Recension: Don’t go in the woods… alone - 1981

Don’t go in the woods… alone

Regi: James Bryan

1981

Horror

Några ungdomar kopplar av med lite camping i bergen. Vad de inte vet är att skogen bebos av en galen mördare och medan de vandrar längs stigarna, berättar fasansfulla spökhistorier för varandra och helt enkelt njuter av livet, ägnar sig denne fasansfulla mördare åt att döda dem som råkar komma i hans väg. Det är bara en tidsfråga tills han kommer efter DEM!

Man ska absolut inte låta sig luras av den första scenen som vittnar om ett riktigt blodbad i splattergenren. Nej, det här är en klassisk slasher i ordets rätta bemärkelse. Tyvärr vore det nog bättre om man behålligt den mer komiska approach som splatter innebär istället för att försöka fördjupa sig till en allvarligare och skrämmande film. För skrämmande är det absolut inte trots att makeupeffekterna faktiskt är ganska bra.

Under filmens gång funderade jag mycket på vad filmens största problem var, dess musik eller dess skådespelare. Båda är verkligen under all kritik och frågan är om det överhuvudtaget hade gått att rädda den här filmen från ett totalt fiasko.

Det finns ingen bakgrundshistoria till varför mördaren härjar. Man får inte veta om det är sinnessjukdom, hämnd eller rent av en försvarsmekanism som driver den groteska mördaren. Man bara kastas in i händelserna utan förklaring. Det finns heller ingen som helst logik i varför saker och ting händer, scenerna tycks ofta vara i hoprafsade inte för att de passar ihop utan för att man velat använda allt materiel man filmat. Detta innebär naturligtvis att man inte får något sammanhang och att filmen tenderar att uppfattas som ännu mer fragmentarisk än vad den egentligen är.

Offren, som ger sig in i skogen i olika grupper eller ensamma är otroligt svåra att hålla isär och att minnas vilka som hör ihop på något sätt var inget som jag klarade av i alla fall. Kanske beror det på att filmen är så oerhört tråkig att man inte orka engagera sig det minsta i den, eller beror det kanske på en undermåligt berättade historia som aldrig borde lämnat skrivbordet.

Men nu är väl trots allt inte offrens djupa karaktärsdrag som brukar prägla filmer av det här slaget. Det man är ute efter är ju framförallt hur själva morden går till, man vill se uppfinningsrikedom helt enkelt. Bjuder då den här filmen på någon uppfinningsrikedom i det här avseendet? Nej, det kan jag inte påstå att den gör, inte ens om man är en ovan tittare av slasherfilm. Å andra sidan skulle man som ovan tittare troligen aldrig komma på tanken att se den här utan istället välja någon av den mer kända i genren som The Burning, Madman eller t.o.m. Friday the 13th. Samtliga skulle jag också rekommendera framför den här.

Recension: Don’t Wake the Dead - 2008

Don’t Wake the Dead

Regi: Andreas Schnaas

2008

Horror

I ett gammalt tyskt slott, som nu håller på att renoveras, börjar märkliga saker att inträffa och den grupp väninnor som tillsammans håller på att fixa till stället blir snart varse om slottets mörka historia. På medeltiden attackerades nämligen byn av en grupp blodtörstiga tempelriddare som byns innevånare förvisso besegrades och drevs bakåt. Tillbaka till slottet där en sak efter en annan ledde till att en förbannelse uttalades. Under andra världskriget togs slottet i besittning av nazisterna just den natten vart 66:e år som tempelriddarna åter kommer till liv. Nu har det gått ytterligare 66 år och kvinnorna ställs mot både tempelriddarna och nazisterna som både kommit till liv. Det blir en kamp till sista blodsdroppen där bara morgonsolen och ett mytomspunnet svärd kan sätta stopp för förbannelsen!

