Recension: VILL SÅ GÄRNA TRO - 1971



Vill Så Gärna Tro
Regi: Gunnar Höglund
1971
Drama

Lillemor följer med sin väninna till en dansklass. Där träffar hon på den mörkhyade Robert och påbörjar en förälskelse med honom. Omgivningen är inte särskilt förlåtande mot romansen som de allra flesta tycker är ”olämplig”. Några tycker inte att man kan lite på en svartman medan någon faktiskt har en alldeles egen förälskelse i Robert att ta hänsyn till. I vilket fall som helst är det inte allmänhetens intresse att deras relation avslutas fortast möjligt!

Som vanligt när det gäller filmer utgivna av Klubb Super 8 finns det en erotisk ton över det hela. Inte något anmärkningsvärt med dagens mått mätt kanske men anno 1971 var det kanske mer ögonbrynshöjande med bröstvisualiserande duschscener än idag. Det är egentligen inget märkvärdigt men Christina Schollin visar upp sina behag i en snabb scen tillsammans med Helena Mäkelä som insinuerar lesbianism. Det ska väl vara en konstrast mot den, av Christina Schollin accepterade, romansen med en svart man antar jag. Det ena ska enligt filmens budskap vara helt ok medan det andra (lesbianismen) fortfarande är tabu.

Får man tro extramaterialet, som för en gångs skull är ganska klent, är inte Christina Schollin särskilt förtjust i filmen själv. Hon säger det väl inte rent ut men om man läser lite mellan raderna är det åtminstone vad jag får fram. Hon menar också att hon inte behövde speciellt mycket regi medan hon fick dra fram Johnny Nashs talanger. I så fall har hon gjort ett bra jobb för jag tycker att han överglänser henne mest hela tiden. Kanske beror det på att hon får fuska sig fram på bruten engelska medan han har et naturligt försprång på grund av sitt modersmål. Jag tycker också att han är mera naturlig än vad de flesta av de svenska aktriserna och aktörerna lyckats med och det beror inte på språkproblemen. Snarare på att dialogen är så tydligt daterad och att teaterskådespeleri inte riktigt funkar på film alla gånger.

Men bara genom sin närvaro förhöjer ändå Christina Schollin filmen. Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon lämplig bild från filmen att använda i samband med recensionen på denna milf men hon är fruktansvärt vacker och attraktiv tvärs igenom alltihop! Jag räknar på mina fingrar ut att hon bör vara i trettioårsåldern när filmen gjordes och jag finner den märkligt att det är så ont om bilder på nätet från denna tid. Även Niclas Wahlgren medverkar men jag kan inte säga att jag har lagt manken till för att hitta någon lämplig bild på honom som barn. Han är sig lik och jag måste sig att han är otroligt charmig som barn. Självklart spelar han Lillemors son – Claus.


Eftersom jag hittills nästan bara kommenterat hur fantastiskt het Christina Schollin ser ut i filmen antar jag att jag får leva med att bli betraktad som en kåt gubbe men det bryr jag mig inte om. Själva handlingen är tämligen enkel och det är en skön film att titta på. Själva rasdebatten som den möjligen en gång var en del av känns ganska lam nuförtiden även om det förstås fortfarande är ett viktigt ämne. Det är inte ett lika laddat tabubelagt ämne med blandäktenskap som det var på 70-talet, det är bara att inse. Man får väl säga att vi har kommit en bit på väg! Kanske var filmen en viktig del av resan, kanske inte. Helt klart är i alla fall att filmens soundtrack har blivit något av det mest förknippade med filmen och i Klubb Super 8’s utgåva finns det också med som bonusdisk. Det är musik av Johnny Nash själv samt av en ännu inte världsberömd Bob Marley!

7/10