Troll 2 – 1990 – är den seriös eller inte?

Regi: Claudio  Fragasso

Horror/Fantasy

Få filmer har blivit beskyllda för att vara lika dålig som den här men jag tycker det är lite orättvist, det finns massor som är betydligt sämre än den här! Visst är den fånig och dum, med skådespelare som spelar över till den milda grad att det nästan blir outhärdligt. Den har genuint urusla makeupeffekter och den har inte någonting med filmen Troll att göra. Så, där fick jag nog med det mesta tror jag.

Handlingen i korthet består av en familj som byter hus med en annan för att få lite omväxling i vardagen. Väl framme börjar sonen misstänka att allt inte står rätt till, att invånarna i den nya staden inte är något annat än monster. Han får naturligtvis rätt till slut även om ingen tror honom från början. Ingen utom farfadern, som är död sedan sex månader.

Mycket mer finns egentligen inte att säga. Man kan kanske diskutera om filmen är gjord på allvar eller inte, om det är meningen att den ska skrämmas eller inte. Min uppfattning är att den, smärtsamt nog, är gjord på tämligen seriösa grunder. Något som talar emot detta är att sheriffen i den nya staden går under namnet Gene Freak. Aningen för komiskt för att tas på fullt allvar!

Självklart kan man också läsa in bardomens förmåga att fantisera i berättelsen. Liksom andra berättelser av samma slag kan man alltid fråga sig om det som sker är på riktigt eller om det utspelar sig i ett barns fantasi. Men faktum är att man inte bryr sig särskilt mycket om hur det ligger till med den saken. Det är en film som har klara kalkontendenser men säga vad man vill, det blir i alla fall aldrig tråkig och seg! Är man ett fan av filmer som är så dåliga att de istället blir bra är det här filmen man ska se. Den har ju trots allt gjort sig ett namn som en av de sämsta filmerna genom tidigare. Se den och avgör själv, jag har som sagt sett andra filmer med betydligt mindre underhållningsvärde än den här!

3/10

Du kan köpa filmen här:

Zipang - 1990 - En annan fullständigt galen film!

Zipang

Aka: Jipangu

Regi: Kaizo Hayashi

Fantasy/Komedi

Jigoku är en bandit med ett pris på sitt huvud och med många många prisjägare efter sig. Han är dock skicklig som få med sina svärd som dessutom är numrerade och med väldigt individuella och specifika egenskaper och gör därför processen kort med alla sina fiender – nästan. En av dem lyckas komma honom nära – Yuri med pistolen! Detta eggar dock bara honom och han förälskar sig i denna kvinna. Tillsammans hamnar de i ett äventyr, där det gäller det gyllene svärdet öppnar dörren till ett rike bortom detta där allt skimrar av guld. Samma rike försöker dock att nås av en mystisk ninja som förfogar över allehanda mystiska vapen och tekniska färdigheter.

Det här är en film vars handling är mycket svår att beskriva. Den liknar inget annat jag hittills sett och att försöka sätta bara en etikett i form av genre är helt omöjligt. Den är dock fantastiskt underhållande och pendlar främst mellan komik och fantasy. Det kryddas förstås med en hel del visuella kameraåkningar och det flirtas en hel del med andra filmhistoriska verk och har inte den här filmen, eller åtminstone dess inledande scener, dragit inspiration från samma källor som inspirerat Tarantinos asiatiska ådra så vet jag inte vad! Det är som sagt mycket underhållande och tankarna far fram och tillbaka mellan Lone Wolf and Cub eller den mer kända Shogun Assassin och andra asiatiska svärd- och samurajfilmer.

                                          

Det är dock gjord med glimten i ögat hela tiden och ibland vet jag inte riktigt vilken den tilltänkta målgruppen är. Till exempel så är flera av karaktärerna så överspelade och överdramaturgiska att det leder mig att tro att det är en film främst gjord för barn. Dessa tankar blåses dock bort när vi får oss en riktigt blodsprutande fontän till livs! Den konstgjorda elefant i plast(?) som finns med i några scener av filmen har jag ingen aning om vad jag ska tycka om. Eller, det är klart att jag tycker om den i sin absurditet, men vilken betydelse den egentligen har i sammanhanget förstår jag inte.

