Recension: Straw Dogs – 2011




Även om jag verkligen inte vill sälla mig till dem som automatiskt tar avstånd från varje nyinspelning finns det vissa filmer som känns helt obegripliga att göra om. Sam Peckinpahs Straw Dogs är en av dem. Nu har jag visserligen inte speciellt många minnen från filmen som jag såg i min ungdom, men den eruption av våld den sista halvtimmen innehåller är svår att glömma bort.

1971 var den säkert banbrytande och Sam Peckinpah är också känd för sina realistiska våldsscener. I dagens filmklimat hade man varit tvungen att ta i riktigt rejält för att någon skulle höja på ögonbrynen för våldets skull och även om det verkligen inte skäms för sig i de grövsta scenerna känns det numera som att man redan har sett allt förut. Det hjälper inte att man försöker förnya, det får liksom inte samma genomslagskraft idag.

Men det är många problematiseringar, det är inte en enda orsak till att allting eskalerar i slutet. Det är det sista halmstrået som knäcker kamelens rygg eller en sista droppe som till slut får glaset att svämma över. Vägen fram mot slutet är faktiskt intressantare än våldsurladdningen även om denna känns originalet troget.

I den här hittar vi i stället för Dustin Hoffman och Susan George, James Marsden och Kate Bosworth. Dessutom återfinns Alexander Skarsgård som en av våldsverkarna och James Woods i en mindre, men viktig roll. Det är en trovärdig rollbesättning som gör allt vad den kan för att hålla filmen vid god vigör men det når inte riktigt ända fram.

6/10