Recension: China Blue aka Crimes of Passion - 1984

China Blue

Aka: Crimes of Passion

Regi: Ken Russell

1984

Drama/Thriller

Joanna Crane (Kathleen Turner) lever ett dubbelliv. På natten förvandlas hon till den prostituerade China Blue som utför allehanda sexuella tjänster för pengar. Det är ett liv långt ifrån hennes vardag och det ger henne utrymme att släppa alla vardagliga problem. Bland hennes kunder finns en nyskild man som förälskar sig i henne, åtminstone tror han det, och en pastor (Anthony Perkins) som vill rädda hennes själ till varje pris. Med sig i väskan har han diverse groteska sexleksaker som ska hjälpa henne att bli fri…

Ska man enbart gå efter filmens ytligaste handling är det här en ganska torftig berättelse. Det är, kanske inte riktigt stereotypiska men åtminstone ganska kantiga, karaktärer i ganska fåniga miljöer. Förutom detta så är den nästan pornografisk, med vilket jag menar att den helt klart har inslag som skulle platsa i valfri pornografisk betraktelse men utan någon penetration. Det finns förstås några erotiska målningar som man skulle kunna anse innehålla detta men det blir inte riktigt samma sak. Det finns också några inklippta scener ur riktiga porrfilmer som man får se några ”snälla” snuttar ur.

                                                     

Skådespeleriet är det dock inget fel på och Kathleen Turner gör ett utmärkt jobb! Hon är sminkad, nästan till oigenkännlighet, som horan China Blue, men hennes röst tar man inte fel på. Och att inte kännas igen när man gör en rolltolkning måste väl vara nästan den bästa egenskapen man kan ha som skådis. Först då smälter man väl helt in i rollen menar jag. Det finns också en hel del vågade scener med henne och även om det inte är några helnakna scener så är det i alla fall några som visar lite hud.

Dock måste jag säga att Anthony Perkins till och med är snäppet bättre. Honom känner man förstås igen och det vore nog svårt att gömma honom under så mycket smink att han skulle bli förväxlad med någon annan än sig själv. Men han passar tveklöst mycket bra till den halvgalna pastorn som försöker rädda China Blues själ. Det är väl inte första gången vi ser honom gestalta ungefär samma roll, men det finns ju en anledning till att han fått göra denna nervösa rolltolkning om och om igen – han är riktigt bra på det helt enkelt!

Men filmens allra största kvalitéer infinner sig alltså inte förrän man har börjat tänka utanför lådan. När man inser att filmen handling egentligen, helt eller delvis, är späckad med symbolism. Jag vill inte direkt påstå att man hittar meningen med livet om man knäcker koden och jag tänker inte ens gå inte på hur jag tolkar saker och ting. Nej, det vore att förstöra upplevelsen och förvägra tittaren chansen att bilda sig en gen uppfattning.

Recension: The Children - 2008

The Children

Regi: Tom Shankland

2008

Horror

Julen stundar och det är dags att spendera lite tid i glädjens och gemenskapens tecken. Elaine (Eva Birthistle) och Jonah (Stephen Campbell Moore) åker tillsammans med sina två små barn och tonårsdottern Casey (Hannah Tointon) till Elaine syster Chloe (Rachel Shelley) och hennes man Robbie (Jeremy Sheffield) för att spendera högtiden med dem och deras två små barn. Men helgen blir allt annat än angenäm när barnen börjar bete sig märkligare och märkligare, nästan som om de befann sig i någon sorts trans och det dröjer inte länge innan värsta mardrömmen bryter ut. Ett efter ett förvandlas barnen till blodtörstiga psykopater som inte ger sig förrän de har dödat alla vuxna. Det blir en helg som sent ska glömmas – om någon ens överlever!

Eftersom det här är en brittisk film håller den en betydligt högre nivå av realism än vad som är brukligt när det gäller filmer gjorda i Hollywoods stora filmfabrik. Det bryter mot vedertagna konventioner på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare, Det finns andra filmer där barn dödar, på så sätt är det inget nytt, men den brutalitet som förekommer här gör att man tar det hela ytterliggare ett steg. Dessutom har man modet att faktiskt döda barn på ett väldigt våldsamt och blodigt sätt vilket måste räknas som mycket kontroversiellt i sammanhanget.

