Heartbreakers
Regi:
David Mirkin
2001
Komedi
Maxine Conners (Sigourney
Weaver) gifter sig med Dean Cumanno (Ray Liotta) och allt verkar frid och
fröjd. Efter en vild tillställning däckar dock Maxine på bröllopsnatten precis
innan det ska till att hända. Frustrerad faller Dean för sin sekreterare,
givetvis kommer Maxine på dem och det blir genast skilsmässa. Allt är planlagt
in i minsta detalj och sekreteraren är i själva verket Maxines dotter, Page
(Jennifer Love Hewitt). Tillsammans har de redan svindlat sig till stora summor,
men när skatteverket är efter dem bestämmer de sig för en riktigt stor bluff.
De ska blåsa miljardären William B. Tensy (Gene Hackman) på en rejäl summa
pengar. Konflikterna mellan mor och dotter sätter käppar i hjulet för planen
och att Page dessutom samtidigt råkar bli kär i en bartender gör inte saken
enklare.
Till en början lägger man märke till hur skådespelarna och framför allt
Sigourney Weaver spelar över ganska
kraftigt. Först störde jag mig på det även om orsaken till detta är ganska
tydlig. D v s att göra det tydligt för tittaren att hon bara luras och spelar
ett spel i filmen. Med det i åtanke gör hon ett alldeles utomordentligt jobb.
Det hindrar förstås inte att Jennifer
Love Hewitt stjäl showen, för hon är helt klart bäst i hela filmen.
Jag gillar bråken mellan Mor och dotter och mycket av filmens intriger
bygger kring detta. Det är väl egentligen inget märkvärdigare än att dottern
vill lämna boet, medan mamman inte tycker hon är mogen för det, som hämtat ur
verkligheten alltså.
Gene Hackman spelar rollen som den stenrike William B. Tensy och även han spelar
över en hel del. Fast man stör sig inte lika mycket på det, för när han kommer
in i filmen har man redan satt tonen och det blir accepterat på ett annat sätt.
Hur som helst gör han rollen som kedjerökande, äcklig gammal gubbe riktigt bra
och jag måste erkänna att det nästan vänder sig i magen vid ett par tillfällen.
Så skådisarna är alltså överlag bra. Vad finns det mer att säga då?
Musiken skulle nästan kunna vara hämtad ur Mission
Impossible för man får helt klart vibbar därifrån, allt för att framhäva
deras svåra blåsning. Det ena efter det andra går på tok och det är inte annat
än att man faktiskt får lite sympati för dem.
Hela tiden känns det som om man inte riktigt är säker på vem som blåser
vem och man får ständigt vara på sin vakt, för när man minst anar det kommer
det en dramatisk vändning på klacken.
Betyget för den här filmen blir till slut gott även om den hamnar i
skuggan av filmer som Dirty
Rotten Scoundrels med Steve Martin och Michael Caine
och framförallt klassikern The Sting med Robert Redford och Paul Newman.
