22 Bullets – 2010 – Vackert gangsterepos med moral

Den här har jag haft stående i hyllan väldigt länge men dragit mig för att se. Jag har hela tiden haft höga förhoppningar. Anledningen är att den är producerad av Luc Besson, en av mina favoriter när det kommer till fransk film. Samtidigt är anledningen till att jag inte har sett den just att det är en fransk film. Inte för att jag på något sätt har något emot sådana, tvärtom faktiskt. Men det har varit en period i mitt liv då jag har haft svårt med koncentrationen. Och eftersom jag inte kan franska måste jag läsa texten… Ja ja.. Lång historia men nu är den i alla fall sedd och jag tänkte fälla något slags dom över den.

Initialt är det en väldigt vacker film. Ultravåld blandas med klassisk musik som får en paradoxal effekt som ja verkligen gillar. Det är något som verkligen får mig att bli lockad. Det är vackert filmad och det dröjer inte länge förrän man inser att skådespelarinsatserna är fantastiska som sig bör i en film av den här typen. Med den här typen menas att man lätt kan lockas till att tro att det handlar om en actionfilm med en massa skjutande. Så är dock inte fallet. Jag skulle mer klassa det som ett drama där karaktärer och handling står i centrum. Det är vackra sekvenser men samtidigt är det en fabulöst rå film i sin våldsframställning.

Charly Mattei (Jean Reno) som är en pensionerad yrkesmördare, blir i början av filmen skjuten med 22 kulor. Därav filmens titel. Han överlever dock och ger sig efter den ende som kan tänkas ligga bakom dådet. Resten av filmen går mer eller mindre ut på hämnd. Ibland är den våldsam men oftast är den smart. Dock kan sägas att det till slut blir för mycket av den goda. Man drar ut på historien lite för länge och till slut blir det lite tjatigt och drygt. Dessutom krävs ingen Einstein för att räkna moraliteterna som kommer att avsluta filmen. På så sätt kanske historien är lite tråkig och till slut på tok för sentimental.

Hur som helst är jag ändå glad att jag till slut såg den. Jag tror att jag skulle kunna tänka mig att se den igen faktiskt. Detta trots att den till slut visade sig vara förutsägbar och moraliserande. Betyget hamnar någonstans på mitten.

6/10

Stand Up Guys – 2012 – Christopher Walken och Al Pacino, release i dagarna!

Regi: Fisher Stevens

2012

Komedi

Det här är en av de där filmerna där skådespelarna är av yttersta klass, dialogen är knivskarp och det behöver egentligen inte handla om så särskilt mycket för att vara intressant. Skådespelarna för filmen framåt med sina repliker och det behövs inget grandiost händelseförlopp för att det ska fungera. Men kan man egentligen kalla det som sker för något mindre än grandiost?

Valentine, Val, (Al Pacino) kommer ut från fängelset. Han har suttit i 28 år och hållit tyst om allt som haft med rånet att göra. Utanför väntar Doc (Christopher Walken) på att hämta honom. Det blir en lång natt då Val vill fira sin frigivning. Val behöver lite kvinnlig fägring så de besöker en bordell. Men Val har problem så de bryter sig in för att stjäla Viagra. De stjäl en bil från kvarterets värsta busar, hittar en kvinna i bagageluckan som de hjälper fri. Strax innan har de också letat upp en gammal kumpan – Hirsch (Alan Arkin), deras gamle chaufför som fortfarande bevisar att han kan köra bil som ingen annan. Hirsch dör dock men de hinner med att begrava honom innan natten är över. Och så det viktigaste av allt. Den lokala gangsterbossen vill se Val död eftersom han skyller sin ende sons död på honom, det är Doc som ska verkställa domen innan klockan tio morgonen därpå.

Det finns en sådan närvaro i skådespeleriet att man nästan blir tårögd. Det var länge sedan jag såg en sådan briljant rollprestation. Möjligen är Al Pacino något vassare än Christopher Walken men jag tycker att båda är helt fantastiska! Miljöerna är egentligen inte viktiga alls, det är dialogen som gör filmen. Allt skulle egentligen kunna utspela sig var som helst. Det finns några actionscener i filmen till exempel, dessa bleknar bredvid replikerna! Hade man haft skådespelarna sittandes vid ett bord och bara pratat med varandra hela filmen igenom hade man kommit undan med det också!

Den är skriven med sådan värme att man kan tro att det faktiskt sker nästan är på riktigt. Både Walken och Pacino är åldrade män och de ser ut att vara det också. Inte bara utseendemässigt, för dem är ju gamla skådespelare, men man har lyckats fånga även rörelsemönster som anstår en gammal gangster på pricken. Det är jargong och en ömsesidig respekt som sällan har skådats. Dessutom finns det någon form av livsglädje i det de gör även om den ena har i uppdrag att döda den andre och att de två är bästa vänner.

Detta skapar förstås en intressant intrig. Om Doc kommer att ge efter eller om han kommer att låta sin vän löpa. Val är helt och hållet inställd på att sluta sina dagar av respekt till sin vän. De smågnabbas lite med varandra men det är hela tiden respektfullt. Åter igen måste jag nämna dialogen som ett av filmens starkaste kort. Ihop med skådespelarprestationerna förstås!

