The Blob – 1988 – En hittills osedd klassiker!



Det här är faktiskt en av de där klassiska skräckfilmerna från 80-talet som jag faktiskt inte har sett tidigare. Det finns de inom hushållet (host host) som hackar lite på mig ibland eftersom jag har missat några rejäla klassiker, men ändå påstår att jag är en autodidakt filmvetare. Det kan väl tyckas lite motsägelsefullt kanske men det har helt enkelt inte funnits tid att se allt jag skulle vilja. Och det lär sannolikt inte göra det i framtiden heller. Den eviga förbannelsen är nog att ständigt ha några osedda klassiker och inte ha tid att göra något åt det.




Som lök på laxen måste jag också erkänna att jag inte sett originalet från 1958 eller versionen från 1972 – Beware! The Blob. Den senare tydligen med komiska tendenser i regi av Larry Hagman. Hur som helst har jag alltid utgått från att originalet, med tanke på eran den gjordes i, var en produkt av det kalla kriget och således antikommunistisk propaganda. Uppenbarligen vet jag inte hur det ligger till med den saken egentligen men det är i alla fall inte fallet i den här nyinspelningen. Därmed inte sagt hur det hela egentligen hänger ihop. Det finns en logisk förklaring men det är bäst att man får denna serverad av filmen och inte av mig. Det skulle fördärva upplevelsen något.

Låt oss byta fokus till den här filmen. Att påstå att den skriker av 80-tal vore en underdrift. Den känns extremt daterad med allt vad det innebär. Det är förstås frisyrer och andra assessorer men även själva bildspråket och berättartekniken. Till och med själva historien känns om 80-tal. Det behöver inte vara någon nackdel men söker man en tidlös film lär man bli besviken. För min del lockar filmen både till skratt och till nostalgi. Jag finner det oerhört charmig i sin tidtypiska framtoning. Det finns förstås klichéer utspridda längs filmen som bara skulle kunna vara gjorda på 80-talet. De lyckas hålla sig på den underhållande sidan utan att någon gång bli löjliga. Det är en klassisk mosterfilm kan man säga, och det utan att egentligen ha ett klassiskt monster i sig.

Man skulle kunna tänka sig att själva varelsen, eller vad man ska kalla den där geléklumpen för, skulle vara dåligt gjord med tanke på filmens ålder men icke! Jag gillar effekterna skarpt! Det finns någon gång i filmen som det är tydligt att det handlar om bildmontage eller miniatyrer men det är bara en del av charmen. För allt medan geléklumpen växer, desto mer skräckinjagande ska den ju bli.

Och växer gör den! Från början är den väl någorlunda hanterbar men allt medan den växer – exponentiellt – desto farligare blir den, desto mer slukar den allt som kommer i dess väg. Man kan se skillnaden som att den från början är lite av en parasit som suger köttet ur skinnet på människorna medan den senare blir någon som kastar sig över allt som kommer i dess närhet. Slutet är häpnadsväckande och det finns som sagt en moralitet i filmen. Man kan välja att ignorera den och bara se det som en sci-fi skräckis eller så kan man faktiskt ta till sig vad filmen vill säga och förundras över den övergripande visheten filmen försöker förmedla.



Som en liten parentes kan jag väl nämna att det är aningen märkligt att det inte finns svensk text när utgåvan är svensk. Det står ju trots allt på svenska på omslaget. Inte för att det spelar mig någon roll men det kan vara bra att ta i beaktande om man verkligen behöver den där textremsan. Dessutom återfinner vi Paul McCrane som jag numera ser som ett känt ansikte i Cityakuten. Det var kul att se honom i en annan roll. I en ledande roll finns också Matt Dillons bror Kevin Dillon.


8/10