Men det finns i alla fall ett äventyr inbakat i konstigheterna. Jigoku, ger sig ut på skatjakt med sina vänner, och hittar ett mystiskt svärd som senare visar sig vara nyckeln till Zipang, en gyllene värld bortom vår egen. Han möter en ninja, med en hel armé andra ninjor bakom sig, som verkar vara klädd i en dräkt av svarta sopsäckar (Absurditeterna håller i sig hela filmen igen) som han slås med i kampen om att lägga beslag på svärdet. Det tillkommer också en mystisk man som är tatuerad på halva kroppen och som verkar ha mycket med själva myten om det gyllene riket att göra.

Samtidigt får vi ta del av vad som händer på andra sidan, i det mystiska landet Zipang och det är nästan obeskrivbara varelser som befolkar denna plats. Jag vet uppriktigt sagt inte var jag ska börja! Det är inte ofta jag blir mållös och inte vet vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det jag tycker är bra och underhållande, men den här filmen lyckas nog med det. Det finns inget som den här filmen inte har i underhållningsväg. Den är medvetet underhållande och driver med sig själv samtidigt som den också hyllar andra filmer eller gör narr av dem. Den är charmigt usel men på ett intelligent sätt och ska man bara se en film av det här slaget (jag tror i och för sig bara att det existerar den här) så är det den här! Den är obeskrivbar och helt underbar!

9/10

Two Evil Eyes - 1990 - Romero och Argento gör film ihop!

Two Evil Eyes

Regi: George A. Romero, Dario Argento

1990

Horror

Två berättelser av Edgar Allen Poe återfinns i den här filmatiseringen. Fakta i Fallet Valdemar, där titelpersonen ligger för döden och enbart hålls vid liv genom hypnos av sin läkare. Allt för att Valdemars giriga fru, och tillika läkarens älskarinna ska hinna roffa åt sig så mycket pengar som möjligt innan det är för sent. Den Svarta Katten fokuserar istället kring galenskapen som huvudpersonen utsätts för genom sitt arbete som brottplatsfotograf. Hatet mot sambon nyfunna (svarta) katt blir honom övermäktigt och han begår grövre och grövre gärningar för att få slippa djuret. Slutligen blir det honom övermäktigt då kräket tycks ha nio liv…

Berättelser av Edgar Allen Poe är alltid kul om de görs på rätt sätt och här tycker jag man har lyckats ganska bra faktiskt. Romero, som gör den första av de två episoderna – Fakta i Fallet Valdemar, lyckas fånga både essensen i Poes berättelse och att sätta sin egen prägel på verket. Vem skulle vara mer kapabel att regissera, det som i grund och botten faktiskt är en zombiehistoria, än subgenrens okrönte konung?

Adrienne Barbeau gör ett bra jobb som Valdemars hustru, som äntligen vill ha lite ekonomisk utdelning av sitt giftermål med den rika knösen, och bär upp mycket av episoden med sin närvaro. Men även andra saker funkar utmärkt, miljöerna är till exempel magnifika och synnerligen passade i sammanhanget. De ger en seriös känsla som står lite i kontrast till den, enligt mitt förmenande, uppenbara klichékomiken som nästan får produktionen att kännas som, även om det inte är så, något gjort direkt för TV. Även övrig rollbesättning funkar utmärkt även om det väl främst är läkaren (Ramy Zada) och Valdemar själv (Bingo O’Malley) som får tid framför kameran förutom Barbeau då.

Argentos del i filmen, Den Svarta Katten, är lite annorlunda. Den är mera komplex och inte så inbunden till sin natur som Romeros bidrag. Jag måste också säga att jag tycker det är modigt att filmatisera just Den Svarta Katten som torde vara en av de allra mest uttjatade historierna av Poe. Argento lyckas förstås utmärkt, även om han inte gör något mästerverk av saken.

Harvey Keitel spelar huvudrollen som fotograf och han gör det med bravur. Han är riktigt övertygande i sitt hat mot katten och det är väl något som måste till för att det ska fungera. En poäng just med att han är fotograf är ju också att han har tillgång till brottsplatser och således får se den typen av våldsamheter som vanliga människor, eller människor över huvud taget inte skulle behöva se. Detta ger dock Argento chansen att blanda in andra historia i själva huvudhistorien och det hinner heller inte gå särskilt lång tid innan Brunnen och Pendeln visualiseras för oss. Lite senare refereras till Berenice och vill man så hittar man fler referenser längs vägen, mer eller mindre långsökta.