Men ändå är det något som gör att jag inte riktigt kan behålla fokus på filmen. Den håller ett ganska högt tempo i det avseendet att man inte kan vara okoncentrerad för då missar man någon liten detalj. Och många detaljer finns det! Kanske beror det på att jag i grund och botten inte är ett stort fan av komedier? Nu är det här i ärlighetens namn inte en komedi man vrålskrattar åt heller, det är en mer återhållsam och subtil film i den bemärkelsen. Kul, men inte vrålrolig. Det är helt klart ett ypperligt hantverk och det enda jag egentligen kan tänka mig drar ned betyget är mina egna personliga preferenser.

7/10

Köp den här:
CDON
Discshop
Ginza

Bilder: © 2012 Lakeshore Entertainment Group LLC, Kimmel Distribution, LLC and Lions Gate Films Inc. All Rights Reserved. Artwork & Supplementary Materials © 2013 Lions Gate Entertainment Inc.

Recension: Lucio Fulcis THE SMUGGLER aka CONTRABAND - 1980

The Smuggler

Aka: Contraband

Regi: Lucio Fulci

1980

Thriller/Drama

Luca är en familjefar som sköter smuggling åt en större gangster än honom själv. Polisen är den på spåren och de måste fly för att inte bli tagna och satta i fängelse. Vem är det egentligen som har tjallat? För Luca är övertygad om att det måste vara något som har pratat bredvid mun, annars hade aldrig polisen kunnat känna till deras exakta position. Där sen dessutom hans bror mördas förstår han att något är i görningen. Det verkar som att det är en ny gangster som vill slå sig in på marknaden. Det finns inga hämningar och våldet mot konkurrenterna är skoningslöst. Därför blir Lucas hämnd lika skoningslös…

Är man ett fan av kultfilm måste man mer eller mindre tycka om Lucio Fulcis filmer. Det viktigaste är att tycka om hans skräckfilmer och de är också de överlägset mest kända. Men även atypiska filmer som den här bör ingå i det man kallar för favoriter. Det där är förstås skitsnack och det går inte att säga att man måste gilla den eller den filmen bara för att man har en viss preferens när det kommer till kategorier av filmer. För min personliga del kan jag säga att jag mestadels tyckte den här filmen var rent skräp, då finns det bättre filmer av The Godfather of Gore att välja – även utanför skräckgenren!

Det är förstås svårt att säga att skådespelarna spelar över väldeliga när det hela är dubbat men rösterna är i alla fall inte särskilt trovärdiga. Klippningen är emellanåt rent löjeväckande och det är onekligen en svårt daterad film! Man får säga att den är rejält våldsam och det ska Fulci förstås ha en eloge för. Det är en gangsterfilmer men med Gore som ibland påminner mer och en skräckfilm är de flesta skräckfilmer. Det hela ser mycket bra ut med tanke på omständigheterna. Dock vågar jag påstå att effekterna allt som oftast ser så fejkade ut att det är svårt att ta dem på allvar.

Nu ska jag erkänna att gangster- och maffiafilmer inte är min kopp kaffe någon gång, helt oavsett hur de ser ut eller vem som har regisserat. Det är helt enkelt inget som generellt tilltalar mig. Kanske gör det mig olämplig att bedöma den här filmen säger Ni? Nja, det vet jag inte om jag håller med om. Jag gillar onekligen kultfilmer som är riktigt skräpiga och ostiga och skulle man lyckas hitta en film inom en genre som man generell inte gillar och gilla den är det ju dubbel vinst så att säga.

Men tyvärr, detta var inget för mig och jag får nog säga att det är det sämsta filmen jag hittills har skådat av Fulci. Den är slarvig och historien är alltför enkel för att det ska bli intressant. För mig känns det egentligen mer eller mindre som en enda lång förevändning för att visa några specialeffekter framåt slutet. Det finns mer, men av förklarliga skäl återfinns det mesta framåt slutet. Strukturen så till vida är det inget fel på!

Det jag kommer att minnas från filmen är ett skott i ansiktet, en blåslampa i ansiktet och en av de råaste våldtäktsscener jag har sett.

4/10

Analyse That - 2002 - En blek skugga

Endast en blek skugga av första filmen Analyse This som kom tre år tidigare. Överspelet är mer konstant i den här rullen och det begränsar sig heller inte bara till Robert De Niro utan Billy Crystal är också långt ute och seglar emellanåt. Borta är den klockrena betraktelsen av respektfull vänskap mellan gangsterboss och psykiatriker och kvar är bara trams som känns framtvingat bara för att göra en fortsättning på den framgångsrika första filmen. Måste man se allt som finns bör man väl även se denna, men om man inte är komplettist finns det ingen anledning att offra tiden på denna. – 5/10

Analyse This - 1999 - klockren noir-gangster-pastisch

Egentligen en ganska klockren noir-gangster-pastisch där Billy Crystal briljerar väldeliga. Jag vill inte påstå att Robert De Niro gör ett dåligt jobb heller, men filmen innehåller några scener där han spelar över till den mildra grad, kanske för en komisk effekt, att det bara blir tramsigt av det. Handlingen i korthet går ut på att en psykiatriker (Billy Crystal) ska ha samtal med gangsterbossen Paul Vitti (Robert De Niro) om dennes problem, vilket är lättare sagt än gjort då Vitti har en fallenhet att lösa saker och ting på en gangsters sätt. Det gäller med andra ord att hålla tungan rätt i mun för psykiatrikern om han inte vill ha en ståplats i Nybroviken så att säga. Efterhand utvecklas dock en sorts vänskap mellan de två som bara fungerar på grund av gangsterns filosofi om ära och att till varje pris ställa upp för sina egna och så vidare. – 8/10