The Eliminators – 1986 – Det var tufft med en cyborg och en ninja!

Det här var en film jag såg i min ungdom. Jag antar att den nästan precis hade kommit ut då och det var helt klart en häftig film. På 80-talet var det häftigt om det fanns en cyborg och en ninja med och det gör det i den här filmen. Tillsammans med en tuffing och en kvinnlig forskare och vetenskapsman ger de sig efter skurken – som har stulit upptäckter som den kvinnliga vetenskapsmannen har gjort.

Det är en ganska stereotypisk handling om man ser till 80-talet. Det var kanske coolt en gång i tiden och möjligen kan man se någon form av kultstatus i filmen idag men på det hela taget är det en ganska värdelös film. Man får naturligtvis ta med i beräkningen att effekterna var helt ok när filmen gjordes och att de testosteronstinna skämten möjligen var roliga. Idag har filmen helt andra förutsättningar men jag gillar fortfarande Denise Crosby som spelar kvinnan. Hon är inte alls så klen och hjälplös som stereotypen säger. Snarare bekänner hon sig år den andra stereotypen, den som är starkare än hon ser ut och inte är rädd för att ta i även om hon skulle bryta en nagel. Detta utan att framställa henne på något annat sätt än kvinnlig.

Så… ser man filmen idag är det nästan enbart för Denise Crosbys skull, jag gillar henne. Handlingen har inte åldrats väl men samtidigt önskar jag att det gjordes fler sådana här opretentiösa filmer idag. Det är något visst med en film som bara kan gå i bakgrunden utan att man egentligen behöver hänga med i den. På det hela taget dock en besvikelse i vuxen ålder.

3/10

Dolly Dearest – 1991 – ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan

Självklart är Dolly Dearest en ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan, så ser jag på det i alla fall. Båda handlar om en docka, som blir besatt av något ont och som sedermera inte vill något hellre än att besätta ett barn. Under tiden är det frågan om att blir levande och i formen av dockan döda de som är hemligheten på spåret. En docka verkar så oskyldig men jag kan lova er att denna har en djävulsk fantasi när det gäller sätt att ta livet av folk.

Jämförelser med den tidigare filmen Child’s Play som ju handlar om den onda dockan Chucky är förstås ofrånkomliga. Men lyckligtvis har jag inte särskilt många starka minnen av de första filmerna i den filmsviten. Det gör att jag istället kan se den här med klarare syn, jag behöver inte jämföra om jag inte tvunget vill.

I den här tar familjen över en dockfabrik någonstans i Centralamerika. Fast sanningen och säga är det inte mycket till fabrik. Den som tidigare har gjort dockorna har gått bort och familjen köper stället billigt. För mig verkar det som att dockorna har handgjorts och att familjen inte riktigt har fattat det när de flyttar dit. Precis bredvid fastigheten pågår en utgrävning. Det är inte vilken utgrävning som helst. Man har hittat en gammal grav som vid närmare betraktning härstammar från ett folk man kallar för Sanzian eller Sanziana. I filmen menar man att det var ett gammalt folk som levde för 900 år sedan och som mer eller mindre var Satanister. De försökte avla fram Satansbarnet, som skulle vara ett spädbarn med gethuvud. När de såg vad de hade gjort och hur barnet nästan tog kol på den med sin ondska ska de enligt legenden begravt det just i denna krypta…

Jag kan inte hitta några bevis för att ett sådant folkslag någonsin skulle ha existerat men det är en bra bas för historien som berättas här. Det är inte svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur allting hänger ihop men likväl är det en film som fungerar. Den behöver inte vara oerhört genomtänkt och nyskapande, den är charmig ändå. Och så är det ju något speciellt med dockor som dödar, i synnerhet om det är söta dockor vilket det till en början är. Själva dockskapelsen eller dockskapelserna är riktigt bra. Ju längre filmen fortgår ju mer förändras utseendet mot pur ondska.

Liksom det är brukligt så finns det en hel del överspelande från skådespelarna här. Detta är framför allt sant när det gäller barnskådespelarna. Deras karaktärer i synnerhet är tämligen tvådimensionella. Dock måste jag säga att jag är barnsligt förtjust i Denise Crosby som spelar den lilla flickans mamma. Hon får till det på ett alldeles strålande sätt och jag vet inte riktigt varför, det bara funkar! Jag gillar den här filmen!

7/10

Star Trek – TNG – S01E01 – Encounter at Farpoint

Jag har varit ett stort fan av originalserien – TOS under många år, men jag har faktiskt aldrig varit direkt inne på TNG – The Next Generation, 80talsvarianten av den gamla 60talsserien. Egentligen vet jag inte varför mer än att avsaknaden av Spock är framträdande. Karaktärerna har helt enkelt inte den dignitet som de hade i originalserien. Visserligen har man skapat en android – Data, som ersättare till Spock, en logisk varelse som försöker att bli mera mänsklig under seriens gång. Spock försökte väl i och för sig ofta förtrycka sin mänskliga sida och det var ett intressant dilemma.

Men nu ska jag inte döma hela serien efter att jag äntligen har tagit tag i det stora projektet att plöja serien. Jag har sett några avsnitt här och där sedan tidigare och förstås filmerna. Något har saknats. Det är märkligt för Patrick Stewart som spelar Kapten Picard är en ypperlig skådespelare och de andra är väl inte få skam heller egentligen. De är kanske inte virtuoser men klart stabila. I det här första avsnittet finns det en del pinsamt överspel förstås. Jag antar att det är lite av en barnsjukdom och att det kommer att arbetas bort när serien åldras lite.

I det här första avsnittet, som egentligen är två, stöter vi på en varelse som inte existerade i originalserien. Antagligen för att vi ska få något nytt att underhålla oss med och inte bara gammal skåpmat. Q, som han kallas har makt över tid och rum och om jag får vara så fräck att säga det så påminner han inte så lite om Trelane i originalseriens The Squire of Gothos. Denne Q utsätter mänskligheten för ett test. I centrum står också frågan om varför en bas har kunnat utvecklas med en sådan exakthet av en främmande ras för federationens räkning. Det är inte så mycket fokus på detta men tillräckligt för att lösas upp i slutändan. Äventyret slut, problemet löst.

Inte ett jättebra avsnitt och ingen lysande start på serien om jag får säga min mening, mer ett sätt att bekanta publiken med Enterprises nya besättning som består av nya ansikten (förstås) och delvis nya egenskaper jämfört med originalserien. Till exempel har man en som kan känna känslor numera. Inget man hade på sextiotalet!

Åh… så kommer en gammal bekant på besök – som Amiral!