Men allvarligt talat så tror jag inte man bör se den här filmen för sina historiers skull utan snarare för det sätt de har exekverats på. Det är ett gediget hantverk från de båda herrarna i regissörsstolarna och jag tror de haft väldigt roligt när de knåpat ihop filmen. Det är kul att se referenser och det finns en uppenbar lekfullhet över produktionen. Jag tror de har lattjat runt lite bara för att se vad de kunde åstadkomma men när resultatet blev som de blev är det bara att lyfta på hatten och medge att det faktiskt är mycket lyckat och underhållande att se.

Teenage Mutant Ninja Turtles – 1990 – en skön film!

Regi: Steve Barron

Action/Komedi

Som vanligt när det gäller nostalgi är det med blandad förtjusning man skapar nya minnen genom att se om det man en gång älskade. Man är rädd för att det inte längre ska vara lika underhållande och hent enkelt för att ens minnen ska ha fört en bakom ljuset och att filmena inte har åldrats med välbehag.  När det gäller den här märker jag snabbt att jag inte behöver vara speciellt orolig. Det är precis lika underhållande och charmig som den en gång var.

Donatello, Michelangelo, Rafael och Leonardo är muterade jättesköldpaddor som befinner sig någonstans i tonåren. De har lärt sig ninjutsu av sin mästare Splinter som också han är muterad, en råtta i detta fall. Över hela staden pågår en brottsvåg som saknar motstycke. Reportern April O’Neil är ligan på spåren och kallar den för forklanen, något som polischefen finner absurt eftersom just denna klan har sina anor i den gamla Japan. Likväl har April rätt och snart står det klart att det är den ökände Shredder som ligger bakom. En skurk som Splinter väl känner till!

Upplägget är i grunden charmigt även om det samtidigt är enormt tramsigt. Att förvuxna sköldpaddor skulle hålla på med ninjutsu, eller ens existera är lite barnsligt. Och det är inte bara det att de lever gömda nere i kloakerna, de älskar pizza också. Faktum är att de kanske har alla problem och egenheter som tonårspojkar i allmänhet har. Det är väl detta som är charmen kanske, vad vet jag?

Under stundom brukar jag tala om bakfyllefilm. Detta är en typisk sådan! Det innebär inte att det är en dålig film på något sätt, eller att det skulle vara mindre underhållande att se den i nyktert tillstånd. Det är snarare en kategori jag brukar använda när handling är av ett visst slag. Det ska vara enkelt att hänga med och det ska vara tämligt svart eller vitt, rätt eller fel, gott eller ont. Som en typisk serietidning kan man väl säga och vad passar då bättre än en film som bygger på en sådan serietidning. Jag har visserligen aldrig läst serien men jag har förstått det som att den här filmen är ganska trogen när det gäller karaktärerna i alla fall. Det är inte säkert att storyn finns återberättad sedan tidigare, det vågar jag inte svara på.

Sköldpaddorna spelas av riktiga skådespelare, det är alltså inget som är dataanimerat i den här filmen. Det är något som jag tycker är väldigt bra när det gäller fantasiskapelser av det här slaget. Ska man göra filmen kan man lika gärna göra det ordentligt och det får jag säga att man har gjort här. Den har åldrats väl och det är fortfarande med samma känsla jag ser den som jag gjorde när den var ny. Då hade jag förstås helt andra förutsättningar att hålla reda på vem som var vem av de fyra sköldpaddorna. Jag visste vem som bar vilken färg på masken, vilket deras specialvapen var och deras individuella egenheter. Sådant klarar jag inte av att hålla reda på längre. Jag får numera istället ta det som det kommer och följa filmen istället för att veta på förhand. Men det är en skön film!

7/10

Recension: Predator 2 – 1990 - en högst ovetenskaplig studie

Egentligen var det här ett test om jag fortfarande tyckte samma sak om den här filmen som när den kom 1990. Då var det en uppföljare på en kär film som jag trodde mycket på. Nu var det med skepsis jag satt igång den och med förhoppning att jag skulle tycka bättre om den i dagens ljus. Istället förstår jag ganska snart varför jag inte gillade den när det begavs sig och varför jag inte gillar den nu heller… Det är egentligen inte en science fiction film i samma avseende som den första filmen. Visst finns det en jägare, som jagar i stadsmiljö, men framför allt är det billig polisaction. Dessutom av en kaliber som känns ganska tidstypisk för 90-talets början med rejält stereotypiska karaktärer!

