Recension: Rubber’s Lover - 1996 - En MYCKET märklig film!


Rubber’s Lover
Regi: Shozin Fukui
1996
Horror

Ett stort, mäktigt och framgångsrikt företag bedriver forskning på det psykologiska planet. Med hjälp av en apparat kallad D.D.D. eller Digital Direct Drive som den heter i klartext, bombarderar man gummiklädda försökskaniner med ett mycket intensivt ljud och under påverkan av drogen eter. Detta resulterar visserligen i psykiska förmågor hos försökskaninerna men bieffekterna är oftast letala. Detta innebär att företaget stänger ned forskningen mot de drivande forskarnas vilja. I ett sista desperat försök att hålla forskningen vid liv kidnappar de en av sekreterarna och fortsätter att bedriva sina experiment på henne och sin eterberoende kollega.

Filmen är gjord i svartvitt och det tror jag förhöjer filmen stämning något. Framförallt när man har valt att inte göra filmen i en följsam och mjuk gråskala utan snarare så grynig och kornig som möjligt. Själva experimenten framstår som grymmare på det viset och det är ju faktiskt ett lika enkelt som genialt knep egentligen. Det ökar också den surrealistiska tonen i filmen, vilket också förstärks av den nästan absurda rekvisitan i form av bland annat nålar och virtual-reality liknande hjälmar. En absurditet som nästan är jämförbar med Shinya Tsukamotos Tetsuo, åtminstone när det gäller rekvisita.

Ska man försöka extrahera någon sensmoral ur filmen ligger väl faran med genmanipulation och skrupel och hänsynslös forskning utan etik nära till hands. Fast sensmoralen är väl å andra sidan inte filmens starkaste vapen och den är inte speciellt tydlig. Säkerligen är den också tämligen subjektiv och tolkas garanterat på ett helt annat sätt av någon annan.

Vad finns det mer att säga om filmen då? Jo, ibland blir det pinsamt tydligt att man vet för lite om filmen man recenserar och får läsa sig till information. Till exempel så är det här tydligen en prequel på Shozin Fukai’s egen film 964 Picocchio från 1991. Med facit i hand, eller åtminstone efter att ha läst mig till handlingen i den filmen så känns det ganska logiskt och jag tror att det naturliga steget efter att ha sett den här är att man uppsöker även Shozin Fukai’s andra verk. Naturligtvis står då 964 Pinocchio först i tur!

För även om Rubber’s Lover inte riktigt känns oöverträffad av allting annat som gjorts i den surrealistiska världen så är den både explicit och märklig. Jämför man till exempel med David Lynch’s Erasherhead eller den redan nämnda Tetsuo så står den sig förstås kort, men den är dock tillräckligt speciell för att vara av intresse för den filmintresserade och den är definitivt något utöver det vanliga!

Rekommenderas för den som är på humör för märkligt film!