Recension: The Machinist - 2004

The Machinist

Regi: Brad Anderson

2004

Drama/Thriller

Trevor Reznik (Christian Bale) lider av insomnia, han har inte sovit på ett år. Det chockerande sönderfallet av både hans fysiska och mentala hälsa har gjort hela hans vakna tillvaro till en smärtsam existens fylld av förvirring, paranoia, skuldkänslor, panikångest och ren och skär terror. Hans enda tillflyktsort blir den ömsinta prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) men när kryptiska meddelanden dyker upp i hans lägenhet och hallucinationer av en medarbetare orsakar en allvarlig olycka på fabriken där han arbetar, beger han sig för att söka efter sanningen. Finns det en komplott emot honom för att driva honom till vansinne eller är det hans egna sinnen som på grund av utmattningen förnekar honom rätten till sitt eget förstånd?

Inför den här rollen gick Christian Bale ner en himla massa kilon för att se så mager ut som möjligt. Det är verkligen otäckt att se honom så benig och om han vore smalare skulle han inte längre existera, något som de klokt nog poängterar i filmen. Förutom detta så gör Christian Bale en strålande rollprestation i alla avseenden, han är verkligen helt trovärdig som den förvirrade och paranoida Trevor. Andra skådisar i filmen är t.ex. Jennifer Jason Leigh och en av mina favoriter Michael Ironside, båda gör mycket bra insatser.

Det här är en film som inte berättas riktigt konventionellt, man får reda på ledtrådar lite här och där till Trevors sönderfall men inget körs ned i halsen på tittaren och man kan, när filmen är slut, tänka sig tillbaka och koppla samman alla detaljer som först när man vet hela sanningen får någon större betydelse och vikt. Dock inte sagt att filmen inte har en synnerligen linjär handling, för det har den. När man ser filmen får man också en känsla av klaustrofobi, man har ingenstans att ta vägen och man tvingas ta del av Trevors liv utan en chans att titta bort. Filmen tar heller inga genvägar utan är precis det som den utsäger sig för att vara - fylld av obehag och med en känsla av oundviklighet.

Likheter med Sir Alfred Hitchcocks filmskapande har frekvent används i diskussioner kring den här filmen. Man har till exempel jämfört vissa av billfärderna med dem i Psycho och visst kan det väl ligga en poäng i det. Men jag tycker att Brad Anderson ska ha credit och inte Hitchcock även om han helt klart funnits med som inspirationskälla.

Slutligen tänkte jag överösa filmen med superlativ, det är helt enkelt svårt att sätta ord på vad jag känner efter att ha sett den. Fraser som ”det bästa jag sett i år” och ”Mästerverk” tycks helt enkelt inte vara tillräckliga beskrivningstermer för den här filmen – En mycket stark rekommendation från min sida!

Recension: The Living Dead Girl - 1982

The Living Dead Girl

Regi: Jean Rollin

1982

Horror

Ett par gravplundrare som dessutom lagrar tunnor med farligt avfall under jord bryter upp kistorna i en gravkammare för att stjäla smycken. Det bär sig inte bättre än att ett jordskalv blockerar ingången till gravkammaren och slår omkull tummorna med avfallet. När detta når den yngre kvinnan i kistorna väcks hon åter till liv med en omåttlig blodtörst. En barndomspakt med bästa kompisen gör att hon nu kräver hjälp att tillfredställa sin blodtörst.

Inte vet jag om Daniel Lehmussaari hämtade inspiration från denna när har skrev Svart Död men det finns onekligen likheter i de händelser som leder fram till själva historien. Det är förstås ganska tunt och alla filmer där läckande farligt avfall väcker någon/något till liv är kanske på något sätt sprungna ut samma grundidé? I så fall lär den knappast vara den här som är arketypen. Likheterna med Svart Död är därmed också över för där det handlade om zombies handlar det här istället om vampyrism. Kanske inte i ordets allra vanligaste bemärkelse, det suktas efter blod men det finns till exempel inga huggtänder och den blodkrävande har heller inga problem med att vistas i solljus etc.

Vi ska komma ihåg att det här en film av Jean Rollin och att det som kan tyckas vara konventionellt i vamyprmytologin sällen är det i dessa filmer. Den erotiska grundidén finns där och det är allt som oftast oerhört stilistiskt tilltalande. Det är också det som räddar den här filmen, dess kompromisslösa estetik. I alla fall om vi undantar några riktigt dåligt utförda gorescener och rejält överspel i filmens upptakt!

Det är också förvånansvärt lite naken hud i filmen, några scener finns det förstås och de flesta är närmast slutet av filmen. Nakenhet är något som vi lärt oss att Jean Rollin använder sig flitigt av och skådespelerskorna brukar dessutom vara riktigt tilltalande och vackra. Det är delvis sant även här men jag kan inte riktigt hitta skönhet i alla de kvinnliga karaktärerna…

Det intressantaste med filmen är nog ändå trots allt den återuppståndna kvinnans motsträvighet. Hon är inte alls intresserad av att leva vidare och livnära sig på andras blod. Hennes barndomspakt betyder dock mer än vad hon tror och det finns inte mycket utrymme att göra något åt situationen. Det är bara att finna sig i de blodtörstiga instinkterna vare sig men tycker om det eller inte!