Och även om Danny Glover sköter sig hyfsat och Gary Busey likaså, finns det ändå riktigt bedrövliga skådespelarprestationer. Historien är halvtaskig och rätt så krystad. Man försöker väva ihop handlingen med den första filmen men man lyckas inget vidare. Det blir exploatering av en lyckad inledningsfilm helt enkelt. Bildkvaliteten på blu-ray utgåvan är ojämn men är överlag helt ok. Enbart för komplettister!

4/10

Recension: The Runestone - 1990

The Runestone

Regi: Willard Carroll

1990

Horror/Fantasy

En runsten med anor från gamla nordiska länder påträffas i en gruva i USA. De märkliga runorna berättar om den fasansfulla legenden Fenris och den närstående ragnarök. Samtidigt inträffar fler och fler oförklarliga mord i staden och man lägger till slut ihop två och två att den fasanfulla varelsen sluppit ut från sitt stenfängelse. Legenden säger att bara en man kan stoppa besten, mannen som senast stoppade den, den fornnordiska guden Tyr.

Kanske inte den bästa skräckfilmen någonsin, men ändå rätt kul och för den som gillar nordisk mytologi är den helt klart sevärd! Nu följer den väl inte de mytologiska berättelserna helt ordagrant men vilken film gör väl egentligen det? Den kräver egentligen heller ingen förkunskap om mytologins värld men om man har det och i synnerhet om Fenrisulven kan man nog uppskatta filmen på ytterliggare ett plan.

Monstret är väl rätt så hyfsat, åtminstone det man får se av det. Man har lyckats att inte visa så mycket och nöjt sig med att använda delar som händer med jättelika klor, håriga axlar osv. Man får ibland se den jättelika varelsen i siluett och dessutom har man använt mycket skuggor för att visa monstret – ett klart plus som nästan för tankarna till gamla Nosferatu emellanåt!

Skådespelarna är inga genier men man har ändå lyckats göra en kombination av de stereotypiska karaktärer som får filmen att funka. Det behövs egentligen inget större djup bara man ger karaktärerna specifika egenheter som den gamle galne professorn som ingen tror på och som till slut naturligtvis visar sig ha rätt, den gamle döende mannen med en hemlighet kvar att förtälja och den älskvärda sonsonen som bara vill att farfar ska få dö i frid.

Total Recall – 1990 - Originalet!

Egentligen är det här helt fel sätt att skriva saker och ting på. Jag borde först ha skrivit om den här och sedan om nyinspelningen från 2012. Men så blev det inte och eftersom jag precis nu sett om den här filmen igen på Blu-ray tänkte jag att det trots allt kunde vara på sin plats att utöka bloggen med ett omdöme! Paul Verhoeven gjorde ett lysande jobb med den här. Den har allting som nyinspelningen saknade. Det är en riktig film och inte bara ihopklippta nödlösningar för att få till konceptet. Jag har inte läst Philip K. Dicks novell, även om det kanske vore läge att faktiskt göra det. Bara för att se hu lika de egentligen är.

Hur som helst utspelar sig denna, till skillnad från nyinspelningen till stora delar på Mars. Själva inympningen av minnen är mycket trovärdigare och det är stora skådespelare i rollerna. I huvudrollen ser vi förstås Arnold Schwarzenegger, men vi har också Sharon Stone och Michael Ironside i rollistan. Samtliga presterar mycket bra. Det är en actionfylld film som inte sparar på krutet och det finns makeupeffekter som slår nyinspelningen med hästlängder!

I den här finns också tvivlet på vad som verkligen har hänt kvar i slutet. Eftersom filmen trots allt leker med tanken på inympade minnen som är lika verkliga som riktiga minnen är det väl på sin plats att man i slutändan inte riktigt vet om det som har hänt verkligen har hänt eller om det är påhittat i en ympningsmaskin med specialprogrammet ”hemlig agent som räddar hela planeten och dödar alla skurkar”. Precis det som Douglas Quais (Schwarzenegger) ber om när han kommer till Rekall…

8/10

Recension: Night of the living dead - 1990

Night of the living dead

Regi: Tom Savini

1990

Horror

Intet ont anande syskonparet är på kyrkogården för att lägga blommor. Ovetande om vad som håller på att hända skrämmer brodern upp sin syster genom att gång på gång påtala att de döda är ute efter henne och kommer för att ta henne. När hennes rädsla besannas och brodern själv blir ett av offren för de levande döda flyr hon till ett närbeläget hus för att söka hjälp och skydd. Dit kommer också Ben, en svart man som hon bestämmer sig för att slå sig ihop med. Tillsammans utforskar de husets möjligheter till försvar och bestämmer sig för att barrikadera sig där. I källaren finns också familjen Cooper som sökt skydd i huset men de verkar minst sagt ovilliga att hjälpa till och föredrar att barrikadera sig i källaren. Något som leder till konflikter inom husets väggar.