”en framtida klassiker”

Själva handlingen i sig är väl inget man höjer på ögonbrynen för egentligen utan det är själva utförandet som gör filmen i det här fallet. Det är spännande mest hela tiden eftersom man från början inte riktigt anar vad som komma skall. Skådespelarna är bra och även barnen har man lyckats regissera riktigt bra! Det ser så där härligt oförstörda och onda ut på samma gång, precis som om de inte riktigt förstår vad det är de gör samtidigt som de smider en gemensamplan för att utplåna de vuxna i omgivningen. Vad detta egentligen beror på är inget som läggs någon vikt vid och det finns väl ett par saker till jag gärna skulle ha velat få reda på men jag nöjer mig med vad jag får, det är riktigt bra ändå!

Den telepatiska länk som verkar finnas mellan barnen påminner kanske mest om den som förekom i Village of the Damned och föräldramorden om de i Children of the Corn, men man har, som jag var inne på tidigare, lagt till en extra dimension av brutalitet och målmedvetenhet som hämtat från Bloody Birthday, fast i kvadrat då förstås.

”en av de bästa skräckfilmer jag har sett i år”

Det här är helt klart en av de bästa skräckfilmer jag har sett i år och en som jag verkligen rekommenderar alla skräckfilmsfans att se! Det kommer med alla sannolikhet att bli en framtida klassiker och i alla händelser en banbrytande film!

Recension: City of Rott - 2006

City of Rott

Regi: Frank Sudol

2006

Animerad/Komedi

Fred, en gammal man som är på gränsen till att förlora sitt förstånd eller bli fullständigt senil, är på jakt efter ett par nya loafers. Han tycker att de gamla är utslitna och med hjälp av sin gåstol, som dessutom pratar med honom, ger han sig ut efter nya. Stan är dock fullständigt infekterad med levande döda – zombies som han måste slå sig igenom för att komma fram. Den epidemiska smittan sprider sig genom maskar som tar över människokroppen och tvingar till sig föda, på alla tillgängliga sätt. 

I ärlighetens namn måste jag börja med att konstatera att filmen bjuder på en liten bergochdalbana. De högsta topparna är riktigt bra medan de lägsta svackorna verkligen är sega och trista. Ska man dock försöka göra någon form av medelvärdering hamnar filmen på klart godkänt!

Den är visserligen tecknad i en stil som inte alls tilltalar mig men det passar så bra in i produktionen att man knappt tänker på det. En tecknad film i klassisk Disneystil hade inte funkat hur gärna man än hade velat. Blodet skvätter rikligt omkring och hade det här varit gjort på konventionellt sätt, det vill säga med riktiga skådespelare och handgjorda effekter vore den ett blodbad utan motstycke och säkerligen helt omöjlig att genomföra.

Men nu är du ju inte den rikliga mängden animerade splattereffekter som gör filmen lyckad, åtminstone inte enbart. Det är humorn den besitter! Visst kan man väl säga att allt blodskvättande och innovativa sätt att döda zombies på, är en del av den klockrena och sköna stil på humor som filmen innehåller men framförallt är det dialogen som berör. Konversationerna som den gamle mannen har med sig själv (via sin gåstol eller sko som pratar med honom) är ofta både tänkvärda och humoristiska.

För övrigt tror jag nog att filmen kräver sin publik av kunniga zombieälskare. Den driver lite med filmtypen samtidigt som den hyllar och det krävs nog lite kunskap inom genren för att förstå och uppskatta detta. Ibland ligger humorn subtilt i bakgrunden (som den lilla affären ”Tex Chain Saw Shop”) och man kanske inte heller upptäcker allt första gången man ser den.

Hur som helst så rekommenderar jag verkligen den här filmen. Den borde finnas i hyllorna hos varje zombieälskare värd namnet. Den är helt unik och faktiskt gjord av en enda man… Frank Sudol – den nya zombiefilmens mästare!

