utspelar sig i
och som fick sin början för tjugofem år sedan. Det är som sagt svårt att
beskriva, så min rekommendation måste naturligtvis vara att man, om man funnit
intresse i de tidigare delarna, investerar även i denna för att ta del av de
rörande slutscenerna.