Jag har vid tidigare tillfällen spytt galla över Andreas Schnaas filmer och hade väl ärligt talat inte så höga förhoppningar om den här heller. Det blir heller inte bättre när distributören påstår att filmen är det bästa som någonsin kommit från Schnaas på rent säljarmanér. Ska man sälja in någonting till mig ska man nog spara på superlativen och inte trycka ner sådana påstående i halsen på mig, men det är jag det. Och faktum är att det vet i tusan om jag inte kan ställa upp på att det faktiskt är Schnaas bästa rulle! Jag gillar i och för sig Nikos the Impaler rätt mycket men förutom den är det nog inte mycket av det jag har sett som slår den här!

Men trots detta lider den av en del problem och vi tar dem direkt så är vi av med det sen. Att skådespelarna inte är något vidare kanske är mer regel än undantag i den här typen av lågbudgetproduktioner. Splatterfilm behöver inte ha Oscarsmaterial i rollistan och så är det bara. Den här filmen är inget undantag och det är kanske viktigare att tjejerna är villiga att visa tuttarna? Några scener, som är totalt meningslösa för at driva handlingen framåt, verkar nämligen finnas med enbart för att visa hud. Jag klagar i och för sig inte men jag tycker det är att göra det lite lätt för sig.

En annan produktionsteknisk detalj som drar ner helhetsintrycket är det dåliga ljudet. Eller kanske snarare mixen mellan musik och dialog. Musiken hörs hur bra som helst och det är nästan så man måste skruva ned men dialogen håller tyvärr inte samma volym och det gör att det känns lite amatörmässigt.

Själva historien som berättas är enkel och det är nog en konst att hålla sig till något så fundamentalt utan att komplicera det hela för sig själv. Tempelriddarna och nazisterna vet jag inte riktigt om man ska kalla för zombies eller inte men jag tycker Schnaas har lyckas med en riktigt bra stämning i de scenerna! Det känns som om han varit influerad av Tombs of the Blind Dead i skapandet av tempelriddarna i alla fall och sämre referenspunkt kan man ju ha! Jag är väl inte lika imponerad av tjejerna men de flesta av dem ska ju bara dö ändå. Sminket är helt ok även om jag vid några tillfällen tyckte att blodet snarare såg ut som rödbetssaft än äkta vara.

Men även om jag har en tendens av att ta filmer på allvar tror jag inte att det är riktigt meningen här. Jag tror det är meningen, liksom i de allra flesta fall när det gäller splatterfilm, att man ska känna skaparglädjen och att det är viktigare att filmskaparna är innovativa än att filmen blir superseriös. Detta märks inte minst i en mycket underhållande scen där ett hårdrocksband blivit förvandlade till zombies men fortsätter att spela sin musik ändå. Runt om står både tempelriddare från medeltiden och tyska soldater från andra världskriget (i zombieform då) och diggar. Man kan till och med se någon tendens till headbanging!!

Recension: Friday The 13th part 2 - 1981

Friday The 13^th part 2

Regi: Steve Miner

1981

Horror

Skriven av Linda Snöberg

Då var det dags att öppna ett nytt läger som heter Packanack som inte ligger så långt ifrån Camp Crystal Lake. Vid lägerelden berättar man om det hemska som har hänt och alla tycker att det är en bra skrämselhistoria men tror kanske inte riktigt så mycket på det. Nu har Jason vuxit upp och blivit en man. Ja, för han dog inte i sjön som man trodde i den första filmen utan är nu ute efter att hämnas sin mammas död. Nu får ungdomarna se upp annars kan deras liv gå till spillo.

Man blir lite konfunderad när man tänker efter på vad som sas i den första filmen, om att Jason hade drunknat. Medans i den här delen är han ju vuxen runt 18 år och fullt levande och på jakt efter att få hämnas. Han verkar hata alla som kommer i hans väg och som inkräktar på hans territorium. Här har Jason hittat en tygpåse som han har på huvudet med tanke på hans vanställda ansikte och det kan man ju förstå. Jag är inte direkt förtjust i tygpåsen utan tycker mest att han ser lam och barnslig ut i den och en mördare kanske inte ska ha den tendensen.