City of the Living Dead - 1980 - En fantastisk film

City of the Living Dead

Regi: Lucio Fulci

1980

Horror

När prästen Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i den lilla staden Dunwich öppnas, på nåt sätt, portarna till helvetet. Mary (Catriona MacColl), som har mediala förmågor, bevittnar hela händelsen under en seans och faller död till marken av blotta förskräckelsen. Reportern Peter (Christopher George) får höra talas om det mystiska dödsfallet och bestämmer sig för att undersöka saken, det visar sig att Mary inte alls är död och tillsammans ger de sig iväg för att söka efter staden som Mary sett i sin vision. Undan för undan kommer de närmare och närmare sanningen.

Det här är utan tvekan en av Lucio Fulcis allra bästa rullar, och dessutom en av de allra kändaste. Den brukar dessutom räknas till Fulcis zombierullar, men liksom i den ett år senare The Beyond, så är det inte någon zombiefilm i konventionell mening. Liksom i The Beyond betonas det mycket mer på mystifiering av helvetets portar än på människoätande zombies. Konsumtionen av människokött är inte det väsentliga här och zombisarna är nästan mera som övernaturliga väsen som kan dyka upp ur tomma intet bara för att visa sin närvaro för oss - publiken.

                                                            

Dock vill jag påstå att de få zombies filmen trots allt innehåller, för det handlar inte om såna horder som vi är vana vid från Romeros rullar, är otroligt välgjorda och sminkjobben är smått fantastiska rakt igenom hela filmen och allt gore ser strålande ut. Lägg till det en ljussättning och ett kameraarbete i toppklass, som gör det spännande nästan i varenda scen, så har du filmen i ett nötskal. Att Fulci brukade använda sig av inzoomningar är väl ingen nyhet, men så frekvent användande som i den här filmen, och då framförallt på ögon, har jag nog aldrig sett förr, eller åtminstone inte lagt märke till i samma utsträckning som här. Men jag gillar det!

Tyvärr är det inte lika gott ställt med skådespeleriet och det spelas över en hel del, framför allt i filmens inledande del. Sen också, det ska erkännas, men då har spänningen stigit så pass högt att man inte lägger märke till det på samma sätt längre. Handlingen, och framförallt stämningen, är viktigare i det här fallet. Ett intressant sätt att höja publikens delaktighet i filmen är förresten, framförallt under den inledande seansen, att använda en subjektiv kamera som de skådespelarna kan tala rakt in i. Det är ett grepp jag gillar starkt!

Ett annat grepp jag gillar är de parallellhandlingar filmen är uppbyggd av. Det långsamma sätt, vilket nästan tar hela filmen, som handlingar förs tillsammans på, är både tillfredställande och mystifierande. Fast i detta avseende känns det även befogat med en del kritik eftersom det tenderar att bli en aning rörigt och svaren, som man så tålmodigt väntar på att få, kommer aldrig. Visserligen är jag en av dem som förespråkar publiken egen möjlighet till tolkning, men här känns det lite som om man sammanfogat en del scener med varandra bara för att få med scenerna. Det jag menar är alltså att beståndsdelarna är hur bra som helst, men det finns kanske inte alltid lika mycket sammanhang , eller kontinuitet, mellan dem som man skulle önska.

Just det, nu höll jag allt på att glömma en av filmens största tillgångar – musiken! Den skapar en otrolig stämning och är synnerligen välsynkad till de visuella effekterna. Det där låter kanske lite paradoxalt för dem som läst många av mina recensioner, då jag ofta brukar hävda att plötsliga överraskningseffekter inte är mycket att ha, men det är inte riktigt det jag menar här. Det skapas helt enkelt en bättre spänning i scenerna av den effektiva musiken!

