Recension: Night of the living dead - 1990

Night of the living dead

Regi: Tom Savini

1990

Horror

Intet ont anande syskonparet är på kyrkogården för att lägga blommor. Ovetande om vad som håller på att hända skrämmer brodern upp sin syster genom att gång på gång påtala att de döda är ute efter henne och kommer för att ta henne. När hennes rädsla besannas och brodern själv blir ett av offren för de levande döda flyr hon till ett närbeläget hus för att söka hjälp och skydd. Dit kommer också Ben, en svart man som hon bestämmer sig för att slå sig ihop med. Tillsammans utforskar de husets möjligheter till försvar och bestämmer sig för att barrikadera sig där. I källaren finns också familjen Cooper som sökt skydd i huset men de verkar minst sagt ovilliga att hjälpa till och föredrar att barrikadera sig i källaren. Något som leder till konflikter inom husets väggar.

Varför man överhuvudtaget gjort den här filmen övergår mitt förstånd. Själva vitsen med att göra en nyinspelning är väl att försöka skapa något nytt som originalet inte har? Här har man istället gjort tvärtom, man har i princip skapat en kopia av originalet, vilket verkar helt omotiverat eftersom filmen från 1968 dessutom räknas som kultrulle och är någon form a klassiker och som åtminstone bland fansen räknas som ett mästerverk. Jag kan inget annat än att hålla med, originalet är ett mästerverk och det här är endast en blek kopia.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att om man är överförtjust i bra makeup så är den här filmen överlägsen, kanske inte så konstigt eftersom Tom Savini som regisserat egentligen är makeupsnubbe och torde ha viss känsla för det. Det är dessutom ett område han borde ha stannat inom eftersom han faktiskt är bra på det, regissera kan han då inte.

Det politiska budskapet som var så starkt i filmen från 1968 återfinns visserligen även här men är inte alls lika påträngande, kanske för att de yttre omständigheterna inte medger det på samma sätt nu som då. Jag menar, samhället och det politiska klimatet ser ju inte ut på samma sätt längre och det finns inte riktigt samma behov av att kritisera.

De få ändringar man gjort är faktiskt bara till det sämre, åtminstone i avseendet politisk film. Jag vill här inte avslöja allt för mycket vad som skiljer dessa båda filmer åt eftersom det skulle avslöja allt för vitala delar av filmen. Den här filmen har också en mycket mer humoristisk ton än vad originalet hade och den känns inte heller alls lika seriöst menad. Den är också i färg vilket originalet inte var. Personligen tycker jag att den svart/vita bilden tillförde en krypande känsla som tyvärr saknas i nyinspelningen.