Varför man överhuvudtaget gjort den här filmen övergår mitt förstånd. Själva vitsen med att göra en nyinspelning är väl att försöka skapa något nytt som originalet inte har? Här har man istället gjort tvärtom, man har i princip skapat en kopia av originalet, vilket verkar helt omotiverat eftersom filmen från 1968 dessutom räknas som kultrulle och är någon form a klassiker och som åtminstone bland fansen räknas som ett mästerverk. Jag kan inget annat än att hålla med, originalet är ett mästerverk och det här är endast en blek kopia.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att om man är överförtjust i bra makeup så är den här filmen överlägsen, kanske inte så konstigt eftersom Tom Savini som regisserat egentligen är makeupsnubbe och torde ha viss känsla för det. Det är dessutom ett område han borde ha stannat inom eftersom han faktiskt är bra på det, regissera kan han då inte.

Det politiska budskapet som var så starkt i filmen från 1968 återfinns visserligen även här men är inte alls lika påträngande, kanske för att de yttre omständigheterna inte medger det på samma sätt nu som då. Jag menar, samhället och det politiska klimatet ser ju inte ut på samma sätt längre och det finns inte riktigt samma behov av att kritisera.

De få ändringar man gjort är faktiskt bara till det sämre, åtminstone i avseendet politisk film. Jag vill här inte avslöja allt för mycket vad som skiljer dessa båda filmer åt eftersom det skulle avslöja allt för vitala delar av filmen. Den här filmen har också en mycket mer humoristisk ton än vad originalet hade och den känns inte heller alls lika seriöst menad. Den är också i färg vilket originalet inte var. Personligen tycker jag att den svart/vita bilden tillförde en krypande känsla som tyvärr saknas i nyinspelningen.

Recension: Luther the Geek - 1990

Luther the Geek

Regi: Carlton J. Albright

1990

Horror

När Luther var barn såg han en man i bur bita halsen av en höna och dricka blodet. Nu flera år senare ska han släppas ut från mentalsjukhuset och återanpassas in i samhället. Genast börjar han sin nyfunna frihet med att ta livet av inte ont anande människor. Han följer efter en kvinna till hennes hus och håller sen henne fången där och när kvinnans dotter och dennes pojkvän dessutom anländer måste Luther försvara sig på det enda sätt han känner till, han måste döda…

Ibland, inte allt för ofta, lyckas man få tag i en film som faktiskt är bättre än förväntat. Det händer ganska sällan men när det väl händer belönas man med en hel del personlig tillfredställelse. Luther the Geek är en sån film. Spänningen hålls på en bra nivå och det blir aldrig sådär fjantigt att se Luther döda som det allt för ofta blir i filmer av det här slaget.

I början känns skådespeleriet omotiverat och aningen töntigt men det går strax över när filmen har kommit gång och Luther påbörjar sina härjningar. Han dödar sina offer med hjälp av sina ståltänder eller genom det sätt som just för tillfället råkar ligga närmast till hands. Men det finns mer substans kring den här mördaren än bara mord, han dödar inte urskiljningslöst och hans motiv är inte glasklara.

Filmens offer, om man nu ska kalla dem för det, är till en början inte alls lika stereotypiska som de brukar vara och kan t.ex. frambringa ljud trots att de har en munkavle för munnen. Det gör att filmen får en mer realistisk känsla än genomsnittsfilmen i genren, men i nästa stund förundras man över hur korkade karaktärerna är och illusionen spricker även denna gång.

Luther själv är konsekvent framställd och Edward Terry gör ett strålande jobb med den kycklingkacklande galningen. Det enerverande kacklandet kan göra vem som helst vansinnig och det förhöjer filmens atmosfär betydligt. Ofta med hjälp av den smått irriterande musiken som på något konstigt sätt passar in.