Skådisarna i den här har jag blandade känslor för, jag tycker att Amy Steel gör en mycket bra insats och även John Furey men för övrigt är det ingen som naggats sig fast i mitt tycke. Musiken är också här väldigt enkel och det behövs inte mera än det man får, så det är underbart vackert. Vi har även Crazy Ralph med i denna och fortsätter som vanligt att varna ungdomarna men till ingen nytta. Denna gången blir det dock det sista vi får se utav honom för han lever inte när filmen lider mot sitt slut.

Vapnen i denna del kan jag avslöja kommer att vara lite mera originella än i den första delen vilket jag tycker är kanon. Roligt är det också att det är Jason som börjar döda och inte hans mamma för det var inte så skrämmande utan mest hysteriskt tycker jag. Fast hon gjorde ju en bra början på en underbar serie som bara fortsätter och fortsätter.

Jason är ju ungefär 18 år här och speciellt stor och stark är han inte ännu men att döda har han lärt sig att göra och det med bravur. Meningen är ju inte att han ska vara så stor här, utan mer som en vanlig människa fast vanställd och med hämnd som driver i hans blod.

Jag tycker att denna del är relativt bra, förutom tygpåsen som jag har nämnt i ett stycke tidigare, men den innehåller allt som en slasher bör ha och då funkar det kanon, det är bara att njuta när Jason stiger in i våra liv, för när han väl är där kommer han alltid att där förbli.

Recension: D-War - 2007

D-War

Aka Dragon Wars

Regi: Hyung-rae Shim

Action/Fantasy

2007

Filmen är baserad på Koreansk mytologi och berättar historien om de väldiga varelserna Imoogi - som en gång vart femhundrade år har chansen att utvecklas till en fullfjädrad himladrake, men det är bara den godaste imoogin som får chansen till detta. Självklart finns det också en mörk sida som vill åtnjuta denna ära, men inte för att beskydda världen som den godhjärta imoogin skulle ha gjort, utan för att förstöra den. Kampen står således mellan gott och ont och de reinkarnerade formerna av de uråldriga kämparna står beredda att strida åter igen – i modern tid.

Fantasy är alltid kul, framförallt där det gäller drakar och gamla legender. Extra roligt blir det när legenderna är österländska och således aningen mer exotiska för oss i västerlandet. Vi har kanske ibland svårt att förstå moralen, som visserligen står på de goda sida, men som trots allt kräver människooffer för att fungera, men det är kanske inte något man alltid måste förstå fullt ut heller och det räcker kanske i många fall med att de, på film visualiserade legenderna, är fartfyllda och underhållande.

Det sistnämnda är definitivt ett epitet som passar in på den här rullen, för fart och fläkt handlar det om. Dock vill jag påstå att det inte enbart är en ytlig betraktelse av, den i och för sig ganska enkla historien. En hel del av legenden förklaras för oss och för att ge den lite extra kropp och själ, använder man tillbakablickar som är fullt tidsenliga. Det är alltid roligt att se att man lagt ned lite tid på att få även dessa miljöer trovärdiga, något som man inte alltid är bortskämd med.

En film som den här bygger ju en hel del på effekter och det ser faktiskt ganska bra ut! Några enstaka tillfällen, framförallt i början av filmen är väl inte top notch CGI men det får man ta, ingen film är väl helt perfekt och ser man till vad man trots allt egentligen får, så har jag inget att klaga på. Det är bra ös och underhållning som är det viktiga i den här filmen. Sen får man ju naturligtvis ta med i beräkningen att filmens målgrupp kanske inte är samhällets äldsta medborgare utan att man snarare riktat sig till en yngre publik.

Detta föranleder naturligtvis också en kommentar angående den fallerande logik som kantar filmen. Jag tycker gott att man kan ignorera dessa logiska luckor och istället koncentrera sig på den visuella estetiken, för jag anser att den är den så står i centrum här mer än något manus, hur invändningsfritt det än skulle vara.

Fantasifull action – helt enkelt!