One Missed Call
Aka: Chakushin Ari
Regi: Takashi Miike
2003
Horror
Yoko (Anna Nagata) får ett samtal på sin mobiltelefon, samtalet tycks
komma från hennes eget nummer och datumet för samtalet är daterat tre dagar
framåt i tiden. 72 timmar senare upplever Yoko situationen som samtalet antydde
och dör. Hennes väninna Yumi (Kou Shibasaki) får efterhand reda på att flera
personer råkat ut för liknande händelser och när hon själv får ett liknande
samtal görs en TV-show av hela saken. Ett medium anlitas av TV-bolaget som ska
kunna styra ”de onda andarna”. Var kommer dessa mystiska samtal egentligen
ifrån? Finns det en naturlig förklaring eller är det övernaturligheter i
rörelse?
Till en början måste jag säga att
det här faktiskt var en ganska spännande film även om den inte var speciellt
originell i sin handling. Att få ett meddelande från sig själv just när man
upplever dödsögonblicket måste dock säkerligen vara alldeles fasansfullt och
filmen använder detta element gång efter gång. Tyvärr blir det lite tjatigt i
längden och tyvärr saknar filmen, likt många av de asiatiska skräckfilmerna,
mycket av den sortens logik som finns i västerländsk film. Det är kanske inte
en nackdel och jag välkomnar ofta nytänkande och kreativitet, här blir det dock
bara otydligt och svårförstått.
En av de största behållningarna
med filmen anser jag förresten vara den satiriska ställning filmen tycks ta
emot extrema Japanska TV-shower. Kan man verkligen göra TV av allt?
Står man ut med att saker och
ting inte alltid presenteras i rätt ordning, eller att det inte ens tydliggörs
att handlingen fragmenteras, kanske man rent av tycker den här filmen är
lyckad. Helt klart är att den är öppen för tolkningar och när filmen är slut
måste man sitta kvar en stund för att klura ut vissa mysterier, bilda sig
teorier om varför saker och ting egentligen hände och vad Takashi Miike ville
ha sagt med filmen.
I övrigt är det här en kompentent
film, scenerna är snyggt filmade ur spännande kameravinklar och lagom mycket av
mysteriet visas. Allt blandas upp med storartade skådespelarinsatser som
egentligen är huvudingrediensen i filmen. Vill du se monumentala, blodiga effekter
har du vänt dig på fel håll, det här är en spökhistoria som sakta guppar fram
likt en segelbåt på en spegelblank sjö. Tempot är lågt och stämningen hög.
Inget utöver det vanliga men
gillar man den nya tidens asiatiska rysare bör man gilla även den här.