Recension: Madhouse - 1990

Madhouse

Regi: Tom Ropelewski

1990

Komedi

Skriven av : Linda Snöberg 

Mark (John Larroquette) och Jessie Bannister (Kristie Alley) har flyttat in i ett nytt fräscht stort hus och är nästan ruinerade. Allt verkar vara perfekt ända tills Mark ser sin post och förstår att hans kusin Fred, hans fru Bernice och deras katt Scruffy ska komma på besök. Fred brukade vara en vild kille men nu är han arbetslös och utan självrespekt tack vare hans dominanta fru. Bernice är gravid och när hon råkar ut för en olycka när de ska åka hem igen, måste hon stanna kvar i sängen under hela graviditeten enligt doktorn. Jessies syster, Claudia och hennes son Jonathan och grannarna tvingas att flytta in dom också. Kommer dom att få tillbaka sitt hus utan att behöva döda någon?

Madhouse är nog en av de roligaste filmerna i början på 90 talet. Alley och Larroquette gjorde denna film när deras serier “Cheers” och “Night Court” höll på och var då stora succéer.

Alley och Larroquette är imponerande bra i sina roller som Mark och Jessie Bannister. De har den perfekta kemin ihop och man njuter av att se dom. Det är ju inte det bästa manuset och inte heller de bästa skådisarna som finns, men jag tycker ändå att den håller rätt hög klass och man skrattar oavbrutet vid många tillfällen.

När Jessie ska intervjua folk och prata live i TV så går det inte riktigt som det ska och det är helt underbart att se hur hon klarar av det, eller rättare sagt inte klarar av det. Katten som kommer tillbaka hela tiden från de döda är enastående kul. När Marks chef ska ge honom löneförhöjning är en väldigt intressant och rolig scen.

När jag såg videofilmen för första gången tänkte jag att denna måste jag verkligen se för jag hade ju blivit intresserad av Kristie Alley efter att ha sett miniserien North and South 1985, där hon spelade Virgilia Hazard.

Recension: Headhunter - 1990

Headhunter

Regi: Francis Schaeffer

1990

Horror/Thriller

Polisen utreder ett antal mord där offren alla har förlorat huvudet. Spåren leder till en gammal voodoolegend och svart magi verkar vara inblandad. Polischefen tror att det bara är skrock och manar sina mannar till lite ”riktigt” polisarbete. Snart visar det sig dock att den gamla förbannelsen är ute efter den som försöker stoppa den mest.

Ganska fånig film, framför allt berättelsen som ska hålla ihop allting, d v s polisernas arbete för att utreda morden. För att krångla till det ytterligare har den ena polismannens fru dumpat honom för en annan kvinna. Något som egentligen inte tillför filmen någonting. Det hade gått att lösa på bättre sätt tycker jag.

Själva Voodoogrejen är väl inte direkt klurig den heller men den känns i alla fall lite intressantare. Jag personligen ser nog med lite extra blida ögon på filmen just för detta, jag gillar ju filmer med religion i. Framför allt de mer mystiska religionerna då.

Hur är det med skådespelarprestationer då? Tja, vad ska man säga? De flesta är ganska dåliga även om en och annan är riktigt hygglig. Inget som kan bära upp filmen på något sätt förstås.

Slutligen kan jag säga att varelsen faktiskt ser ganska hyfsad ut och är lätt det bästa i hela filmen. Slutet över huvudtaget håller betydligt högre tempo och man frågar sig varför man inte kunde börjat där och sedan höjt ribban allteftersom. Det kunde faktiskt ha blivit riktigt underhållande. Som det är nu är det knappast en film man någonsin ser om igen…

Recension: Dust Devil - 1992

Dust Devil

Aka Dust Devil – the final cut

Regi: Richard Stanley

1992

Thriller/Western/Horror

Det vi vanligtvis kanske kallar ökenvindar eller dammoln kallar lokalbefolkningen i Namibia något helt annat – Dust Devils. Men det ligger mer i legenden än så. Denna Dust Devil är en demon som kan ta den skepnad den önskar i besittning och som livnär sig på vilsna själar. De som känner sig ensamma och oälskade. De som känner att de redan mist allting i livet utom livet självt. Wendy (Chelsea Field) är en sån människa, hon har lämnat hus och hem bakom sig i sitt kraschade äktenskap och vill bara bort från allt. I sin bilfärd genom öknen mot världens ände plockar hon upp en liftare, en främling som polisen jagar i samband med ett ritualmord några dagar tidigare…

Jag vet inte riktigt vad man ska klassa den här filmen som. Till en början duggar westernklichéerna tätt både i ljud och bild och den fåordiga inledningen för nästan tankarna till Sergio Leones mästerliga Once Upon a Time in the West med bland andra Henry Fonda och Charles Bronson. Dock känns inte filmen kontinuerlig och man verkar inte riktigt kunnat bestämt sig för hur produktionen ska se ut. Man blandar framförallt två stilar (Thriller och Western) nästan i segment med varandra och de ger ingen tydlig överskådlig bild. Detta innebär också att man i nästa scen undrar om man verkligen ser på samma film.

