Recension: Straw Dogs – 2011

Även om jag verkligen inte vill sälla mig till dem som automatiskt tar avstånd från varje nyinspelning finns det vissa filmer som känns helt obegripliga att göra om. Sam Peckinpahs Straw Dogs är en av dem. Nu har jag visserligen inte speciellt många minnen från filmen som jag såg i min ungdom, men den eruption av våld den sista halvtimmen innehåller är svår att glömma bort.

1971 var den säkert banbrytande och Sam Peckinpah är också känd för sina realistiska våldsscener. I dagens filmklimat hade man varit tvungen att ta i riktigt rejält för att någon skulle höja på ögonbrynen för våldets skull och även om det verkligen inte skäms för sig i de grövsta scenerna känns det numera som att man redan har sett allt förut. Det hjälper inte att man försöker förnya, det får liksom inte samma genomslagskraft idag.

Men det är många problematiseringar, det är inte en enda orsak till att allting eskalerar i slutet. Det är det sista halmstrået som knäcker kamelens rygg eller en sista droppe som till slut får glaset att svämma över. Vägen fram mot slutet är faktiskt intressantare än våldsurladdningen även om denna känns originalet troget.

I den här hittar vi i stället för Dustin Hoffman och Susan George, James Marsden och Kate Bosworth. Dessutom återfinns Alexander Skarsgård som en av våldsverkarna och James Woods i en mindre, men viktig roll. Det är en trovärdig rollbesättning som gör allt vad den kan för att hålla filmen vid god vigör men det når inte riktigt ända fram.

6/10

Recension: Sharktopus – 2010

Djurskräckfilmer brukar kunna vara ganska krystade. Det finns visserligen en handfull av dem som är genuint spännande och rent av skrämmande men de flesta är det inte. Nuförtiden är det dessutom mer regel än undantag att varelserna är mycket fantasifulla och animerade i en dator… Det är i sig kanske inget fel även om det påverkar realismen negativt. Men å andra sidan ska man ta de här filmerna med en nypa salt. Jag är fullständigt övertygad om att det finns en ambition och intention att få till en smula kalkonkänsla över de här filmerna. Detta beror förstås delvis på att de ofta brukar befolkas med ganska dåliga skådespelare på grund av bristande budget och annat. Men och på grund av att det faktiskt handlar om underhållningsvärde!

I detta fall vill jag påstå att skådespeleriet är bättre än snittet och det är till och med en hyggligt känd B-skådis i en större roll, nämligen Eric Roberts. Även de andra större rollerna fungerar utmärk även om någon mindre nogräknad statist drar ner den ackumulerade skådespelartalangen. Varelsen är, enligt vad jag skrev ovan, innovativ och gjord i en dator men det är ändå charmig på något sätt. Det här är en av de bättre filmerna av det här slaget som jag har sett på länge! Den är inte dock särskilt svår att förutse även om det faktiskt finns ett par scener som verkligen bryter mot konventionerna.

7/10