Sushi Girl – 2012 – Förbannat rå!

Vid första anblicken kan man väl tro att det här är en stjärnspäckad film. Eller rättare sagt, det är en stjärnspäckad film, men kanske inte med A-kändisar. Jag vet inte hur det står till med kunskaperna om Tony Todd, Danny Trejo och Michael Biehn hos massorna. Bland de som läser den här bloggen gissar jag att det är solklart. Det är lite kult över dem förstås även om jag genast ska dräpa stämningen genom att säga att ett par av dem inte är med särskilt länge innan de går hädan.

Det är däremot Mark Hamill, som väl alla känner till från George Lucas storfilmer om en viss Jedi riddare. Det är förstås Star Wars filmerna jag syftar på. Han kommer väl alltid att vara förknippad med dem och ska sanningen fram är han inte speciellt bra skådespelare. Här funkar han hyfsat men det är definitivt lite karikatyr över rollen. Något som däremot är riktigt roligt att se är Noah Hathaway som åtminstone inte jag har sett göra en roll sedan The Never Ending Story! Och när var det?? 1984!! Han har visserligen haft några roller sedan dess men har inte varit med i överdrivet många produktioner. Jag måste säga att han är filmens pärla och står för den klart bästa prestationen. Han är ingen söt lite pojke längre…

På omslaget stoltserar man med Tarantinos namn. 100 % Tarantino Style, kan man läsa. Det är förstås ren bullshit! Jag ser åtminstone inte något åt det hållet men jag antar att man bygger sitt påstående på att det finns vissa vaga likheter med Reservoir Dogs. Jag kan icke för mitt liv förstå hur man vid sina sinnens fulla bruk kan jämföra men det är säljer väl ett och annat exemplar av filmen kanske. Men lite märkligt blir det, eftersom jag bestämt hävdar att Tarantino är en imitatör när det kommer till filmskapande, att man hävdar att filmen är en lik en skapelse av en imitatör. För mig blir det syntax error i huvudet.

Men alldeles oavsett namnets dragplåster så gillar jag filmen. Den är både rolig och förbannat rå! Det var ingen ordvits menad där, ingen anknytning till filmens titel även om man skulle kunna tro det. Nej, det är riktigt rått våld och faktiskt nästan lite otäckt emellanåt. Inte så att man som luttrad filmtittare ryggar tillbaka på nåt sätt, men jag blev klart imponerad över hur välgjort allting var. Det finns helt klart en nerv i filmen som inte ska förringas.

Manuset i sig är väl inte superintellektuellt. Vi har sett det förr i en eller annan form, eller åtminstone till innehåll. Det som är speciellt med den är här kanske som titeln antyder – Sushi Girl. Under hela filmen, som mestadels utspelar sig i ett enda rum, ligger en naken kvinna på bordet som en jättelik levande tallrik. Hon serverar sushi på sin nakna kropp. Om det är en verklig japansk tradition som filmen vill göra gällande, eller inte förtäljer inte historien. Hon ska ligga där och inte reagera på vad som händer runt om kring henne, vilket blir lättare sagt än gjort. Men är man ordentligt tränad på saken så ska det gå.

7/10

Piggy – 2012 – mer utstuderat och explicit våld

I avdelningen filmer som jag förväntade mig skulle vara något helt annat, har jag idag kommit till brittiska Piggy. Visst ser det ut att vara en riktigt gastkramande skräckfilm? Och gastkramande kanske den är till en viss gräns, men så mycket skräck blir det inte. Det är mest drama och kanske en gnutta thriller.

Det handlar om Joe, en tillbakadragen yngling som egentligen inte trivs alls bland folk. Det enda som egentligen får ut honom är hans bror som Joe verkligen hyser tillit till. Men eftersom lagen om alltings jävlighet existerar i världen där den här typen av filmer utspelar sig bär det sig inte bättre än att brodern blir mördad av ett gäng ligister. Joe Isolerar sig och kan inte ta för sig något, förrän Piggy kommer in i bilden. Piggy, som egentligen heter något helt annat, vill hämnas Joes bror genom att kidnappar en av förövarna och plåga ur honom informationen om vilka de andra var. Joe är först passiv men tar efterhand allt större del i den utstuderade hämnden.