Skådisarna är, förutom i öppningsscenen, till en början ganska dåliga och Chelsea Fields första repliker känns som rena skämtet. Detta blir dock bättre efterhand och framåt slutet känns hon faktiskt riktigt bra i rollen. De övriga smårollerna imponerar inte nämnvärt utan filmens behållning består mycket av Robert Burke’s (Dust Devil) genomträngande blick.

Som jag tidigare nämnt så finns det många och tydliga westernklichéer här och det kanske bara är jag, men jag tycker mig se vissa likheter mellan karaktären Dust Devil och de namnlösa karaktärer Clint Eastwood ofta gestaltat i westernsammanhang. Som exempel kan kanske framförallt High Plains Drifter nämnas. I övrigt kan jag se likheter med den senare Wishmaster där demonen är fånge i vår värld tills hans uppdrag på jakt efter själar har slutförts.

Slutligen vill jag filosofera lite kring tanken bakom filmen, om det nu finns någon djupare tanke. Vissa scener är så uppenbart dumma att de helt enkelt måste finnas till för att försöka skapa någon form av konstnärlighet i filmen. Jag anser i så fall inte att detta kommer fram tillräckligt tydligt och att resultatet i så fall kan kännas lite överambitiöst. Samtidigt är många av de nästan sepiabruna ökenvyerna vackra och stilfulla. Filmen hamnar nästan i paradox med sig själv och man vet inte riktigt vad man ska tycka när filmen är slut. Kanske beror detta problem också på att filmen klippts om ett antal gånger på grund av olika viljor mellan bolaget och regissören.

Dust Devil – the final cut är kompromissförslaget och inte nödvändigtvis den bästa versionen av filmen.

Recension: The Blood of Heroes aka Salute of the Jugger - 1990

The Blood of Heroes

Aka Salute of the Jugger

Regi: David Webb Peoples

1990

Action

En futuristisk film som kanske utspelar sig efter undergången, atomkriget eller den stora naturkatastrofen. Landskapen är i alla fall öde och det enda som tycks hålla folket vid liv är spelet. Spelet där det gäller att sätta ett hundkranium på en pinne för att vinna. Det är ett mycket brutalt spel som kanske närmast kan liknas vid någon form av rugby, mycket kroppskontakt och svåra skador är vanliga. T o m dödsfall inträffar emellanåt i de tuffa matcherna.

Filmen fokuserar sig på Sallow (Rutger Hauer), en mystisk spelare som bär ligans tatuering. I ligan får bara de allra bästa spela och de har förmåner som det vanliga folket bara kunnat drömma om. En som drömmer om just detta är Kidda (Joan Chen) som förföljer Sallow lag och när en av lagmedlemmarna blir skadad försöker hon ta hans plats. Hon drivs hela tiden av ära och berömmelse och det smittar av sig på de övriga lagmedlemmarna. Efter lång tid går Sallow till slut med på att utmana ligans lag.

Att framställa samhället som man har gjort här med några få som lever i lyx och överflöd medan folket i princip svälter är väl egentligen inget ovanligt. Jag tycker att det här är en av de bästa och definitivt en av de mest underskattade skildringarna av det. Kanske försöker man sig på att göra ett politiskt inlägg apropå en fascistiskt samhällstopp eller så är det bara ett sätt att skildra rädslan för ett möjligt framtidsscenario.

Man kan så klart koppla bort allt det där och bara se filmen som en underhållande actionfilm. Den politiska maktstrukturen är inte helt självklar och en del referenser som känns väldigt intressanta utforskas tyvärr inte alls. Kanske ska man se filmen som en del av den amerikanska drömmen. D v s att om man bara jobbar tillräckligt hårt och viljan verkligen finns kan man uppnå vad som helst. Ära och berömmelse, pengar och framgång.

