Recension: Heavenly Creatures - 1994



Heavenly Creatures
Regi: Peter Jackson
1994
Drama/Fantasy

Livet flyter på i staden Christchurch på Nya Zeeland, men så en dag kommer det en ny flicka – Juliet (Kate Winslet) till klassen. Hon kommer från England, respekterar verkligen inte den auktoritet lärarna står för, och kanske anser sig vara lite finare. Snart fattar Pauline (Melanie Lynskey), som också är lite motsträvig och rebellisk av sig, och Juliet tycke för varandra och allt eftersom tiden går spenderar de allt mer tid tillsammans. De finner ett gemensamt intresse i att drömma sig bort från verkligenheten och skapar en fantasivärld som bara de har tillgång till och som de kan fly till när verkligheten blir allt för påträngande. Men deras vänskap är inte uppskattad från alla håll och oroliga föräldrar fruktar ett begynnande homosexuellt förhållande, en mycket allvarlig sak i det kristna Nya Zeeländska 50-talssamhället. Psykologer sätts in i fallet men när inget annat hjälper hotar man med att separera dem, ett hot som inte tas lättvindligt av flickorna som genast börjar planera sin blodiga hämnd!

Det här är en gammal ungdomsförälskelse och såna ska man kanske ibland lämna ifred, då minnet av dem inte alltid stämmer så väl överens med dagslägets omdömen. Nu menar jag inte att jag tyckte filmen var dålig på något sätt när jag såg om den bara för någon dag sedan, utan bara att det inte längre var den klockrena fullpoängare jag mindes den som. Dock är det fortfarande en mycket bra film som varje sann filmälskare (och Peter Jackson fan) faktiskt bör äga.
                     
Den har kommit lite i skymundan efter framgångarna med Lord of the Rings trilogin, och egentligen var den väl mer eller mindre bortglömd redan innan dess också. Filmerna som alla skräckälskande cineaster ständigt hade på läpparna var Bad Taste och Braindead, möjligen tyckte man att man var lite cool om man kände till den splatterkomiska dockfilmen Meet The Feebles också, men den här fick alltid stå tillbaka för de mer publikfriande filmerna. På liknade sätt föll den också i glömska medan The Frighteners fick all uppmärksamhet av skräckvännerna.

Här hittar vi endast sparsamt med effekter, även om de var långt fler än vad jag kom ihåg det som, och då enbart i drömska föreställningar om det fantasiland huvudpersonerna ”uppfinner”. Det är inte centralt i filmen och man skulle kunna klarat sig utan dem, de bara betonar de fantasier som flickorna hittar på lite extra. Nej, det viktiga i filmen är de båda flickornas tillgivenhet till varandra, hur omgivningen och dess uppfattning av dem betyder mindre och mindre för dem och det faktum att historien faktiskt har en verklighetsbakgrund. Rädslan för lesbianism känns kanske lite fånig i dagens samhällklimat men man kan mycket lätt sätta sig in i hur det måste ha varit i 50-talets Nya Zeeland.

Framförallt då hela filmen verkligen andas 50-tal också. Inte bara miljöer, frisyrer och såna saker, själva skådespeleriet känns som på femtiotalet också. Kate Winslet spelar över på precis rätt sätt. Det bidrar liksom till den där matinékänslan och den rätta tidsprägeln som behövs för att lyfta historien till nya höjder. Även Melanie Lynskey gör ett mycket imponerande intryck, kanske rent av mer så än Kate Winslet, som ju senare hade turen att medverka i James Camerons mastodontsuccé Titanic och på så sätt skriva in sig i historieböckerna på allvar!

Jacksons mest emotionella film, och banne mig den starkaste också!