Det är inte en grafisk film i den bemärkelse det skulle ha kunnat vara om man betänker det våld som faktiskt åsyftas. Men det är klart att det inte är en blodlös betraktelse heller. Jag skulle gärna ha sett lite mer utstuderat och explicit våld faktiskt. Oftast gillar jag när filmskaparna håller oss i det fördolda men här tycker jag faktiskt att det hade varit på sin plats med lite mer tydlighet. Det är inte det att jag gillar själva hämnden mer än i någon annan film, det känns bara som att filmen är realistisk no att kunna bära upp ett realistisk visualiserande av våldsamheterna.

Det innebär att filmen faktiskt blir lite tråkig när den inte hade behövt vara det. Det brittiska sävliga tempot är oftast av godo men här blir det inte riktigt bra. Det blir inte så rysligt som jag hade hoppats på men det finns helt klart en poäng med filmen, en tanke! Det är absolut inte våldsamheter för sakens egen skull. Det finns en början och ett mål med historien som kanske inte blir uppenbar förrän precis i slutet. Med det sagt kan jag tillägga – stå ut med de långsamma partierna, det kommer att löna sig.

5/10

Cosmopolis – 2012 – Cronenbergs svagaste?

Man märker direkt att det här är en speciell film. Det går kanske inte att sätta fingret på det direkt från början men undan för undan blir man varse vad det är för en film, vad den handlar om. Det ytliga handlingen är kanske inte så svår, det unga finansunderbarnet och multibiljardären Eric Packer åker runt i sin Limousin och pratar med människor lite här och där, framförallt inne i bilen.

Men det är mer där än så. Eric Packer, som spelas föredömligt av Robert Pattinson, kanske mest känd från Twilight, gör också saker som inte känns särskilt rationella. Åker tvärs igenom stan för att klippa sig när det finns möjligheten finns att uträtta detta ärende på betydligt närmare håll. Det är inte det enda han gör. Han genomgår till exempel en läkarundersökning varje dag och hans prostata blir undersökt i limousinen mitt under ett samtal. Han är ett underbarn när det gäller finanser men har ingen aning om hur den verkliga världen fungerar.

Antagligen hade jag inte intresserat mig för filmen överhuvudtaget om inte David Cronenberg hade varit regissör. När den till och med har ord om sig att vara en blandning mellan Crash och Videodrome höjer jag på ögonbrynen en smula. Båda är fenomenala filmer enligt min mening! Med facit i hand förstår jag att det är de provocerande scenerna med sexuella undertoner som refereras till Crash och den surrealistiska verklighet som filmen utspelar sig i som blir Videodrome. Det senare är betydligt tydligare, det finns hela tiden en känsla av att det som sker inte gör det på riktigt, att det sker i huvudrollens huvud.

Det är denna känsla som är det bästa med filmen tycker jag. Dialogen är helt fantastisk och förstärker denna känsla till 100 %! Det gäller att vara med och inte sitta och slumra för denna dialog väcker en och annan tanke, en och annan metatanke också kanske. Själva händelseförloppet tar oss till ruinens brant men jag måste nog ändå säga att det är bland det svagaste Cronenberg någonsin har presterat.

6/10

The Butterfly Room – 2012 – Nostalgiska möten!

Nästan direkt i början får jag vibbar av att det här är en ganska komisk film. Det handlar egentligen bara om ett par händelser i filmens början så det blir ett ganska missvisande budskap. Resten av filmen är verkligen allt annat än komisk!