För övrigt tycker jag mig finna några referenser till storheter inom skräckvärlden. Inte så mycket att komma med kanske, men bara det faktum att staden där helvetets port sägs öppna sig heter Dunwich för i alla fall mina tankar till HP Lovecraft. Likaså skulle man kunna tolka inblandningen av att bli levande begravd som en referens till Edgar Allen Poe, fast han har väl i och för sig inte ensamrätt på den fantasin, hur morbid och fasansfull den än ter sig.

En fantastisk film!

8/10

Recension: Lilla Kycklingen - 2005

Chicken Little

Aka: Lilla Kycklingen

Regi: Mark Dindal

2005

Animerad

Himlen faller ner! Det är åtminstone vad den här filmens huvudfigur – Lilla Kycklingen, basunerar ut i filmens inledning. Han vet att han har rätt men den officiella förklaringen blir istället att det är ett ekollon som fallit ner och träffat honom i huvudet. Åren går men ingen glömmer bort den pinsamma händelsen, Lilla Kycklingen försöker på alla sätt att rentvå sitt rykte och lyckas nästan. För just när hans anseende lyckats repa sig händer det igen – himlen faller ner. Den här gången är det sant! Det är åtminstone inget ekollon!

En Disneyklassiker behöver inte ha en massa år på nacken för att räknas som en klassiker. Annars är det ju en vanlig uppfattning att filmer inte blir klassiker förrän en ansenlig tid har förflutit sen dess tillkomst. Så icke i Disneys värld! Det räcker med att en film är producerad av Walt Disney Feature Animation så är det en klassiker från första dagen. Lite konstigt och lite fusk kan tyckas, men så är det.

                                               

Det här var den första av dessa klassiker som gjordes helt på digital väg. Det finns alltså ingen traditionell animering i denna film utan allt är gjort med datorer. Jag kan väl personligen inte säga att jag gillar animeringsstilen, hur bilderna kommer till har jag däremot ingen direkt åsikt om, men det känns inte riktigt ”äkta” om man jämför med de äldre filmerna. Men denna stil får mig också att fundera lite över filmens tilltänkta målgrupp, vilket jag förmodar är barn. Detta är lite märkligt för att flera inslag i filmen tycks vara riktade till vuxna, eller åtminstone de med lite klassiska filmer i referensramen. Fast dagens sjuåringar kanske känner till klassiska scener i King Kong i och med Peter Jacksons version av filmen, vad vet jag.

Första halvan av filmen eller så är ganska seg och det känns lite tramsigt faktiskt. Det är helt ok eftersom jag fortfarande utgår från att den tilltänkta målgruppen är barn som ännu inte nått tonåren. Det får vara lite tramsigt utan att det gör någonting. Men jag gillar inte en del av de moraliteter som filmen uppvisar. Eller rättare sagt, avsaknad av moraliteter kanske. Några scener i skolan, för lilla kycklingen går i skolan, är direkt avskyvärda! Jag vill inte gå in på för djupa detaljer men det förekommer i alla fall mobbing och utanförskap som verkar sanktioneras och till och med uppmuntras av lärarna. Det är inte ok i en sådan här film! Vidare finner jag också att det skojas en hel del med en av karaktärerna som råkar vara väldigt tjock. Jag har inget emot det egentligen men när man insinuerar att denne skulle vara dummare eller mindre värd än de andra på grund av sin fetma ser jag faktiskt rött. Fy på sig Disney!

Andra halvan är roligare, åtminstone om man känner till lite science fiction rullar och kanske Invaders från Mars i synnerhet. Även kunskaper om War of the Worlds och The Day the Earth Stood Still kan komma till nytta och det är just dessa referenser som slutligen gör filmen underhållande. Det finns säkert fler som jag antingen inte tänkte på när jag såg filmen eller som jag helt enkelt inte har sett själv. Man ser i alla fall varifrån inspirationen har kommit och även om filmen inte är gjord som förtäckt antikommunistisk propaganda som många av science fiction filmerna på 50-talet är det inte svårt att se dessa paralleller, precis som i de gamla filmerna.

Så till slut blir det ganska underhållande trots alla invändningar mot sensmoraler och dylikt även om jag inte tror att filmens tilltänkta målgrupp ser den på samma sätt som jag…