Recension: Man From Deep River - 1972

Man From Deep River

Regi: Umberto Lenzi

1972

Äventyr/Drama/Horror

John Bradley (Ivan Rassimov) som färdas på den stora floden på jakt efter några fina undervattensbilder fångas av en liten stam infödingar, som på grund av hans våtdräkt och simfötter verkar tro att han är en fiskmänniska. De håller honom fången och han får utföra allehanda slavarbeten. Efter flera månader i fångenskap har tanken på flykt inte lämnat honom och när han får oväntad hjälp från en av infödingarna tar han chansen. Han hinner såklart inte så långt innan han blir upphunnen och i stridens hetta dödar han en av infödingarna. Detta gör otroligt nog att han möts med respekt av infödingarna och upptas i stammen. Men invigningsriterna är hårda, ska han överleva?

Både Ivan Rassimov och Me Me Lai var prominenta skådespelare i genren vid den här tiden, eller kanske snarare blev för det här brukar räknas som den första kannibalfilmen. Det är egentligen lite märkligt för bortsett från ett par små scener förekommer det i princip ingen kannibalism alls. I stället fokuseras på kulturkrocken mellan den ”civiliserade” vite mannen och den barbariske infödingen, vad de har att lära av varandra osv. Jag kan inte se någon nackdel i det och det tillför filmen det djup som mycket av genren saknar.

Dock framställs inte det vite som ond och infödingen som missförstådd eller hämndlysten i samma utsträckning som i t.ex. de mer kända Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Det är heller inte tvärtom utan helt enkelt olika kulturella utgångslägen, inget mer. Kannibalerna är istället en rivaliserande stam, fiender till dem båda.

Den nästan obligatoriska djurslakten finns med, men väldigt sparsamt och är inte alls särskilt påträngande. Det påstås dessutom i filmens början att den är inspelad på plats och att alla riter är på riktigt, bara handlingen är påhittad. Vi snuddar nu vid begreppet mondofilm och vad som ser ut att vara på riktigt och inte kan väl vara upp till var och en att avgöra.

Nu kanske det är dags att berätta lite vad jag tycker om filmen? Jo, till en början är den faktiskt lite småseg, kanske beroende på att man förväntar sig en massa äckeleffekter, men när man väl upptäckt att filmen klarar sig bra utan dem och dessutom till och med blir bättre utan dem, blir det bara bättre och bättre. Det här är något helt annat än den vanliga kannibalrullen och den påminner mer om westernklassikern A Man Called Horse än något annat. Ivan Rassimov är stark i sin roll och Me Me Lai ser både förförisk och söt ut, ett härligt gåtfullt och hemlighetsfullt leende. Allt insvept i riktigt tidstypisk musik.

Det här är ett gripande drama och när filmen slutar är i alla fall inte den här recensentens öga torrt – rekommenderas varmt!

Recension: Memories of Midnight - 1991

Memories of Midnight

Regi: Gary Nelson

1991

Drama

Catherine (Jane Seymour) vaknar upp på ett kloster utan några minnen om vem hon egentligen är. Efter att ha tillbringat över ett år där, konstant drömmande samma dröm börjar hon dock få tillbaka sina minnen så sakteliga. Hon blir övertygad om att hennes namn är Catherine Alexander vilket gläder hennes och klostrets välgörare, den mäktiga och ofantligt rike Constantin Demiris (Omar Sharif). Han tar hem henne till sitt hem och låter henne bo där men blir orolig när hon efter en shoppingdag på stan träffat på en spådam som känt igen henne som Catherine Douglas. Vilka hemligheter döljer egentligen hennes minne och varför är Costa, som Constantin kallas av sina vänner så orolig för att hon ska börja minnas?

Det här är tredje miniserien eller TV-filmen baserad på Sidney Sheldon skriverier som jag recenserar på relativt kort tid och ska sanningen fram så börjar det bli ganska tjatigt, med både Master of the Game och If Tomorrow Comes aka Tracys Hämnd i bakhuvudet. Med det menar jag att både den här och de andra filmatiseringarna naturligtvis fungerar på egen hand men att de också är tämligen lika varandra i uppbyggnad och att intrigerna skulle platsa i vilken såpa som helst. Uppenbarligen är den här inget undantag men den stoltserar trots allt med några kända namn i huvudrollerna.

                                            

Jane Seymour, kanske en av de vackraste kvinnorna i världen axlar rollen som kvinnan som inte riktigt minns vem hon är men som kämpar för att återfå minnet. Eller nja, jag tycker inte hon kämpar särskilt mycket faktiskt. Hennes karaktär är ganska illa skriven och är många gånger inte alls särskilt intressant. Hon beter sig alltför naivt och lägger inte manken till på det sätt som torde vara realistiskt av en dam i hennes situation. Hon går mest runt och är vacker, men det är hon ju å andra sidan väldigt bra på.

Omar Sharif å andra sidan är betydligt bättre och briljerar vid några tillfällen så att man nästan tappar andan. Han har ett sätt att spela med ögonen som gör att hans blick verkar kunna tränga igenom stål om det skulle behövas. Han är helt klart filmens behållning vad gäller skådespeleri och det maktspel han och hans svåger bedriver med varandra är ganska underhållande. De verkar åtnjuta en ömsesidig respekt för varandra, samtidigt som de inget annat vill än att önska livet ur sin rival. Det de mest av allt älskar verkar dock vara pengar och de skyr inga medel för att skydda sina rikedomar.

Det här är en filmatisering på nära tre timmar och det är kanske svårt att göra detta utan att det spretar iväg åt något håll och att resultatet blir en smula ojämnt. Så även här och man får säga att den första disken (utgåvan innehåller två diskar) faktiskt är ganska seg. Det händer inte särskilt mycket utan vi matas med bakgrundsfakta och karaktärsbyggnad. Andra disken är mycket intressantare, intrigerna har börjar komma igång och Omar Sharifs skådespeleri blommar ut fullständigt. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vad som kommer att hända eller vem som lurar vem i slutändan så när som möjligen på några små detaljer.

På det hela taget kan nu den genomsnittlige såpafantasten tycka om det här, och vi andra också om inte annat som tidsfördriv!