Själva handlingen i sig är kanske inte superupphetsande. Den kretsar kring en äldre dam som vars stora intresse är att samla på fjärilar. Det vill säga, att fästa dem med vingarna utslagna och vackert sätta upp den som tavlor på väggen. Hennes käraste rum är hennes arbetsrum, där hon inte släpper in någon. Jag tror till och med det står något på filmens omslag att ”har du väl kommit in, kommer du aldrig ut”. Spännande premisser! Det är dock inte riktigt sant. Det beror lite på vem som kommer in i rummet. Det som dock stämmer är att denna äldre dam inte riktigt är klar i knoppen. Hon stöter på en liten flicka som hon betalar för att komma och besöka henne. Hon behandlar flickan som sin dotter och kommer också närmare grannkvinnans dotter. Undan för undan märker vi – publiken, att det verkligen inte står rätt till. Vi mötts av flashbacks blandat mede vad som händer i detta nu och det handlar om grov barnmisshandel, i synnerhet på det mentala planet.

Det är visserligen ett ämne som får mig att se eld och lågor, men det är inte tillräckligt väl genomfört för att jag ska bli alldeles rosenrasande och få den där känslan av obehag i magen som filmer av den här typen tenderar att ge. Varför vill man må dåligt av filmer kan man fråga sig? Men det är antagligen ett sätt att leva ut de känslor man inte klarar av på egen hand. Men alldeles oavsett ämnet lockar filmen med ett par namn som kultfilmsälskare borde känna igen. I rollen som den gamla damen finner vi till exempel Barbara Steele, som i alla fall jag främst känner till från Mario Bavas svartvita mästerverk Black Sunday från 1960. Andra namn som dyker upp är Ray Wise, P.J. Soles och även Heather Langenkamp som gjorde sig känd i Wes Cravens A Nightmare on Elm Street 1984.

Steele & Langenkamp

Från ovan nämnda skådespelare och skådespelerskor är det helt ok framföranden. Däremot finns det en del andra aktörer och aktriser som inte riktigt håller måttet. Det är rent ut sagt bedrövligt emellanåt. Kanske är den främsta behållningen med filmen dessa nostalgiska möten snarare än talang och tät handling. Det var klart sevärt en gång men det dröjer nog tills jag ser den igen.

5/10

The Pervert Guide to Ideology – 2012 – Helt Unik!

Helt ärligt kan jag säga att jag inte har en aning om hur jag ska betygsätta denna. Det är en film som är så pass unik att jag aldrig sett något liknande och därmed inte har någon egentlig referensram. Det betyder inte att den varken är bra eller dålig, bara att jag inte kan sätta den i relation till något annat. Min resa genomfilmen far, så att säga, fylld av förvirring.

I scen efter scen resonerar Slavoj Zizek med oss om ideologi. Han använder kända filmer som exempel och placerar sig själv i händelsernas centrum. Vad är det egentligen för dolda budskap bakom de filmer vi tror oss har förstått sedan länge? Får man tro filosofen själv så har åtminstone jag inte mycket vetskap om vad jag egentligen har sett i mina dar, och hur det ska tolkas.

Som betraktelse är det en fullkomligt fantastisk film. Illusionen av att scenerna vi får se utspelar sig med en filosof mitt i dem är otrolig. Själva filosofin däremot är svår att bedöma. Jag vet inte riktigt om jag är på samma våglängd som Slavoj Zizek eller om jag helt enkelt är trög för mycket av hans resonemang går in genom ena örat och ut genom det andra. Hur mycket vettigt han än har att säga blir det för mycket efter ett tag. Själva idén är strålande men den håller inte hela vägen om man sa ta tristessfaktorn med i beräkningen. Det är udda och annorlunda, men för märkligt kanske.

Och för att återanknyta till vad jag började med så vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna betygsätta en sådan här film. Jag har inga som helst referenspunkter (mer än att jag har sett filmerna som scenerna är hämtade från). Det får helt enkelt bli att jag fegar ut och inser att hur jag än gör kommer jag inte att kunna sätta ett rättvist betyg. Jag får nöja mig med att konstatera att det är en fullkomligt fantastisk idé!

Game of Thrones – Ännu en succéserie från HBO!

