Recension: Shutter Island - 2010

Shutter Island

Regi: Martin Scorsese

2010

Thriller

Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans partner Chuck (Mark Ruffalo) anländer till en ö där inget annat än en mentalinstitution finns. De är federala sheriffer och där för att utreda ett mystisk försvinnande av en patient. Patienten har på ett mystiskt sätt tagit sig ut från sin låsta cell utan att ha lämnat ett enda spår efter sig. Efter att ha undersökt rummet hittar dock Daniels en lapp med ett mystiskt meddelande på som han genast sätter i samband med aktiviteterna på ön. Han blir mer och mer övertygad om att allt inte står rätt till och är fast besluten att avslöja anläggningens mörka baksida. I hans väg står Dr. Cawley (Ben Kingsley) och Dr. Naehring (Max Von Sydow) som uppenbarligen döljer vital information för hans utredning! Men vad är det egentligen som försiggår? Är sanningen så obehaglig att det är bättre att blunda för den?

Jag har hört mycket gott om den här filmen men jag hade helt missat vem som hade gjort den eller vilka som medverkade. Leonardo DiCaprio tillhör väl inte mina stora favoriter men han brukar lyckas vara riktigt bra och det här är inget undantag. Man känner genast igen Scorsese i filmen även om man inte vet om hans inblandning före och det är väl lite kul kanske. Jag beundrar filmskapare som har en så pass egen stil att man kan säga vem som gjort filmen bara genom att titta på den! Men det stora lyftet är det Ben Kingsley som står för, han är alltid fantastiskt och jag har aldrig sett honom göra en roll sämre än riktigt bra! Måhända har jag förträngt det i så fall.

Hur som helst så greppar filmen tag i åskådaren redan från början och det dröjer inte länge innan man inser att något inte står riktigt rätt till på mentalanstalten. Riktigt vad är däremot inte lika lätt att sätta fingret på! Allt eftersom filmen går formuleras dock olika teorier i huvudet och om man har ett någorlunda stort referensförråd av sedda filmer blir man kanske inte jätteförvånad över de vändningar filmen tar. Det är dock intressant att man inte riktigt vet vilken väg filmen kommer att ta och ända fram till själva upplösningen är det inte fastslagit vilken av teorierna som man har formulerat som kommer att visa sig vara den rätta. Man blir alltså inte jätteöverraskas av slutet men vägen dit är mycket spännande och välgjord!

Manuset är filmens starkaste tillgång. Alla vändningar och vridningar som både kan tolkas som psykologiska diagnoser eller som en del av konspirationen är mycket intressanta och som åskådare vänder och vrider man på varenda del och ser båda sidor av historien. Men även skådespelarensemblen är som sagt bra och även om inte alla har som karisma som Ben Kingsley är det ingen som utmärker sig som sämre än någon annan. Det skulle väl förresten en regissör av Martin Scorseses kaliber aldrig tillåta. Man märker också att skådespeleriet förändrar sig en liten smula beroende på hur man gestaltar historien. Om man ser det genom galenskapens ögon eller inte. Det är svårt att förklara utan att avslöja vitala delar av filmens upplösning.

Hur som helst är jag glad att jag såg filmen och även om upplösningen som sagt inte blev någon jätteöverraskning är det ett gediget hantverk som hållet hela vägen fram. Har man inte sett så mycket inom samma typ av film kanske man rent av kan bli överraskad! För mig drog dock slutet ned upplevelsen en liten liten smula…

Recension: What's Eating Gilbert Grape - 1993

What's Eating Gilbert Grape

Regi: Lasse Hallström

1993

Drama

Skriven av: Linda Snöberg

Gilbert Grape (Johnny Depp) lever i Endora, en plats där inte mycket händer. Hans mamma (Darlene Cates) är extremt överviktig och sitter alltid inne i huset. Den enda gången polisen har något att göra är när Gilberts utvecklingsstörda bror Arnie (Leonardo Dicaprio) försöker att klättra upp i vattentornet. Att ta hand om Arnie är som ett heltidsjobb för Gilbert och väldigt påfrestande, i alla fall under tiden då han jobbar i en livsmedelsbutik. Så en dag kör Becky (Juliette Lewis) och hennes mormor genom Endora och får problem med bilen. Gilbert faller pladask för Becky, men stöter ständigt på problem då han försöker unna sig något själv i livet.

Historien handlar om hur man handskas med hjälplösa släktingar, En väldigt naturlig och gripande historia. Filmen är helt underbar med en massa djupa känslor, underbart att se hur positiva invånarna är mot Arnie. Vad som gjorde detta till en bra film är att den är realistisk, ja väldigt verklig.

Johnny Depp är underbar som den unge killen som får handskas med olika slags stressfaktorer, som hela tiden få ta hand om sin lillebror. Att inte skämmas över sin mamma, medan han faller pladask för en kund som kommer in i affären. Han spelar en roll som man så lätt kan älska. Hans framställning av killen som fastnat i sitt eget liv är passionerat och verkligt. Johnny är superb, inte bara för hans agerande här utan också för hans val av karaktärer och filmer.

Leonardo DiCaprio är makalös i rollen som den mentalt handikappade tonåringen Arnie och han stjäl mycket av filmen. Hans roll som Arnie är strålande: Det var underbart att se Arnies kärlek till småsaker i livet och det mest dramatiska var när Arnie hittade sin mamma död. Detta är DiCaprios bästa prestation någonsin, en enorm utmaning att spela Arnie.

Juliette Lewis har en liten roll, men väldigt viktig för filmen, hon gestaltar en fri själ som reser runt med sin mormor utan att ha någonstans att ta vägen. Fast jag fattar inte varför de valde Juliette att spela Becky, jag tycker inte hon passar för den. Darlene Cates som inte riktigt är en skådis utan bara blev vald för sin storlek, det var säkert därför som hon inte hade så många repliker i filmen. Personligen tycker jag att det är en förnedring att bli vald för sin vikts skull.

En scen som är underbar är när Gilbert ger sin mamma en kram efter att ha kommit tillbaka efter Arnies födelsedagskalas, det var verkligen höjdpunkten i filmen för mig. Han var verkligen hennes hjälpare i nöden och hon uppskattade honom och älskade honom för hans enorma känslor för Arnie. För personer som Arnie behöver verkligen känna att de är älskade för då kan de blomma upp till de underbara människor som de är. Filmen visar verkligen detta.

”Det är trevligt att vara viktig, men mer viktigt att vara trevlig”