Recension: Rubber’s Lover - 1996 - En MYCKET märklig film!

Rubber’s Lover

Regi: Shozin Fukui

1996

Horror

Ett stort, mäktigt och framgångsrikt företag bedriver forskning på det psykologiska planet. Med hjälp av en apparat kallad D.D.D. eller Digital Direct Drive som den heter i klartext, bombarderar man gummiklädda försökskaniner med ett mycket intensivt ljud och under påverkan av drogen eter. Detta resulterar visserligen i psykiska förmågor hos försökskaninerna men bieffekterna är oftast letala. Detta innebär att företaget stänger ned forskningen mot de drivande forskarnas vilja. I ett sista desperat försök att hålla forskningen vid liv kidnappar de en av sekreterarna och fortsätter att bedriva sina experiment på henne och sin eterberoende kollega.

Filmen är gjord i svartvitt och det tror jag förhöjer filmen stämning något. Framförallt när man har valt att inte göra filmen i en följsam och mjuk gråskala utan snarare så grynig och kornig som möjligt. Själva experimenten framstår som grymmare på det viset och det är ju faktiskt ett lika enkelt som genialt knep egentligen. Det ökar också den surrealistiska tonen i filmen, vilket också förstärks av den nästan absurda rekvisitan i form av bland annat nålar och virtual-reality liknande hjälmar. En absurditet som nästan är jämförbar med Shinya Tsukamotos Tetsuo, åtminstone när det gäller rekvisita.

Ska man försöka extrahera någon sensmoral ur filmen ligger väl faran med genmanipulation och skrupel och hänsynslös forskning utan etik nära till hands. Fast sensmoralen är väl å andra sidan inte filmens starkaste vapen och den är inte speciellt tydlig. Säkerligen är den också tämligen subjektiv och tolkas garanterat på ett helt annat sätt av någon annan.

Vad finns det mer att säga om filmen då? Jo, ibland blir det pinsamt tydligt att man vet för lite om filmen man recenserar och får läsa sig till information. Till exempel så är det här tydligen en prequel på Shozin Fukai’s egen film 964 Picocchio från 1991. Med facit i hand, eller åtminstone efter att ha läst mig till handlingen i den filmen så känns det ganska logiskt och jag tror att det naturliga steget efter att ha sett den här är att man uppsöker även Shozin Fukai’s andra verk. Naturligtvis står då 964 Pinocchio först i tur!

För även om Rubber’s Lover inte riktigt känns oöverträffad av allting annat som gjorts i den surrealistiska världen så är den både explicit och märklig. Jämför man till exempel med David Lynch’s Erasherhead eller den redan nämnda Tetsuo så står den sig förstås kort, men den är dock tillräckligt speciell för att vara av intresse för den filmintresserade och den är definitivt något utöver det vanliga!

Rekommenderas för den som är på humör för märkligt film!

Recension: Clive Barkers SAINT SINNER - 2002

Saint Sinner

Regi: Joshua Butler

2002

Horror

Året är 1813 och Tomas (Greg Serano) och Gregory (Antonio Cupo), två unga bröder som är munkar och tillhör Damaskusordern tar sig in i ett hemligt rum på klostret. Där inne råkar de släppa lös två demoner vid namn Munkar (Mary Mara) och Nakir Rececca Harell). Gregory blir allvarligt skadad och demonerna lyckas, innan de vet ordet av, fly in i framtiden. När Gregory senare dör beslutar sig den skuldtyngda och förtvivlade Tomas att det verkligen är Guds mening att ha ska jag demonerna. Han Följer efter dem till vår tid och med sig har han det enda som enligt legenden kan stoppa demonerna, St. Nicademussvärdet.

När man som jag, är totalt hängiven till allt som Clive Barker har varit inblandad i, är det inte det lättaste att vara objektiv till en sån här film. Jag kan dock inte vara så oförskämd att jag kan påstå att det här är bra, inte ens på låtsas. Framförallt i inledningen får man aldrig den rätta känslan av att det här är på riktigt och även om det bättrar sig senare återhämtar den aldrig sig till fullo.

Det som är bra i filmen, för det finns en del som verkligen är bra. Är historien som berättas, den är ganska påhittig även om det inte lämnas så värst mycket åt fantasin. Ofta används klyshor, men den tycks ändå intressant och med tanke på att det här är en film gjord för TV får man vara lite extra förlåtande. Även en del av effekterna är riktigt bra faktiskt. Ganska märkligt, för lika mycket som är riktigt bra, ser lika mycket fruktansvärt billigt ut.

Ingen av skådespelarna utmärker sig på något sätt och det är väl ingen direkt som är sämre än någon annan heller. En typisk medelfilm som funkar att se på om man inte har något bättre för sig, är man dessutom Clive Barker freak som jag, är den nästan en plikt att se den. Är du däremot nybörjare rekommenderar jag hellre filmer som Hellraiser, Candyman och Lord of Illusions.