Jag har inte skrivit något här på ett tag, i varje fall inte publicerat något, och det finns en anledning till det. Det är nämligen så att jag ar fastnat i min blu-ray box med Game of Thrones första och andra säsong. Enligt CDON är det en box med total speltid av 1098 minuter, alltså styvt 18 timmar. Jag plöjde den på ett par tre dagar så Ni förstår att jag var hooked! Redan efter första avsnittet visste jag att det här var en serie jag skulle älska. Jag gillar filmer/serier som utspelar sig i ett fantasifullt rike, gärna med drakar trollkarlar och barbarer. Den här serien har inget av det…

I alla fall inte till en början. Det är nämligen inte en fantasyserie, det är snarare en äventyrsserie om man prompt ska etikettera den. Den utspelar sig dock i en svunnen tid och i en annan värld. Det är svärd och yxor som gäller men några egentliga barbarer står inte att finna. Det är en historia som egentligen handlar precis om det som det låter som. Vi har ett antal olika klaner som alla, nästa i alla fall, konspirerar för att få sitta på järntronen, att bli kung över de sju rikena.

Till en början kunde jag inte riktigt klura ut vilken – om någon – av klanerna som skulle stå för det goda. Det brukar ju på något sätt stå mellan det onda och det goda i sådana här berättelser. Det verkade bara finnas onda, eller kallt beräknande individer, som enbart ser till sitt eget bästa. Och i en drömvärld konspirerar så bra att de kan tillskansa sig en del av makten. Är man inte kung får man påverka denna att ta beslut som gagnar den egna agendan.

Vi får följa de olika grupperna en stund i taget och det är en helt perfekt redigerad serie. Man märker knappt när det skiftar fokus från en handling till en annan även om det borde göra det. De skiljer sig både när det gäller miljöer och människor så klart, men ändå är det skarvar som man inte tänker på och det gör det hela väldigt spännande. Man har ingen aning om vad som kommer att hända och eftersom det är HBO som ligger bakom har man tagit utsvängarna. Man värjer inte för någonting, varken för vildsint incestuös sex eller brutala köttsår i närbild. Man kan inte vara säker på vem som överlever och vem som inte gör det. Huvudrollsinnehavare kan plötsligt få ett svärd genom kroppen eller bli lemlästad av en fiende. Det är faktiskt flera gånger man drar efter andan när det gäller den här seriens brutalitet när det gäller sex och våld.

Det är också en serie som är fylld med cynism och genompyrd med falskt smicker och inställsamhet. Det är förstås ingen humor i vanlig bemärkelse men jag finner set ändå oerhört underhållande att lyssna på hur man hotar och konspirerar genom att vara överdrivet artig i alla situationer. Spelet som pågår bakom maktens officiella tronrum är kanske det som är den här seriens innersta essens och det är ju också seriens namn.

Rekommenderas å det varmaste och om ett par dagar har jag även tillgång till seriens tredje säsong. Det innebär förstås en ny rapport…

Stay tuned!

Toad Road – 2012 – Hallucinogent knarkande!

När jag först började titta på den här filmen från 2012 tolkade jag nog dess handling lite mer bokstavligt än vad den visade sig vara. Netflix berättade att en tjej och en kille följde en stig mot en av helvetets sju portar. Lite mer bokstavligt i alla fall. Strax tänkte jag att det handlar för stås om ett metaforsiskt helvete eftersom karaktärerna i filmen knappast kan betraktas som något annat än helgalna knarkare. De provar allt de kommer över och så vitt jag förstår handlar det om den ena snedtändningen efter den andra. Det är faktiskt häpnadsväckande vilken fantasi man kan ha för att bli hög eller ha ”lite kul”. Jag har aldrig sett något liknande i det avseendet. Många filmer kan skildra knarkträsket men inte så in i helvete sjukt som denna!

Men det saknas något. Det är inte medryckande och länge känns det som att man lika gärna kan somna ifrån skiten istället för att offra sin värdefulla tid på den. Och jag vet inte heller varför med en dåres envishet fortsatte att titta på den. Det är faktiskt en ganska ointressant, för att inte säga rörig, historia.