För min egen del var det här helt klart en besvikelse som inte innehöll lika mycket som jag hade hoppats på. Jean Rollins talang att hitta intressanta kameravinklar och dylikt höjer upplevelsen och miljöerna kan jag inte heller klaga på men skådespelarmässigt var det lite för svagt för min smak. Det finns som sagt förmildrande omständigheter som jag har försökt belysa ovan men jag tycker inte riktigt att det räcker. Det borde ha kunnat bli mycket bättre!

5/10

Recension: Mary Poppins - 1964

Mary Poppins

Regi: Robert Stevenson

1964

Musikal

Familjen Banks har avverkat flera barnflickor då ingen av dem tycks kvalificera sig i den strikte faderns inrutade levnadsschema. Hans idéer om uppfostran och barnpassning går i mångt och mycket ut på att lära barnen leva efter de regler som senare kan komma dem till gagn i livet. Sång och dans, stoj och stim är således överflödigt i den värld han lever i. Hur som helst tar han slutligen en gång för alla ansvaret för att anställa en ny barnflicka, så det blir riktigt gjort, det är ju trots allt inget som kan lämnas till frun i huset. Han ringer helt sonika The Times och sätter in en mycket välformulerad annons om vad han söker. Men barnen som vill hjälpa till skriver också en egen annons med sina önskemål. Fadern, som dock tycker den är tramsig och barnslig river den i småbitar och kastar den i brasan. Döm om hans förvåning när han nästa dag får se att lappen trots allt har nått ut och att Mary Poppins som står framför honom stämmer in på barnens alla önskemål.

Först av allt måste man konstatera att det finns musikaler och musikaler! Bara för att en film innehåller mycket musik blir det inte per nödvändighet en musikal och framför allt inte en underhållande sådan. Den här faller dock inom ramarna för en riktigt Feelgood-film där det dansas i parti och minut och det tas tillvara på varje tillfälle att brista ut i sång. Låt vara att alla låtarna inte är fantastiskt medryckande, för det tycker jag inte att de är och i detta avseende kanske filmen kommer lite till korta jämfört med andra alster.

                                                 

Julie Andrews får dock tillfälle att briljera med sin röst och jag måste här ta tillfället i akt att uttrycka min sympati för hennes förlorade sångröst. Efter en operation 1998 förlorade hon nämligen sin sångröst och kan aldrig sjunga mer. Tragiskt, men lyckligtvis finns den här filmen och andra alster bevarade för eftervärlden att njuta av. Nåja, mycket av de musikaliska numren, frånsett Julie Andrews röstekvilibrism, innehåller kvicka texter, nästan kupletter, som för tankarna till revyscenen och Dick Van Dyke som spelar Bert (bland annat) ska absolut räknas som en stor aktör. Det är minst lika mycket hans förtjänst att filmen fungerar som Julie Andrews!

Förutom musiken då? Jodå, filmen innehåller några fantastiska illusioner, några häpnadsväckande specialeffekter, som faktiskt känns smått fantastiska även med dagens mått mätt och överspel från skådespelarna som heter duga. Fast det är på ett charmigt sätt som passar väl in i produktionen. Och det kanske rent av är så att produktionen kräver detta för att fungera på rätt sätt. Vi får inte glömma bort att det är en ganska barnslig film, där inget är allvarligt utan tjo och tjim. Detta är förstås lite märkligt, för Mary Poppins är egentligen inte en sån där flamsig och klämkäck barnflicka som man skulle kunna tro, hon är faktiskt ganska strikt och lyckas få fadern med på noterna hela tiden. Hon dominerar honom totalt om man ska vara rent ärlig! Hon manipulerar sin omgivning till att göra som hon vill på både det ena och andra sättet men förblir omtyckt av alla i alla fall.

Finns det en sensmoral i filmen, vilket jag inte är säker på att det gör, går den kanske ut på att man ska leva lite mer i nuet än vad man från vuxet håll klarar av. Bekymra sig mindre för morgondagen och låta barn få vara barn. Det främsta läxan kanske finns för oss vuxna att lära sig av, att tillbringa den tid man kan med sina barn och inte låta tiden springa iväg. Jag tror att detta är vad Mary Poppins försöker lära den stränge fadern och jag tror att det är honom som hon egentligen kommit för att uppfostra och inte barnen.

Slutligen vill jag säga, att trots mina tidigare påståenden om musiken i filmen är Chim Chim Cher-ee ett mycket bra ledmotiv och filmen kanske en smula för lång för sitt eget bästa.