Saló or the 120 days of Sodom - 1975 - Pasolinis mest hatade och älskade film!

Det här var en av de absolut första recensionerna jag skrev och en av de absolut första chockerande filmerna jag såg också. När den fanns som hyrfilm på VHS-marknaden fanns det inga bilder på omslaget eftersom det hävdades att filmens innehåll var för perverterat för det. Ett marknadsföringstrick naturligtvis! Dock är det en stark film som verkligen inte är för alla så det kanske trots allt var rätt att detta omslag framförallt pryddes av en stor iögonfallande text - VARNING! 

Saló or the 120 days of Sodom

Regi: Pier Paolo Pasolini

1975

Drama

Handlingen utspelar sig i norra Italien under andra världskrigets slutskede. Fyra högt uppsatta fascister kidnappar ett par dussin ungdomar och för dem till ett isolerat palats. Redan från början klargör de att de tänker utnyttja ungdomarna till fullo för att själva få utlopp för sina perversa lustar. Med finns också några medelålders damer som ska berätta sina erotiska historier om förnedring, bajs och tortyr för dem. Våldtäkt, mord och avföring kantar fascisternas väg till sexuell njutning.

Pasolini själv blev mördad strax efter den här filmen och vissa menar att hans död har något samband med filmen medan andra menar att hans död hade helt andra orsaker. I vilket fall som helst kan man inte förneka att det här är en mycket stark film och inget man ser på fredagskvällen tillsammans med tjejen. Den är baserad på en bok av den ökände Markis De Sade så den full av perversioner och hat. Här finns en recension av boken - De 120 Dagarna i Sodom.

Man fångas redan från början av de verklighetstrogna miljöerna och den realistiska historien. Även om man ännu inte riktigt vet vart den är på väg så förstår man snart att man konfronteras med något utöver det vanliga. En alldeles utomordentligt sjuk historia framställd på ett nästan dokumentärt sätt. Pasolinis iakttagande kalla kamera gör sig ständigt påmind och det förstärks ytterligare med utmärkt skådespeleri. Framför allt förhållandet mellan de fyra herrarna och slavarna är mycket bra.

De fyra har alla olika perversioner, men alla tycker de om att förödmjuka och förnedra på de allra värsta sätt. Det sker ofta fysiskt men även hela tiden via mental terror. Slavarna måste underkasta sig sina herrars minsta vink annars blir de dödade. Döden är emellertid en befrielse som inte kan tillåtas och ungdomarna inser snart att deras situation är helt hopplös.

120 days of Sodom är bland det mest chockerande och vidrigaste jag någonsin har sett och jag njöt i fulla drag hela tiden. Kort sagt, ett mästerverk!

Recension av Wallander: Den Orolige Mannen – 2013

Har man sett en Wallander med Krister Henriksson i titelrollen så har man sett alla (skulle man kunna tro). Så är det inte riktigt men det är inte bara på gott, det finns en del märkligheter i filmserien också. Det första jag kommer att tänka på att Kurts dotter – Linda, plötsligt är tillbaka i tjänst. Jag vet att jag kommenterade avsaknaden av hommage till Johanna Sällström som spelade rollen under de första säsongerna. Istället försvann Linda utan ett spår, inte en referens på hela förra säsongen till exempel. Nu har man alltså valt att åter skriva in Linda i serien och uppdraget att gestalta henne har man gett till Charlotta Jonsson.

Jag vet inte riktigt hur lång tid som ska ha gått mellan den här och den förra filmen, men det känns som att det är betydande. Linda och hennes make har barn och Kurt verkar ha gått ner sig. Han har blivit aningen dekadent kan man säga. Fallet som uppdagas visar sig röra dotterns makes far och faller tillbaka på Hårsfjärdshändelserna i början på 80-talet. Filmen bygger alltså i grunden på verkliga händelser. För de som inte var med och minns den här tiden var det då ”ryska” ubåtar siktades i den svenska skärgården. Naturligtvis är själva historien fiktion men skulle trots detta mycket väl kunna vara sann, eller i alla fall delvis sann. Mycket av det som hände då är ju höljt i dunkel.

För att göra en lång historia kort så blir Kurt suspenderad från sin tjänst. Svärsonen ber honom sedan att titta till mamman då pappan, en amiral som hade ansvaret för Hårsfjärdshändelserna när det begav sig, försvinner. Och det som startade det hela, trettio år efter händelserna, är att man hittar kvarlevorna av en försvunnen attackdykare. Det låter krångligare än vad det är men ser man till filmen är det många frågetecken som inte rätas ut förrän framåt slutet. Därför har filmen en så ovanlig egenhet att den faktiskt blir bättre under andra halvan när man trots allt börjar få lite svar. Möjligen kan man klaga på att upplösningen är lite ”mesig” men jag tycker det funkar minst lika bra som det brukar göra när Wallander är på tapeten. Stabilt på alla sätt och vis men något ovanligt att se Wallander disciplinerad på det sättet.

7/10