Men till slut, mitt i knarkångorna, börjar man i alla fall beröra det som jag från början hoppades på. I någon semimetaforisk stil skildras förfallet in i det definitiva vansinnet. Den där stigen som de skulle hitta börjar plötsligt beträdas och portarna – eller grindarna – mot helvetet avhandlas en efter en. Jag säger grindarna för att ”gates” översätts bättre på det sättet i det här fallet. Varför får ni se när ni ser filmen!

Den är inte så läng, runt 75 minuter men det är full tillräckligt. Visserligen blir den lite intressantare framåt slutet men det är fortfarande något rörigt knarkande och, som jag sa tidigare, semimetaforiskt eller kvasirealistiskt i bästa fall och när den är slut är jag banne mig inte kritiker till att tala om vad själva andemeningen var. Jag kan tänka mig att filmen har sin publik men man måste nog vara beredd på något väldigt speciellt om man ska kunna uppskatta den. Efter att ha tagit mig igenom hela är jag fortfarande inte säker men känner mig diplomatisk. Jag skulle hellre fria än fälla.

4/10

American Mary – 2012 – Stympning och extrem kroppsmodifikation!

Mary har det knapert. Hon går läkarlinjen och är fast besluten att bli kirurg men hur ska pengarna räcka till? Hon försöker att vända och vrida på varje krona innan hon till slut ger upp och söker ett extraknäck. Inget sex, står det i annonsen och glad i hågen går hon dit och söker jobbet. En sak leder till en annan och plötsligt öppnar sig valmöjligheterna för henne. Hon blir erbjuden en massa pengar för att utföra en extrem kroppsmodifikation. Och en till, och en till…

Tittar man på omslaget, tänker man att hon kan ju i alla fall inte operera i de där kläderna, de måste vara där för att försöka sälja in filmen på sex. Och självklart är tanken att det ska se sexigt ut. En kvinna klädd på det sättet i den posen lär locka tittare. Men det är faktiskt också så att det är ungefär vad hon har på sig när hon utför sina modifikationer. Det är väl lite taffligt kanske men inget som stör och eftersom det trots allt finns lite erotiska undertoner i filmen tycker jag det är helt ok.

Vi ska vara på det klara med att det finns alla möjliga och omöjliga böjelser och parafilier och jag tror ingalunda att filmen speglar fall som inte skulle kunna existera i verkligheten. De som önskar dela sin tunga, amputera kroppsdelar eller operera om sitt kön till oigenkännlighet. Fast det är klart, lite knorr har man ju satt på det och i någon av de mer avancerade ingreppen refererar man till och med till Dr. Mengele. 

Det finns också en sidohandling som snarast får betraktas att höra hemma i rape/revenge träsket. Och det är en hämnd som heter duga det kan jag lova. Sällan har en förövare blivit så straffad som i den här filmen. Man får dock inte se särskilt mycket utföras, man får tänka sig det mesta och hålla sig till tåls tills resultatet visas upp. För min personliga del tycker jag att det kan vara mycket effektivare att inte vältra sig i blod och gore utan låta åskådaren använda sin egen fantasi. Men det kanske vore på sin plats att göra mer än att antyda vid något tillfälle. Man kommer inte ifrån att det blir en tortyrfilm i alla fall, det går inte att dölja det genom att inte visa något.

Jag tycker annars att stämningen är god och att skådespelarna gör ett gott intryck. Det är naturligtvis Katherine Isabell i huvudrollen som bär upp det mesta med sin känslokalla uppenbarelse. Allt medan de mindre rollerna är stabila. Inget mer, inget mindre.

Som skräckfilm är det väl inte en jätteryslig film, det kan jag inte påstå. Det är kanske heller inte meningen. Jag tror att tanken är att vi ska gripas av de extrema idéer som folk kan ha när det gäller att smycka sin kropp. Jag menar, tatueringar och piercingar är det väl knappast någon som höjer på ögonbrynen för längre. Vi har scarification och allt vad det heter, det är klart att ribban måste höjas för att vi ska bli chockade!

7/10