Recension: Romper Stomper

Det var inte länge sedan jag såg American History X, som ”alla” verkar hylla till skyarna, för första gången. Jag har också skrivit om Pariah, som behandlar liknande teman och så var det dags för den här nu då – Romper Stomper! Den kom ut 1992, alltså några år före de andra filmerna och är en australiensk produktion med Russell Crowe i huvudrollen. Liksom de andra filmerna och andra skinhead-gäng-med-nazistiska-eller-rasistiska-förbilder, så är det ytligt sett en våldsam skildring av naket och brutalt våld. Fast här får jag inte riktigt grepp på det. Mitt i all våldsamhet verkar man vara lite rädd för att ha med det är göra också. Så fort någon viftar med ett skjutvapen verkar alla bli livrädda även om de varit beredda på att offra livet i sekunden innan. Att bli ihjälslagen med påkar, basebollträn eller knytnävar går alltså bra, men att dö för en kula är en annan femma – tydligen. Under denna yta hittar man dock, i vanlig ordning, ganska svaga karaktärer som egentligen är väldigt sköra individer innerst inne. De behöver sin grupp för att känna sig starka annars är det egentligen ingenting och ledargestalten förstår detta mer än någon annan och är den mest själviska av dem alla när det kommer till kritan. Jag får ett blandat intryck när jag ser filmen. Det känns som lite halvmesyr när det gäller det egentliga budskapet men hantverket är gott och både Russell Crowe och de andra skådespelarna gör ett bra jobb! 

6/10

Recension: Benny's Video - 1992

Benny’s Video

Regi: Michael Haneke

1992

Drama

Benny är mycket intresserad av videokameror och allehanda våldsfilmer som han hyr i den lokala videobutiken. En dag träffar han en flicka som han bjuder med hem, hans föräldrar är bortresta och de har hela lägenheten för sig själva. Benny visar flickan en film som föreställer en gris som blir fört från stian ut på gården för att sedan avlivas. Han är stolt över filmen som han filmat själv och visar, ännu mer stolt, upp att han lyckats komma över just den bultpistol som används i filmen och visar den för flickan. En sak leder till en annan och snart är flickan död för Bennys hand. När hans föräldrar får reda på vad som hänt gör de allt för att skyla över brottet…

Som vanligt när det gäller Haneke så är det här inte en film med spektakulära effekter eller något annat som tar fokus från själva berättelsen. Det är istället en film om vanliga människor i realistiska miljöer och komplicerade problematiseringar för åskådaren att lösa. För man ged inga svar, inte ens entydiga ledtrådar, vilket är intressant eftersom var och en får bilda sig sin egen uppfattning om vad saker och ting egentligen symboliserar i filmen.

                                

Enligt Haneke själv så är det en film som ställer verklighetsuppfattningen på sin spets och ifrågasätter huruvida det är möjligt att uppleva denna genom medierna, om detta innebär en avskärmning från det hemska som händer omkring oss eller inte. Jag själv är inte helt klar över min uppfattning och det är det som är lite av filmens styrka. Jag vet ungefär hur bra jag tycker filmen är, men det är egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget och det är, precis som i fallet med Den Sjunde Kontinenten (första delen i trilogin) inte en särskilt underhållande film. Snarare belyser den väldigt destruktiva känslor och beteenden.

Kärnfamiljen står i centrum och även om Benny verkar oförmögen att förstå vilken handling han egentligen utfört så analyserar hans föräldrar skuldfrågan, om de kan ställas till svars eller inte och hur det ska lösa situationen på bästa och smidigaste sätt utan att någon mer behöver fara illa, i vart fall inte Benny. Detta är förstås en intressant tanke, hur långt är vi villiga att gå för att försvara våra barn eller de som är oss kärast? Hur skulle det kännas om ens barn gjorde en sådan vedervärdig handling?

Haneke involverar också åskådaren i det hela med hjälp av att till exempel visualisera våldsdådet genom en videokamera. Det blir liksom i tredje hand man ser händelserna, som om de liksom inte var riktigt på riktigt. Det är lite av denna form av distans filmen handlar om också, hur vi avskärmas oss från det som inte är verkligt. Filmen som sådan är ju inte verklig och vi kan se den utan att rygga tillbaka eftersom vi är säkra på den sidan TV:n eller bioduken. Skulle å andra sidan liknande händelser inträffa i verkligheten skulle vi reagera på ett helt annat sätt. Benny har ingen uppfattning om verkligheten utan upplever den som om det var en film, eller en film i filmen – etc.

Hur som helst är det här helt klart en stark film av Haneke och ytterliggare en som inte tar slut bara för att de sista eftertexterna passerat – Imponerande!