Recension: Brain Dead - 2007

Brain Dead

Regi: Kevin Tenney

2007

Horror

Allt börjar med en fisketur men plötsligt, som en blixt från klar himmel, slås en av fiskarna omkull och blir genast förvandlad till något omänskligt. Det dröjer inte längre förrän han har slitit den andra mannen i stycken och ätit upp hans hjärna. Samtidigt sitter två arresterade män sammanlänkade med handklovar i en skåpbil underförflyttning. När en av dem beslutar sig för att rymma har den andra inget väl än att komma med. De förflyttar sig genom skogen till en ensligt belägen stuga i närheten. Till den flockas också pastorn och hans medhjälperska, som han inget hellre vill än att sätta på egentligen, och två tjejer som är ute och vandrar i skogen. Denna samling udda karaktärer upptäcker snart att något är ute efter dem, något som närmast är att betrakta som en zombie. Den vill åt deras hjärna och vad värre är, det finns flera av dem…

Kevin Tenney ligger bakom en av mina absoluta favoriter från mitten av åttiotalet, nämligen Witchboard. Jag tänkte säga att det även är min absoluta favorit när det gäller ouijafilm, men kom sedan på att urvalet kanske är för litet för att kunna betraktas som egen genre. Han ligger också bakom uppföljaren Wichboard 2, Night of the Demons och Witchtrap. Men det var många år sedan nu och det är dags att se efter hur tiden har förvaltat denne filmskapares talang till våra dagar.

För det första är det inte riktigt samma typ av film som jag minns åttiotalsproduktionerna som, det är betydligt mer humor inblandat och det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Men spänningsmomenten försvinner i och med detta. Fast å andra sidan tror jag inte att det är meningen att filmen ska skrämmas heller. Intentionen är sannolikt att underhålla och den gör den verkligen! Dialogen är fullständigt förbluffande och det är väl lite märkligt att det är det första man minns efter att ha sett en film med blod, tarmar och hjärna i sig? Men effekterna skäms inte heller för sig, det är välgjorda skulpteringar och makeupeffekterna är oftast helt suveräna! Och eftersom det är uppenbart att det inte är någon gigantisk hollywoodproduktion – med tillhörande budget, blir man lite extra imponerad faktiskt.

Skådespelarna är inte suveräna och en hel del av dem spelar över enormt. Men de värsta exemplen är också de mest underhållande och jag är fullständigt övertygad om att det är menat att vara just på det sättet. Det finns troligen en poäng att förlöjliga TV-pastorer, som det är frågan om i detta fall, visa på en hycklande fasad och mänsklig åtrå, kättja till sin nästa helt enkelt. Och jag kan förstå honom, för den stereotyp till medhjälperska han har är en riktigt cock-teaser. Men det är oerhört underhållande och jag kan som sagt var inte tänka mig att det skulle vara något annat än meningen. Övriga skådespelare är kanske inte Oscarsmaterial men de sköter sig förhållandevis bra och klarar att leverera trovärdiga karaktärer.

På samma sätt är filmen sprängfylld med klichéer. Man driver med dem och utnyttjar dem för att höja underhållningsnivån. Det balanserar precis på gränsen och jag antar att man kan se det som både något negativt och positivt. Allt beror ju på intentionen, det är inte helt uppenbart att det är meningen men jag finns det sannolikt i alla fall. Vad vore förresten en sådan här film utan sin beskärda del av nakna bröst? Det är väl något som alla skräckfilmsfans gillar? Det är ju på något sätt synonymt med genren i alla fall. Inte mindre än fyra par får man se, och till och med någon buske eller två är synliga i bild.  På det hela taget alltså en mycket underhållande rulle!

Recension: The Brothers Bloom - 2008

The Brothers Bloom

Regi: Rian Johnson

2008

Komedi/Äventyr

Bröderna Bloom är framgångsrika bedragare som utför komplicerade stötar genom att lura till sig pengar av olika miljonärer över hela världen. Detta är något som de ägnat sig åt sedan barnsben så de har onekligen haft tid på sig att öva. Ungefär i lika lång tid har den yngre brodern – Bloom, velat lägga av och leva ett ”riktigt” liv. Han är trött på att styras av sin bror och spela den roll som ständigt skrivs åt honom i de invecklade intrigerna. Nu är det dock dags för den sista stöten, det har Stephen – den äldre brodern, lovat. De ger sig efter en rik arvtagerska som de tar med sig på ett äventyr runt hela jorden (nåja, ett äventyr i alla fall) med en design som i slutändan ska lura av henne pengarna.

Filmer om småfifflare eller ganska stora bedragare som i det här fallet är väl inte helt ovanliga. Se bara på alla Heist-filmer som finns. Det är Ocean’s 11, 12 och 13 och jag vet inte vad. Det är filmer som går ut på att lura någon, men också om att vi som tittare inte är helt säker på vad planen egentligen går ut på och vem som lurar vem i slutändan. Det är likadant här, man jag inte vara säker på den fulla designen och man vet inte om båda bröderna är inne i sina roller hela tiden eller inte.

                                     

Personligen tycker jag att det är lite för lätt allting, men så handlar det också, i mångt och mycket, om en komedi. Kanske inte en sån där man gapskrattar åt utan en som lutar mer åt det romatiska hållet. Huvudrollerna spelas av Adrien Brody, som jag alltid hyst stor respekt för, och Rachel Weisz. Som brodern Stephen ser vi Mark Ruffalo i den stora birollen men ingen av den imponerar såsom jag skulle vilja. Jag kan icke för mitt liv se Adrien Brody som romantisk och jag tycker att valet av Mark Ruffalo var helt misslyckat då han som – storebror, faktiskt ser flera år yngre ut än sin lillebror.

Jämförelser med The Sting och/eller Dirty Rotten Scoundrels är förstås ofrånkomliga även om den faktiskt inte kan mäta sig med dem på något plan. Den är inte lika rolig som Dirty Rotten Scoundrels och inte lika bra och välspelad som The Sting. Det blir liksom aldrig någonting av det, det bara står och stampar på samma ställe och man önskar att det fanns ett slut på filmen. Det gör det förstås om man ger sig till tåls men det är segt fram till dess och filmen har flera slut känns det som. Det ligger förstås också i dess natur när det handlar om att lura åskådaren om vem som ska få det sista skrattet eller lura till sig alla pengarna i slutändan.

Nä, det här var inte min kopp kaffe!

Recension: Tokyo Fist – 1995

Mina erfarenheter av Shinya Tsukamoto som filmskapare består ungefär i Tetsuo och Tetsuo 2. Det är två filmer som jag verkligen älskar och hade därför höga förhoppningar om den här. Tyvärr levde den inte alls upp till mina förväntningar och jag fann den istället oerhört tråkig. Jag tycker att handlingen var alldeles för luddig och fanns det symbolik i det visuella tycker jag det försvann i mängden. Kanhända hade jag reagerat annorlunda om jag inte haft sådana förväntningar men jag tycker att det var en särdeles tråkig film även om det var välgjord. Surrealismen flödar emellanåt men det blir lite för mycket av de mest bisarra slagsmålsscenerna.

4/10